Kan hjälpproffsen minska ojämlikheten eller förvärrar de den, frågar verksamhetsledaren för Finländska sektionen i Amnesty Finland, Frank Johansson. Han vill ruska om sin sektor i grunden.
Vilket var ögonblicket då det samhälleliga uppvaknandet började?
Frank Johansson gissar att året var 1980.
Han kokar te i sitt trähus från 1920-talet i Malm i Helsingfors och berättar hur han åkte som utbyteselev till Detroit, den största staden i Michigan. Han beundrade USA, tills han såg människornas verklighet, rasproblemen och ojämlikheten.
Han blev intresserad av politik, solidaritet och fredsarbete.
Ett år senare återvände han till Finland och skrev sex laudatur i studentskrivningarna.
Frank Johansson marscherade för fred i Helsingfors och gick med i människorättsorganisationen Amnesty.
Han vägrade militärtjänst eftersom han sannolikt skulle ha blivit tvungen att skjuta mot en människoformad måltavla. Johansson marscherade för fred i Helsingfors, gick med i människorättsorganisationen Amnesty och De hundras kommitté, en obunden fredsorganisation.
Han studerade journalistik och internationell politik för att kunna skriva om samhälleliga missförhållanden och förbättra världen. För att kunna främja de mänskliga rättigheterna, såsom yttrandefrihet.
Det fick Johansson sitt livs chans att göra 1988.
Han reste till Afrika. Han började i Kenya där han hade bott sin barndom, och kom till sist till Sydafrika, där kampen mot apartheid tilltog. Johansson kastade sig helhjärtat in den. Han skrev för nordiska tidningar om legaliseringen av ANC-partiet och stod och väntade på frihetskämpen Nelson Mandela utanför Pollsmoor-fängelset, men såg bara Mandelas fru Winnie.
Mandela frigavs i februari 1990.
Samma höst inledde Johansson sitt arbete i Amnesty. Med Mandela som inspiratör.
Enorm tillväxt
Frank Johansson har arbetat i Amnesty International i 27 år. Först som Finländska sektionens informatör och sedan 1996 som dess verksamhetsledare. Då hade Amnesty tre anställda i Finland, knappt fem tusen medlemmar och en budget på några hundra tusen euro.
”Utgifterna var större än inkomsterna.”
Johansson berättar att hans chefskarriär fick en bister start. Han blev tvungen att sparka en arbetskamrat.
På den tiden var Amnesty en liten organisation för frivilliga arbetsmyror, och började växa egentligen först i slutet av 2000-talet. I dag har Finländska sektionen närmare trettio anställda. Budgeten rör sig kring fyra miljoner euro, bidragsgivarna är över 40 000.
Under Johanssons karriär har organisationen vuxit och blivit över sjutton gånger så stor.
Amnesty är numera världens största människorättsorganisation. Det finns färre frivilliga än tidigare, för arbetet har blivit mer professionellt. Kommunikationen, påverkansarbetet och kapitalanskaffningen har vuxit massivt. Människorättsarbetet har blivit hierarkiskt och byråkratiskt.
För två år sedan började Johansson studera penningströmmarna inom hjälpen, och förvånades av tillväxten:
Under 1990–2016 hade den officiella u-hjälpen ökat från drygt 55 miljarder euro till 121 miljarder euro. Närmare 4 500 frivilligorganisationer bidrog till den humanitära hjälpen, som hade 35-faldigats till inemot 24 miljarder euro.
De stora finländska organisationerna på hjälpsektorn hade åtminstone fördubblat sin omsättning under de 25 senaste åren. Nykomlingar hade blivit rentav tjugo gånger så stora som förut.
Organisationernas tillväxt hade varit våldsam, och ändå bara ökade ojämlikheten i världen.
Organisationernas tillväxt hade varit våldsam, och ändå bara ökade ojämlikheten i världen.
Men varför? Tanken lämnade inte Johansson i fred.
Han beslutade sig för att skriva en bok om marknaden för välgörande. Med det avser han hjälpsektorn, som somliga kallar hjälpindustrin. Han anser att hjälpen har blivit en produkt som organisationerna säljer på marknaden med kommersiella metoder som vilken konsumtionsnyttighet som helst.
Svåra frågor
Efter sexton år i Amnesty var Frank Johansson trött. Han svimmade upprepade gånger, han hade magrat tio kilo. Det fanns flera orsaker till att han mådde dåligt. Amnesty hade vuxit, och måste fortsätta växa. Det fanns femton anställda, av vilka en del inte kom överens med varandra.
Men en orsak var den främsta. Hans optimism hade knäckts.
Johansson hade sett hur de mänskliga rättigheterna togs till heders efter kalla kriget. Den här guldåldern tog slut med terrorattentaten i New York och Washington 2001.
Då inleddes kriget mot terrorismen, där de mänskliga rättigheterna hamnade i bakgrunden.
Frank Johansson kände att han hade gått in i väggen, han var utbränd.
Johansson kände att han hade gått in i väggen, han var utbränd.
Han tog ut ett års tjänstledighet 2007. I mars var det riksdagval, där han ställde upp som kandidat för De gröna. Han kampanjade för de mänskliga rättigheterna och antog att han skulle kunna få upp till tre tusen röster. Det blev omkring 800.
Han såg valresultatet som katastrofalt, en total flopp.
Han hade nästan ett år kvar av tjänstledigheten. Då föreslog hans hustru att han skulle återuppta sina studier.
