Krisarbete på distans

Merit Hietanen fortsatte sitt biståndsarbete i Myanmar på distans från Finland och insåg hur krävande det blev till följd av coronapandemin och militärkuppen.

”Jag arbetade för Internationella räddningskommittén IRC i Syrien när vi bestämde oss för att flytta till Myanmar på grund av min mans arbete. Jag var hemma med barnen tills FN:s organisation för jämställdhet UN Women utsåg mig till sakkunnig inom humanitärt bistånd.

Inom mindre än en månad flyttade vi till Finland på grund av coronapandemin. 

Min chef trodde inte att samordnings- och projekthanteringarbetet med de myanmariska kvinnoorganisationerna skulle gå att göra på distans. Inte jag heller. Men till min överraskning löpte distansjobbet bra. Vi fokuserade på att förebygga smittspridningen. De lokala organisationernas medarbetare lärde ut handtvätt och kvinnorna sydde tygmasker.

Men så kom den första februari 2021, då militärjuntan genomförde en statskupp och tog makten i Myanmar. 

FÖRST STANNADE allt upp. Vi var chockerade och hoppades att den politiska situationen i landet skulle återställas. Snart stod det klart att så inte skulle ske, alltså måste vi anpassa vårt arbete.

Vårt arbete med de lokala kvinnoorganisationerna förändrades också – drastiskt. 

Det humanitära biståndet fortsatte rätt normalt. Däremot tvärstoppade de projekt som hade att göra med att utveckla en demokratisk förvaltning. Inom FN inställde man allt sådant arbete som skulle legitimera det nya styret. Å andra sidan finns det insatser, som till exempel att transportera mathjälp, som bara måste organiseras för att rädda människoliv, även om man inte samarbetar med administrationen. 

Vårt arbete med de lokala kvinnoorganisationerna förändrades också – drastiskt. 

Internetuppkopplingarna och elen bröts från och till. Facebook och mobilnäten stängdes. Det gick inte att föra över pengar till organisationerna eftersom bankerna stängdes. Många kvinnor i organisationerna var aktiva i proteströrelsen och en del av dem gick så att säga under jorden i rädsla för att bli anhållna.

Jag insåg hur privilegierad jag var. Det väckte skuldkänslor. Mina arbetskamrater levde under konflikt, de försökte hålla sig själva och sina familjer vid liv. Det måste jag visa respekt för. 

ARBETSDAGEN KUNDE börja med att bemöta en gråtande arbetskamrat i Myanmar. En sörjde sin pappa, som hade dött i blindtarmsinflammation eftersom sjukhuset var stängt till följd av krisen. En annan hade sett hur soldater hade beskjutit unga demonstranter på natten.

Jag måste också förända mig själv. Jag måste hålla mig lugn och jag måste lyssna.

Ibland var det svårt. Emellanåt kräver biståndsarbetet snabbhet och risktagning. Men ingen får tvingas till det. Man måste komma ihåg att det är lika viktigt att de lokala anställda mår bra som att arbetet ger resultat, det vill säga att få hjälpen att nå fram.

Det besvärligaste var att balansera mellan empati och arbete. Om man är för empatisk kan man inte jobba. Om man är jättehård kan man inte leva sig in i de lokala anställdas situation.”

TEXT PÄIVI ÄNGESLEVÄ FOTO SAMULI SIIRALA

ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM

Skribenten är frilansjournalist.


Merit Hietanen, 37

Utbildning Magister i samhällsvetenskaper, universitetet i Oxford 2009, och kandidat i samhällsvetenskaper, universitetet i Essex 2008. Studierna i Storbritannien gällde flyktingskap, internationell politik och mänskliga rättigheter

Arbetade som sakkunnig inom humanitärt bistånd i FN:s organisation för jämställdhet UN Women 2020–2021. Uppdraget skulle ha avslutats i maj men pågår till utgången av juni 2021 på grund av konflikten i Myanmar

Fortsätter att färdigställa sin bok om att kombinera föräldraskap och arbete inom humanitärt bistånd