På turistresa till fattigdomen

Dusch utan tak, en knapphändig middag för en stor familj. Det finska företaget Duara Travels tar rika turister till fattiga byar.

Till middagen var det rester från lunchen, två bananer med ris och bönor.

Khalil Lamrabet, en 38-årig chef för flygaffärsverksamhet från Dubai, satt i ett hem på Zanzibar och tittade fundersamt på matportionen. Den skulle inte räcka till för honom, mamman Aisha och de två barnen. Men äta skulle man, med fingrarna och från det gemensamma fatet.

Han kastade ett öga på barnen, för vilka maten var nödvändig.

Khalil Lamrabet tillbringade fyra semesterdagar i heminkvartering i byn Kizimkazi på ön Zanzibar i Tanzania.

Lamrabet beslutade att stå över middagen. På engelska och med gester förklarade han för Aisha att han var mätt. Aisha nickade, hon lät också själv bli att äta.

Lamrabet var på semester i familjeinkvartering på ön Zanzibar i Tanzania. Han hade hittat Aishas familj genom det finska Duara Travels. Företaget inkvarterar förmögna turister i byar i u-länder, i familjer som kan erbjuda dem ett rum, rena lakan och tre måltider om dagen.

Tanken är att turisterna ska få uppleva vardagen i utvecklingsländer.

Men Lamrabet var egentligen inte så intresserad av u-länder eller av fattigdom. Han vill lära känna kulturer och resa till platser där det inte just finns andra turister.

Kontakt med familjen

Också Duara Travels hade fått sin början vid ett middagsbord, i en liten by i nordöstra Thailand.

Johanna Vierros, en 25-årig ekonomistuderande, undervisade engelska i den lokala skolan och hade lärt känna en lärare som bjöd in henne att bo hos henne. En kväll satt Vierros på golvet, åt hot pot-soppa tillsammans med familjen och lyssnade på sorlet av thai.

Ögonblicket kändes stort, som en aha-upplevelse.

Hon insåg att det viktigaste med att resa är att lära sig om andra människor.

Vierros återvände till Helsingfors i februari 2015. Hon hade en studiekamrat, Elina Voipio, och för henne lade Vierros fram tanken på en webbplats som gör att man kan leva en annan människas liv. Idén förädlades till heminkvartering i utvecklingsländer, precis lämpligt inför Aalto-universitetets uppstartstävling.

Vierros, Voipio och Annika Järvelin vann tävlingen.

Etisk turism var en stigande trend, ”nästan orörda” resmål likaså.

Kärnidén var att förbättra bybornas sysselsättning och levnadsstandard i byarna. Etisk turism var en stigande trend, ”nästan orörda” resmål likaså. Inkvarteringstjänsten Airbnb hade ökat heminkvarteringens popularitet och mången turist skulle hellre betala en lokal familj än en stor internationell hotellkedja för sin övernattning.

I oktober 2015 föddes Duara, som är swahili och betyder cirkel.

Tanzania kom att bli det första resmålet, dels för att Voipio talar landets språk swahili. År 2016 växte Duara med programutvecklaren Juho Toivonen och nya länder. I varje by måste de hitta en lokal kontaktperson som talar engelska, använder internet och svarar för bokningen.

Tumregeln är ”bara en bokning åt gången i en by”.

Flera värdfamiljer valdes ut i byarna för att så många som möjligt skulle dra nytta av verksamheten. Familjen skulle få 40 procent av avkastningen och kontaktpersonen 10 procent. Bysamfundet skulle få 10 procent för att utveckla sin by. Duara skulle ta 30 procent och den 10 procent som var kvar reserverades för utgifterna för penningtransaktioner.

Sjuk till sjöss

Anvisningarna kom från kontaktpersonen på Zanzibar. Khalil Lamrabet tog en buss, en dala dala, bytte till en annan och kom fram till byn Kizimkazi, trots att han inte förstod lokalinvånarnas goda råd.

Han möttes av Aisha, som behärskade några ord engelska.

De vandrade hem till Aisha. Huset hade väggar av tegel och tak av tegel och korrugerad plåt. Toaletten var inne, visserligen utan tak. Ett plastskynke tjänade som dörr. Det fanns ett hål i golvet och inget wc-papper.

Men en dusch fanns det. Vattnet kom från en stor cistern som fylldes på från brunnen.

Lamrabet gillade sitt rum. En stor dubbelsäng, ett myggnät och en fläkt.

Duara erbjuder paket på tre eller sex nätter, som omfattar måltider och inkvartering.

Han hade betalat för sex nätter fast han skulle stanna bara fyra. Duara erbjuder paket på tre eller sex nätter, som omfattar måltider och inkvartering. Resenären får dessutom bekanta sig med en näring och en sevärdhet i byn, till exempel ett tempel. Tre dagars paketet kostar 120–150 euro.

Lamrabet betalade 220 euro för sex nätter. Det tyckte han var billigt.

Han hade valt Kizimkazi till stor del för att han ville fotografera fiske. Lamrabet köpte en fisketur för 30 euro. Fiskaren vände sin träbåt ut mot havet, som såg relativt stilla ut.

Snart mådde Lamrabet illa. De fick inte ens någon fisk.

Han ville tillbaka i land. Till det behövdes teckenspråk och engelska, som fiskaren kunde tala lite.

En avsides by

När helsingforsaren Henrik Suikkanen berättade för de andra på bussen vart han var på väg, brast vietnameserna ut i gapskratt. Huong Non, vem ville åka dit?

