Eran för fossila bränslen är på upphällningen, och länderna i Afrika torde bli tvungna att avstå från exploateringen av sin olja och stenkol. Kontinenten har dock möjligheter att klara energiomställningen.
I juli 2021 inleddes bygget av världens längsta uppvärmda oljeledning från västra Uganda till en hamn i Tanzania.
I projektet medverkar förutom Uganda och Tanzania den franska oljejätten Total och det kinesiska statsbolaget CNOOC. Avsikten är att förse världsmarknaden, närmast Asien och framför allt Kina, med minst två miljarder fat olja från Uganda.
Att bygga ledningen är en enorm utmaning. Den grävs ner under jorden och ska bli över 1 400 kilometer lång – längre än det är från Helsingfors till Utsjoki. Prislappen på jätteprojektet är 3,5 miljarder amerikanska dollar, och för det tvingas man röja undan både lokalsamhällen och natur.
”Det är väldigt dyrt att leverera råoljan längs ledningen från Uganda till Tanzanias kust. När priset på olja sjunker i framtiden blir Ugandas ekonomi ännu sårbarare än den är i dag”, säger Tony Addison, som har lett ett forskningsprojekt om utvinningsindustri vid FN-universitetets forskningsinstitut för utvecklingsekonomi UNU-WIDER.
Förnybar energi, såsom solenergi och vindkraft, blir ofrånkomligen billigare än dess gammaldags koldioxidbaserade konkurrenter.
Addison och hans kollega Alan Roe har undersökt vilka effekter kampen mot klimatförändringen har på olje-, naturgas- och stenkolsprojekt i länder i utveckling. Forskarna konstaterar att produktionen av fossila bränslen blir besvärlig på många olika sätt när klimatförändringen framskrider.
Klimatavtalet i Paris från 2015 förpliktar länderna att skära ner sina växthusgasutsläpp och särskilt produktionen av fossila bränslen. När produktionen minskar går priserna upp och när den förnybara energin ökar sjunker priset på den.
Förnybar energi, såsom solenergi och vindkraft, blir ofrånkomligen billigare än dess gammaldags koldioxidbaserade konkurrenter. Enligt beräkningar som Världsorganisationen för grön energi IRENA har gjort var merparten av energin producerad med förnybar energi förmånligare i fjol än el producerad med det billigaste fossila bränslet, det vill säga stenkol.
Det verkar vara speciellt problematiskt att binda sig vid fossila bränslen i fattiga länder, som drabbas hårdast av klimatförändringen. De här länderna, som lider av översvämningar och torka, borde hitta mera resurser för att kunna anpassa sig till den nya verkligheten. De här framtida medlen är dock bundna i en produktion som bidrar till att göra klimatförändringen snabbare.
Lång bindning
Vad är det då som får Uganda att fortsätta att satsa på olja? Ledningen blir inte färdig förrän 2025, och då är pressen på att upphöra med produktionen av fossila bränslen ännu större än i dag.
”Om man är statsöverhuvud i ett fattigt afrikanskt land kan det framstå som mycket lockande att börja producera fossila bränslen ifall det finns möjlighet till det.”
– Tony Addison
”Om man är statsöverhuvud i ett fattigt afrikanskt land kan det framstå som mycket lockande att börja producera fossila bränslen ifall det finns möjlighet till det. För en president som ställer upp för omval kan det vara närapå omöjligt att vända det här alternativet ryggen”, säger Tony Addison.
”Men samtidigt tar ledarna en stor risk för marknaden för fossila bränslen krymper och i något skede överges en stor del av reserverna.”
Stater som Uganda har en långvarigare bindning till olje- eller gasfyndigheterna än till exempel storföretagen. Energibolagen innehar vanligen exploaterbara fyndigheter bara för 12–14 år, medan staterna måste binda sig i medeltal i 45 år för att få in sina vinster.
Forskare vid Världsbanken och forskningsinstitutet Natural Resource Governance, som arbetar med naturresursfrågor, anser att fattiga länder som bundit sig vid fossila bränslen har ytterst begränsade möjligheter att bredda sin ekonomi och sina inkomstkällor. Ju större del av de nationella tillgångarna som är bundna till fossilreserverna desto svårare är det att förändra produktionsstrukturen. Koldioxidrisken växer också till följd av att eliterna, som vant sig vid – eller drömmer om – olje- och gasintäkter, vill stödja produktionen av fossila bränslen.
Moçambique har ingen reservplan
Även Moçambique hyser drömmar om stora intäkter av fossil energi. År 2011 hittades utanför landets kust en enorm naturgasfyndighet, som klassades som världens fjärde största gasfält till havs. Finansministeriet i Moçambique beräknar att landet ska förtjäna 50 miljarder dollar på fyndigheten i 20–25 år framöver.
