Varför sjuder det i Latinamerika?

I fjol höstas svepte en protestvåg över Latinamerika. Överallt från Haiti i Karibien till Chile i Anderna marscherade folk på gatorna och krävde förändringar i sina samhällen. Att välja mellan demokrati eller en mer jämlik ekonomi dög inte längre – demonstraterna krävde bådadera.

Under ytan har det jäst redan en längre tid. I Haiti har det förekommit demonstrationer under de två senaste åren. Miljoner venezuelaner har lämnat kaoset i den tidigare oljemakten bakom sig. I Nicaragua har ungdomsrörelserna som protesterat mot Daniel Ortegas ensamvälde slagits ner med hård hand.

Även om demonstrationerna som bröt ut i olika länder i höstas har sina egna särdrag ligger  gemensamma drag i deras samhällsutveckling i bakgrunden. De här faktorerna är en allt svagare demokrati, växande ojämlikhet, beroende av naturtillgångar samt världspolitiska förändringar.

Den auktoritära populismens frammarsch

På 2000-talet förlöpte livet i Latinamerika förhållandevis harmoniskt. Det var den så kallade rosa flodvågens tid, som den nya vänsterns uppsving döptes till. Hit hörde bland annat Brasilien, Argentina, Chile, Uruguay, Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Venezuela.

Då stärkte de latinamerikanska staterna sin roll i naturresurs-, finans- och socialpolitiken och strävade med hjälp av olika program för inkomstöverföring efter en jämnare inkomstfördelning än dittills. Fattigdomen minskade betydligt i till exempel Bolivia och Ecuador.

I många av de länder där folk nu protesterar lever man i ruinerna av den här rosa flodvågen.

I Ecuador slutade Rafael Correas presidentperiod (2007–2017) med ekonomisk kris efter att världsmarknadspriset på olja rasat. Den nya regeringen inledde ett ekonomiskt sparprogram under Internationella valutafonden IMF:s ledning.

I Venezuela och Nicaragua övergick hoppet om och förväntningarna på ett nytt slags folkvälde och en rättvis ekonomi i förtryck och envälde.

I Venezuela och Nicaragua övergick hoppet om och förväntningarna på ett nytt slags folkvälde och en rättvis ekonomi i förtryck och envälde.

Det svenska forskningsinstitutet V-Dem bedömer demokratins tillstånd i olika stater med ett särskilt index. Enligt det har demokratin i Latinamerika försvagats. Under de senaste tio åren har Honduras och Nicaragua drabbats av den största djupdykningen. I Venezuela har demokratin försämrats redan en längre tid och i Brasilien under de allra senaste åren. Den auktoritära populismen har vunnit terräng på alla kanter av den politiska kartan.

I Bolivia ställde den sittande presidenten Evo Morales upp för omval i strid med grundlagen, och blev dessutom anklagad för valfusk. Det här ledde till ett frenetiskt försvar av den representativa demokratin. Morales gick i exil, åtföljd av revolutionsretorik.

I Colombia kräver aktivisterna i sin tur en ny typ av deltagande demokrati.

Ojämlikt medborgarskap

Protesterna kan ses som ett tecken på att människorna anser att röstning i val inte räcker för att åstadkomma samhällelig förändring.

Latinamerika är en av världens mest delade kontintenter. I så gott som alla länder är den ekonomiska och etniska ojämlikheten ytterst flagrant.

Man måste också komma ihåg att Latinamerika är en av världens mest delade kontintenter. I så gott som alla länder är den ekonomiska och etniska ojämlikheten ytterst flagrant.

Chile har tack vare de senaste decenniernas ekonomiska tillväxt setts som Latinamerikas mönsterland. De genererade tillgångarna är dock mycket ojämnt fördelade. Grunden för den ekonomiska politiken bakom ojämlikheten skapades i stor utsträckning under Augusto Pinochets diktatur 1973–1990. I dag ägs merparten av jorden, naturtillgångarna och industrin av en smal politisk och ekonomisk elit.

Ofta finns det en beredskap att ta till våld för att försvara eliten privilegier. När protesterna bröt ut i Chile utlyste president Sebastián Piñera undantagstillstånd och konstaterade att han är i krig mot sitt eget folk.