Johansson skulle äntligen kunna bli färdig politices magister vid Helsingfors universitet. Där öppnade sig för honom ett ”enormt intressant akademisk debatt om vad det är att hjälpa”. Han kände att han hade varit som en av Koffens hästar, traskat längs gatorna i Helsingfors med skygglappar för ögonen.
I januari 2008 återvände han till sitt arbete, entusiastisk men kritisk.
Han hade trott att världen blir desto bättre, ju större hjälporganisationerna växer sig. Han ville ifrågasätta den hierarkiska modellen för välgörenhet, som härstammar från 1800-talet. Där är hjälparen en hjälte medan mottagaren står på en lägre nivå.
Och är ”produkten”, det vill säga hjälpen ens av rätt slag?
Minskar systemet för hjälpen ojämlikheten? Vill man ens det? Om ojämlikheten i världen växer får organisationerna mera stöd. De växer, och även jobben blir fler.
Därför frågade han sina arbetskamrater vad de höll på med.
”Jag märkte fort att jag inte fick några svar.”
Hjälpen förändras
Frank Johansson anser att hjälpandet har blivit ”en historielös konsumtionsfest av välgörenhetsmarknadsföring”. Organisationen marknadsför en produkt och konsumenten köper en stunds tillfredsställelse.
Produkten säljs med bilder, till exempel ett syriskt barn som behöver hjälp.
”Om man inte förstår historien kan man inte förändra de vidsträckta globala strukturerna, det vill säga lösa problemet.”
”Om det syriska barnets nöd utsträckas till fattigdom, måste man förstå Syrien. Om man inte förstår historien över huvud taget kan man inte förändra de vidsträckta globala strukturerna, det vill säga lösa problemet.”
Johansson säger att han kanske kräver för mycket av människor.
Med att förändra globala strukturer avser han till exempel någon form av ny internationell beskattningsmodell som skulle minska företagens skattesmitning. Och även att utvecklingsländerna ges större beslutanderätt i internationella finansinstitut och att deras skulder efterskänks.
Hjälpsektorn har vuxit delvis på grund av skulderna, säger Johansson.
På 1980-talet skuldsatte sig många afrikanska stater. Byggandet av välfärd slutade ofta halvvägs. Som exempel tar Johansson sin egen grundskola St. George i Kenyas huvudstad Nairobi, som han gick i 1968–1971. Kenya hade precis blivit självständigt, skolan hade elever från 31 länder. Skolans byggnader var i gott skick, lärarna var kompetenta och eleverna hade skolböcker.
St. George var en offentlig skola, som upprätthölls av Nairobi stad.
”Nu är byggnaderna nedgångna. Det har gjorts en del reparationer, även de med allmosor från tidigare elever.”
I många skuldsatta länder tog hjälporganisationerna över. De ansvarade till exempel för de offentliga skolorna och erhöll bidrag av västländernas regeringar.
Organisationerna växte, och anställde mera folk. Hjälpandet blev professionellt.
Johansson anser att hjälpproffsen i allmänhet sköter sitt arbete med glans. Men om en organisation vill ha samhällelig förändring behövs också frivilliga, det vill säga medborgare.
”Ju fler proffs, desto mindre debatt om sektorns berättiganden.”
Hopp och sorg
Hyvän tekeminen ja valta (Välgörande och makt) från 2013 är Frank Johanssons debutbok, som han var redaktör för. Hyvän tekemisen markkinat (Välgörandets marknad) kom ut i september. Kärnfrågan i den är om hjälporganisationerna lyckas minska ojämlikheten eller om de förvärrar den.
Johansson säger att han inte vet svaret.
Han behöver inte ens veta, för han vill väcka debatt i hjälpgemenskapen.
Arbetet ska minska ojämlikheten men i stället förvärras den. Borde man inte redan ifrågasätta tänkandet som bygger på marknadsföring?
Det finns också annat att fundera på. Johansson säger att organisationernas arbete förutsätter tillväxt på marknaden och konkurrens med andra organisationer. Arbetet ska minska ojämlikheten men i stället förvärras den. Borde man inte redan ifrågasätta tänkandet som bygger på marknadsföring?
Kanske det nuvarande systemet för hjälp monteras ner. Finns det orsak att övergå till något slags system för inkomstöverföring, där rika beskattas och de fattigaste gynnas?
Frågorna är många. Johansson vågar fråga men vet inte svaren.
Han har beskrivits som idealist, världsförbättrare och samhällsdebattör. Johansson säger att han till sin identitet är journalist, som först blev informatör, sedan lobbyist och till slut människorättsbyråkrat, ”firmans chef”.
Han har sett hjälpsektorns tillväxt. Det gör honom sorgsen och förhoppningsfull.
Därför tänker han fortsätta sina samhälleliga resonemang. Kanske härnäst skriva en bok om välgörandets proffs och därefter om välgörandets förhållande till pengar.
FRANK DAVID JOHANSSON
ÅLDER: 55
UTBILDNING: Politices magister, Helsingfors universitet
ARBETE: Verksamhetsledare för Finländska sektionen i Amnesty International
FAMILJ: Fru, Hanna Johansson, som är professor vid Bildkonstakademin, och tre vuxna barn
FRITIDSINTRESSEN: Läsning, matlagning, följa med fotboll
TEXT PÄIVI ÄNGESLEVÄ
BILDER LIISA TAKALA
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