Naturgasen har ansetts ha en ljusare framtid än de andra fossila bränslena, eftersom förbränningen av den inte orsakar lika mycket skadliga växthusgaser som kol eller olja. Följaktligen förutspås naturgasen bli en energiform för övergångsfasen åtminstone fram till 2030, då världen sakta går mot förnybar energi.
Moçambiques regering har planerat att sälja naturgas som omvandlats till flytande form, det vill säga LNG, till den asiatiska marknaden. Enligt Tony Addison har Asien dock redan stora naturgasleverantörer från Australien och Papua Nya Guinea.
”I de här länderna är riskerna mycket mindre än i Moçambique”, säger Addison.
I Moçambique har en del av riskerna redan blivit verklighet. Utvinningen av gasfältet utanför kusten i norr har störts av en väpnad islamistisk grupp som erövrat landområden i närheten av fyndigheterna.
Utvinningen av gasfältet utanför kusten i norra Moçambique har störts av en väpnad islamistisk grupp som erövrat landområden i närheten av fyndigheterna.
”Naturgasprojektets största utländska delägare, den franska energijätten Total hoppade av projektet i mars och sade att man återkommer först då situationen lugnat sig”, säger forskaren Salvador Forquilha på det moçambikiska forskningsinstitutet IESE.
Naturgasprojektet tar paus men regeringen gör sitt yttersta för att arbetet ska fortsätta så fort som möjligt. Projektet har försinkats med flera år och en del av framtidens vinster har tagits ut redan i förväg. Åren 2013–2014 tog tre statliga bolag ett hemligt utländskt lån på över två miljarder dollar som en ”förskottsbetalning” på de kommande gasintäkterna. En revision som förrättades efteråt avslöjade att minst 1,2 miljarder dollar hade använts till olika former av mutor.
Forquilha tror dock inte att fransmännen kommer att överge gasprojektet eftersom de redan investerat så mycket i det. Även Moçambiques regering har kämpat för projektet redan i tio år och inga tecken på en förändring är i sikte.
”Regeringen har inte förberett sig för energiomställningen och den har ingen reservplan”.
Mot klimatneutral olja och naturgas
Tony Addison målar upp en dyster bild för de afrikanska länder som exporterar fossila bränslen. De första som slås ut när priserna börjar sjunka permanent under de närmaste åren är de små afrikanska producenterna.
”Det är dyrt att producera till exempel den olja som utvinns i havsområdet i Angola. De multinationella företagen har redan tappat intresset.”
Europeiska unionen vill minska de utsläpp som härrör sig från importvaror. I framtiden ska det fossila bränsle som säljs till den europeiska marknaden vara så klimatneutralt som möjligt.
Enligt Addison blir producenterna vid Persiska viken, såsom Saudiarabien, de sista aktörerna i det här spelet. Det är möjligt att Nigeria blir kvar som det enda afrikanska landet, för det är en erfaren och tillräckligt stor aktör.
Det är inte bara åtagandena i Parisavtalet och den klimatvänliga teknologins genombrott som försätter producenterna av fossila bränslen i en trängd situation. En bidragande orsak är också att klimatpolitiken utsträckts till handeln.
Till exempel Europeiska unionen vill minska de utsläpp som härrör sig från importvaror. I framtiden ska det fossila bränsle som säljs till den europeiska marknaden vara så klimatneutralt som möjligt. Producenterna måste få ner utsläppen under produktionen, såsom metanläckage, och försöka kompensera på förhand de totala utsläpp som bränslena orsakar.
Även om det ännu är osäkert om kompensationsmetoderna, såsom att fånga in koldioxid eller att plantera träd, fungerar, skulle det i vilket fall som helst finnas en marknad för grön flytande naturgas, säger Addison.
”Om moçambikierna vill sälja sin gas till Asien, måste LNG vara nästan eller helt klimatneutralt. Så handlar även konkurrenterna.”
Löftet om en ny ekonomi
Klimatförändringen har också en annan sida. Den tvingar mänskligheten till en ny slags värld där bruksenergi alstras till exempel med hjälp av sol, vind, vågor och tyngdkraft.
Framtidens fordon, kraftverk och elektronik är beroende av olika metaller och mineraler. Det finns ett stort behov till exempel av litium, kobolt, koppar och nickel.
I Guinea finns 26 procent av all bauxit i världen, men dess andel av världsmarknaden är bara 6,5 procent.
Efterfrågan på sällsynta metaller kommer att öppna nya möjligheter också för Afrika. De afrikanska ländernas metall- och mineralexport är klart mindre än deras fyndigheter, och långtifrån alla reserver har ännu prospekterats.
I Demokratiska republiken Kongo finns omkring 65 procent av världens koboltreserver och landet producerar ungefär hälften av den kobolt som marknaden behöver. I Guinea finns 26 procent av all bauxit i världen, men dess andel av världsmarknaden är bara 6,5 procent.