Det är karakteristiskt för Latinamerika att polisen, militären och den ekonomiska eliten med sina globala nätverk är insnärjda i varandra. Följaktligen frågar man på kontinenten varför medborgarna i samma stat har så olika rättigheter.

I fjol höstas tröttnade peruanerna på sitt korrumperade politiska system och drog ut på gatorna för att visa president Martín Vizcarra sitt stöd. Dagen innan hade presidenten upplöst den oppositionsledda kongressen som motsatte sig reformer för bekämpning av korruptionen. År 2016 hade en massiv muthärva i den politiska eliten avslöjats i Peru. Den ledde till att tiotals betydande politiska aktörer, bland andra nästan alla landets tidigare presidenter, blev föremål för korruptionsutredning.

Också på annat håll i Latinamerika kräver man ett slut på korruptionen och elitens privilegier och ett mer jämlikt medborgarskap.

Råvaruberoende

Det internationella ekonomiska systemet bidrar kraftigt till den ojämlika fördelningen av inkomster på kontinenten. I synnerhet den växande globala efterfrågan på mineraler, olja och naturgas förstärker den ensidiga råvarubaserade produktionsstrukturen som går tillbaka ända till kolonialtiden.

I den nya vänsterns länder, som Bolivia och Ecuador, har utvinningen av naturresurser motiverats med den samhällsekonomiska nyttan. I Peru, Chile och Colombia, som bedriver en nyliberalistisk finanspolitik, är det den ekonomiska eliten och multinationella företag som i hög grad styr naturresurspolitiken. Chile är det land som kommit allra längst i privatiseringen av naturtillgångar.

Koncentrationen på råvaruexport har lett till att både den ekonomiska nyttan och miljöskador och sociala olägenheter fördelas ojämnt. Upplevelsen av orättvisa har ökat, vilket de eskalerande konflikterna om naturresurser skvallrar om.

De vanligaste är sammandrabbningar som hänger samman med gruvindustrin. Enligt frivilligorganisationen Observatorio de Conflictos Mineros de América Latina registrerades sammanlagt 292 sådana konflikter i januari i fjol. De flesta ägde rum i Chile (49), Peru (42) och Brasilien (26).

Under de senaste åren har fler miljöaktivister anhållits eller dödats i Latinamerika.

Konflikterna bryter ofta ut som en följd av att gruvindustrin och oljeborrningen förorenar miljön och att bolagen trampar på ursprungsfolkens rättigheter och utkomstmöjligheter. Under de senaste åren har också fler miljöaktivister anhållits eller dödats i Latinamerika.

Samtidigt har små folkrörelser och bygemenskaper allt ivrigare börjat stå upp för sina rättigheter. Till exempel i Bolivia och Ecuador har ursprungsfolkens rörelser organiserat sig och vunnit inflytande i det politiska beslutsfattandet om naturresurserna.

I många latinamerikanska länder är dock kanalerna för politisk påverkan på gräsrotsnivå svaga eller obefintliga. Det är därför som människor fortfarande upplever att demonstrationer är det effektivaste sättet att få sin röst hörd.

Världspolitiska förändringar

Beroendet av naturtillgångar har skapat en ekonomisk struktur som är sårbar i fråga om globala konjunkturer. Under protesterna hösten 2019 diskuterades följaktligen i vilken utsträckning USA blandade sig i politiken i Latinamerika för att skydda sina egna ekonomiska intressen. Särskilt på 1960- och -70-talen undergrävde USA aktivt världsdelens vänsterregeringar och stöttade vänskapligt sinnade regenter.

I synnerhet president Donald Trumps utrikespolitik har skapat ett klimat som understryker ideologiska motsatsförhållanden. USA stöder öppet den brasilianska ytterhögerpresidenten Jair Bolsonaros politik och förespråkar högeroppositionsledaren Juan Guaído till presidentposten i Venezuela. Inställningen till Latinamerika präglas återigen av hotbilder.