Det ville Suikkanen och Kira Keini, till ”ett så autentiskt ställe som möjligt”.

Henrik Suikkanen och Kira Keini (med ryggen åt) köpte en tre dagars familjeinkvartering i byn Huong Non i norra Vietnam.

Suikkanen är managementkonsult, Keini kommunikationsexpert. De hade bokat flyg till Vietnam och fått höra av Elina Voipio att Duara ordnar inkvartering i byarna. De valde byn Huong Non några timmars bussresa från huvudstaden Hanoi.

De möttes av värdfamiljen, ett barnlöst par i 30-årsåldern.

Paret inkvarterade gästerna i det större huset, hos mannens morbror och hans mor. I huset fanns el, trådlöst internet, varmvatten och vattentoalett.

Morbrodern översatte sitt tal till engelska med Googles översättningsprogram.

Suikkanen och Keini föredrog att skriva. Med hjälp av Google gick det bra att diskutera.

De hade köpt ett tre dagars paket. På morgonen fick de pho-soppa, till lunch och middag fisk, tofu, grönsaker och ris. Maten var god. Ibland samlades hela släkten från den yngsta till den äldsta till middagen, vilket Suikkanen tyckte var det allra bästa. Han beundrade gemenskapen.

Däremot förvånades han av männens auktoritära ställning.

Suikkanen och Keini hade besökt Kvinnornas museum i Hanoi och tänkt att Vietnam är ett ganska jämställt land. Men i Huong Non blev de överraskade. När värdfamiljen tog ut dem på restaurang satt Suikkanen med männen och drack risbrännvin.

Keini satt tyst med kvinnorna vid ett annat bord.

När de var och fiskade i Huong Non frågade de lokala männen Suikkanen om han ville följa med för att lägga nät. Keini blev tillfrågad om hon ville komma med först då båten redan hade lagt ut från stranden.

Till en början marknadsförde Duara Travels sin inkvartering som ansvarstagande turism som gynnar den lokala ekonomin. Numera understryker företaget också det unika i resmålen, säger Johanna Vierros.

”Till ansvarstagandet hör också att vi väljer ut vanliga byar och familjer, inte de allra bedrövligaste och fattigaste. Familjen måste klara av att uppfylla resenärens basbehov.”

En del turister frågar om de kan ta med sig gåvor till familjen.

Vierros anser att de kan det, så länge de inte ger pengar. Hon anser att det är bättre att byborna får sin utkomst av att erbjuda inkvartering. Duara Travels betalar avkastningen direkt till värdfamiljerna, byn och kontaktpersonerna. Det är enkelt numera, för mobilbetalning är vanligt i u-länder.

Responsen på heminkvarteringen har varit ”bättre än väntat”.

Mera ris har de fått från utomstående som har rackat ner på boendet i u-landsfamiljer och kallat det för ”fattigdomsporr” eller ”människozoo”.

En del anmärkningar har kommit från resenärerna. Ibland har de inte haft tillräckligt att göra, ibland har ingen visat byns sevärdhet för dem. Mera ris har de fått från utomstående som har rackat ner på boendet i u-landsfamiljer och kallat det för ”fattigdomsporr” eller ”människozoo”.

Det finns skäl att väcka debatt, konstaterar Vierros.

”Våra resenärer vet åtminstone vart deras pengar går.”

Duara Travels har fått finansiering från Innovationscentret Tekes och programmet för affärspartnerskap Finnpartnership. Nu samlar man inte finansiering mer, säger Vierros.

”Det är mer ändamålsenligt så. Uppstartsföretag växer okontrollerat till en början, och det passar inte affärsverksamhet av det här slaget där man samarbetar med lokala människor.”

Öppen för nytt

De hade inga förväntningar. Bara en önskan att få uppleva den lokala vardagen, bli bekanta med byborna och deras kultur, vara med om något unikt. Vara öppen för något nytt, rentav för äventyr.

Det var så Khalil Lamrabet, Henrik Suikkanen och Kira Keini tänkte före sin resa.

Lamrabet valde Duara Travels, för han vill stödja lokalbefolkningen. Han tillbringar varje år en del av sina semestrar i familjeinkvartering. På sina resor har han lärt sig att vara tacksam för mycket som han har sett som självklarheter. En sak är mat, ett annan är utbildning, en tredje att man klarar sig i knappa förhållanden.

Lamrabet kommer tillbaka till middagen, som han lät bli att äta i familjen på Zanzibar.

Han satt kvar och tittade hur girigt och utan att krångla barnen åt upp maten. Sedan tackade de för måltiden. En andäktig belåtenhet sänkte sig över bordet.

Det var vackert och rörande.

Duara Travels

  • Ett finskt företag som erbjuder familjeinkvartering i Tanzania, Vietnam, Indonesien, Sri Lanka och Nicaragua, och snart också i Thailand och Kenya.
  • På knappt två år var antalet övernattningar kring 500, i fjol var de 235.
  • Företaget har erhållit 50 000 euro i finansiering från innovationscentret Tekes program Tempo och 50 000 euro från programmet för affärspartnerskap Finnpartnership. Drygt 20 000 euro har använts hittills. Finnpartnerships medel kommer från Finlands anslag för utvecklingssamarbete.

TEXT PÄIVI ÄNGESLEVÄ

BILDER FRÅN KHALIL LAMRABETS, HENRIK SUIKKANENS OCH KIRA KEINIS FOTOALBUM

ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM

Skribenten är frilansjournalist.