På samma sätt som när det gäller fossila bränslen inställer sig frågan hur intäkterna av metaller och mineraler fördelas. Omkring 37 procent av världens metall- och mineralreserver finns i stater som har en svag administration. De är i allmänhet bräckliga stater med utbredd fattigdom. Ett exempel är Zimbabwe som är världens femte största producent av litium men där intäkterna i stor utsträckning har gått till makteliten och till att upprätthålla förtryckarmaskineriet.
I Moçambique har man diskuterat alternativet att styra naturgasintäkterna till en transparent fond – på liknande sätt som Norge gjort med sina oljeintäkter. Det här vore ett sätt att försöka förhindra korruption och säkerställa att pengarna används till exempel till utbildning, hälsovård och nödvändig infrastruktur.
Förvaltningen av utvinningsindustrin mäts med den så kallade EITI-standarden, ett system som omfattar till exempel världens största oljeproducent Nigeria, men inte Angola, som är den näst största.
Tony Addison anser att EITI är ett mycket lyckat verktyg för att förbättra utvinningsindustrins transparens. Det ger länder i utveckling en möjlighet att dra större nytta än tidigare av den nya ekonomins möjligheter.
Världssamfundets stöd behövs
Tänk om de afrikanska producenterna av fossila bränslen beslutade att lämna sina reserver orörda på grund av klimatförändringen? Eller om det blev olagligt att producera fossila bränslen?
”För att länderna ska upphöra med förbrukningen av olja och naturgas vore det viktigt att världssamfundet understöder finansieringen av övergången. För det här behövs dock ett internationellt avtal. Utan ett sådant hamnar de fattigaste länderna i en svag ställning”, säger Tony Addison.
Om importintäkterna av fossila bränslen torkar in måste staterna hitta på nya medel för att finansiera fattigdomsbekämpningen.
Addison anser att de afrikanska ledarna i ett bredare spektrum än nu kunde tänka på hur deras styrkor kan bidra till en koldioxidfri framtid. Den afrikanska kontinenten besitter till exempel 40 procent av världens solenergipotential. Marocko exporterar redan nu solenergi från sin öken till Europa och Tyskland vill köpa marockanskt utsläppsfritt väte. Uganda utvinner olja i ett område som är nationalpark men om 30 år mäts kanske dess verkliga värde i naturens mångfald och ekoturismens volym.
”Afrikanerna är snabba att tillägna sig ny teknologi, som till exempel sol- och vindkraft. Kontinenten har erfarenhet av att hoppa över hela utvecklingsfaser.”
– Tony Addison
Det är en egen fråga hur de afrikanska länderna själva ska gå över till att använda förnybar energi. I dag kommer cirka 20 procent av elen som produceras i Afrika från förnybara källor och ungefär 600 miljoner afrikaner lever utan tillgång till elnät. Två tredjedelar av den gröna elen kommer från den omtvistade vattenkraften. Särskilt stora dammprojekt har ofta hängt samman med tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper, miljöförstörelse och maktkamper med grannstaterna om förvaltningen av vattenreserverna.
I framtiden kommer länderna i Afrika utöver kraftverken som producerar förnybar energi att behöva elöverföringsnät som är besvärliga och dyra att bygga över de stora avstånden.
Addison anser att små lokala kraftverk skulle platsa bättre på den afrikanska landsbygden är tunga överföringsnät. Dagtid kunde man med grön el pumpa upp vatten i dammbassängerna, varifrån det med hjälp av tyngdkraften omvandlas till elektricitet på kvällarna. För transporter skulle man använda elsparkbräden, säger Addison.
Världssamfundet har redan i flera år understött tillgången till energi uttryckligen i fattigare områden. Så gör till exempel många fonder, såsom den av Finland grundade energi- och miljöpartnerskapsfonden för södra och östra Afrika EPP, som stöder tillgången till ren energi i 15 afrikanska länder. Över 800 000 hushåll har fått förnybar energi via programmet.
Tony Addison tror att afrikanerna är snabba att tillägna sig ny teknologi, som till exempel sol- och vindkraft. Kontinenten har erfarenhet av att hoppa över hela utvecklingsfaser.
”Någon gång på 1990-talet funderade jag på hur i all världen man någonsin skulle lyckas dra telefonlinjer i Afrika. Kort därefter besökte jag Sydafrika och såg att alla talade i sina Nokiatelefoner. Förändringen hade skett på ett ögonblick. Det här inger hopp också för energiomställningen i Afrika”, avslutar Addison.
TEXT JUKKA ARONEN
FOTO GEORGE OSODI/AP/LK, JOHN WESSELS/AFP/LK, UNIVERSAL IMAGES GROUP/LK
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