USA är dock inte längre storebrodern i regionen, i motsats till tidigare årtionden. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 har den amerikanska utrikespolitiken skiftat fokus från grannen i söder till Mellanöstern. Under 2000-talet har nya aktörer i världspolitiken tagit plats på kontinenten: såväl BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) som olika aktörer i det globala syd har intensifierat sitt samarbete.

I synnerhet Venezuela, Ecuador, Bolivia, Brasilien och Argentina har ökat sitt samarbete med Kina, som har visat intresse för Latinamerikas naturtillgångar och energi. Många länder har också skuldsatt sig till Kina, eftersom lånen är bundna till oljan vars världsmarknadspris rasade i efterdyningarna av den globala ekonomiska krisen 2008.

Även Ryssland är intresserat av Latinamerika igen.

Även Ryssland är intresserat av Latinamerika igen. Det märks särskilt i Venezuela, där Ryssland har trotsat de sanktioner som USA har satt in mot oljeexporten.

Å andra sidan har krisen i Venezuela försvagat de vänsterstater som fick stort ekonomiskt stöd under Hugo Chávez presidentperiod 1999–2013.

Kubas och Venezuelas roll i demonstrationerna i Latinamerika har varit föremål för utbredda spekulationer. Ecuadors president Lenín Moreno och Chiles Sebastián Piñera hävdar att Kubas och Venezuelas regeringar stöder protesterna. Venezuelas Nicolás Maduro har också själv sagt satt hans regering varit drivkraften till demonstrationerna i olika länder.

Även om Trumps hotfullhet, Rysslands nya roll och skuldbeläggandet av Kuba för med sig fläktar från förr i tiden är dagens globala värld ändå i grunden annorlunda än ordningen under kalla kriget, som tog sig uttryck i en ideologisk kamp mellan de olika blocken. Ett exempel är Kinas ekonomiska politik som avviker betydligt från den traditionella kommunismen. Kapitalismen finns överallt och den främjas med alltmer auktoritära medel i ett världspolitiskt läge som definieras av global ojämlikhet, sinande naturtillgångar och klimatförändring.

Politikens nya vindar

Merparten av dem som deltagit i protesterna i Latinamerika kommer från sammanhang utanför de traditionella politiska partierna, det vill säga från rörelser som representerar unga, sexuella minoriteter, ursprungsfolk eller klimataktivister. Internet och sociala medier har haft en stor betydelse. Särskilt ungdomen har ställt sig i protesternas främsta led för att kräva demokrati och medborgerliga rättigheter samt en mer jämlik ekonomi. Nu nöjer de sig inte längre med endera.

Samtidigt har det i den konservativa politikens kretsar dykt upp nya karismatiska trosrörelser och högerextrema partier.

Människor vänder sig mot olika håll för att hitta nya sätt att identifiera sig i en global värld, där förmågan att påverka riktningen för det egna livet och samhället verkar ha försvunnit.

Människor vänder sig mot olika håll för att hitta nya sätt att identifiera sig i en global värld, där förmågan att påverka riktningen för det egna livet och samhället verkar ha försvunnit.

Djupa strukturella missförhållanden som formats av historien ger inte vika över en natt. Resultaten av protesterna ger dock människorna hopp om förändring mot ett mer demokratiskt och rättvist samhälle.

I Ecuador fick ursprungsfolken regeringen att inställa sitt planerade sparprogram. Chile ska i sin tur i april rösta om en revidering av grundlagen från Augusto Pinochets tid.

Kedjereaktionen av demonstrationer visade också att människor på olika sidor om gränserna har hämtat styrka hos varandra och tror på den förändring protesterna åstadkommit.

En stor del av protesterna från i höstas ligger nu och pyr som en glödbädd. Lågan har dock inte slocknat helt. Nya protester och folkrörelser kommer ännu att uppstå på gatorna i Latinamerika.

TEXT ANNA HEIKKINEN & EIJA RANTA

FOTO JUAN MANUEL NÚÑEZ MÉNDEZ, UNSPLASH

ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM

Anna Heikkinen är avhandlingsforskare och Eija Ranta universitetslektor i utvecklingsforskning vid Helsingfors universitet.