Finland söker Afrika

Regeringens tilltänkta nya, bättre Afrika-relation föds långsamt och med små steg.

I sitt nya program, som offentliggjordes i juni, uttalar sig regeringen med sällsynt klarhet om utvecklingssamarbetet: i fortsättningen ska dess geografiska mittpunkt vara Afrika. Punkt.

I bakgrunden ligger Europeiska unionens vilja att ingripa i orsakerna till den afrikanska migrationen, men också den finska regeringens synbarligen genuina ambition att utöka det ekonomiska och politiska umgänget med de afrikanska länderna. I den Afrika-riktlinje som statsministerpartiet SDP presenterade i våras sägs att ”kontinenten som är världens rikaste i fråga om naturresurser besitter en enorm ekonomisk utvecklingspotential.”

Afrika ses som både ett hot och en möjlighet. Vilken är Finlands roll i allt det här? Hur syns Finland i Afrika överhuvudtaget 2019?

Afrika ses som både ett hot och en möjlighet. De afrikanska ländernas befolkningstillväxt, svaga förvaltning, konflikter och föränderliga klimat ökar trycket att migrera till Europa med samtidigt kommer en del av befolkningen upp i medelklassen och törstar efter mer europeiska produkter och tjänster.

Vilken är Finlands roll i allt det här? Hur syns Finland i Afrika överhuvudtaget 2019?

Kehitys-Utveckling ställde frågan till över 30 finländska Afrikaexperter på ministerier, i förtagsvärlden, vid högskolor och i organisationer. Svaren visar att Finlands Afrikaförbindelser är splittrade och i stor utsträckning beroende av offentlig finansiering. Samtidigt kan man också skönja en positiv förändring: företagsverksamheten ökar och högskolorna är aktiva.

Exporten tragglar

Även om det heter att Afrika har en ”enorm ekonomisk utvecklingspotential” ligger vikten i Finlands export på tre nordafrikanska länder: Egypten, Marocko och Algeriet samt Sydafrika. Av oss köper afrikanerna för det mesta det gamla vanliga, det vill säga trävaror, cellulosa och anläggningar. Kontinentens andel av Finlands hela export var i fjol futtiga 2,6 procent.

Finlands export har inte vuxit nämnvärt, trots att afrikanernas köpkraft klart har ökat.

Finländarnas produkter och tjänster är inte lokaliserade för den afrikanska marknaden och de inte reklamförs tillräckligt bra.

En sakkunnig inom finskt affärsliv frågade afrikanska ambassadörer varför vårt lands produkter och tjänster inte har erövrat Afrika. Diplomaterna svarade att finländarnas produkter och tjänster oftast inte är lokaliserade för den afrikanska marknaden och de reklamförs inte tillräckligt bra.

Finländarna är också sällan beredda att leverera större helheter i de fall den afrikanska kunden skulle vilka köpa hela produktkedjor.

En östafrikansk minister som besökte Finland förde fram tanken på att ta fram lätta och förmånliga fiskebåtar för fiskarna i hans land. De finska tillverkarna var dock avoga till idén. Att utveckla båtmodellerna skulle kräva tid och varför bemöda sig om det är lättare att hitta kunder i Europa.

Men en viss förändring ligger ändå i luften. I Finlands 12 beskickningsländer och deras grannländer verkar åtminstone 200 finska företag, av vilka hälften finns i Kenya. De största företagen, som Nokia, Wärtsilä och Kone finns nästan överallt, men även mindre firmor, till exempel Merivaara som säljer sjukhusmöbler och Molok som tillverkar underjordsbehållare för sopor, har breddat sitt verksamhetsområde överraskande mycket.

I fjol beviljades Finnpartnership-stödet avsett för finska företag som startar långvarig affärsverksamhet i u-länder till 82 kommersiella projekt, över hälften av dem i Afrika. Även av de placeringar som utvecklingsfinansieringsbolaget Finnfund, med placeringstillgångar på kring 500 miljoner euro, gjorde, riktade sig 67 procent till afrikanska länder.

Team Finland, nätverket för internationaliseringstjänster, satsar även i Afrika på branscher som är förenliga med Finlands landvarumärke, såsom digitalisering och hållbara miljö- och energilösningar. Till exempel Finnpartnership-projekten toppas av informations- och kommunikationsteknologi, energisektorn, hälso- och läkemedelsindustrin samt miljösektorn.

Migrationen styr utvecklingssamarbetet

Om finländska företag – kanske med undantag för Nokia – ännu är rätt okända i Afrika, kan detsamma inte sägas om utvecklingssamarbetet. Berättar man till exempel i Somalia att man är finländare är det mycket möjligt att lokalinvånarna kommer ihåg att det var just Finland som hjälpte till i kampen mot tuberkulos redan på 1980-talet före det somaliska inbördeskriget.

Utvecklingssamarbetet med Afrika blev särskilt lidande av de nedskärningar som gjordes i anslagen 2016. De medel som blev kvar har Finland under de senaste åren i likhet med den europeiska trenden styrt till migrationsbekämpningen.

Eller åtminstone motiveras arbetet nu med att man genom det minskar afrikaners vilja att ge sig av. Enligt en finsk sakkunnig ogillas motiveringar av det här slaget i Afrika, i synnerhet då minskningen av migrationsviljan blir huvudkriteriet för verksamheten.

Ett exempel är att EU:s humanitära bistånd redan har beviljats utgående från hur effektivt medlen minskar migrationen till Medelhavet och flyktingskapet. Afrikanska ledare har kallat den här sortens verksamhet självisk. Ur deras perspektiv kan EU inte tala om ett jämbördigt partnerskap om unionen samtidigt gör sitt bästa för att förhindra afrikaner att komma till Europa.

Den här skillnaden i synsätt berör också Finland. En expert som är insatt i humanitärt bistånd anser att det i officiella sammahang är svårt att öka finska produkters attraktionskraft och handeln med dem om Finland samtidigt motsätter sig till exempel en ökning av kvotflyktingarna, studentutbytet, den arbetsrelaterade invandringen och reformen av EU:s jordbrukspolitik.

Frågorna som hänger samman med Afrika är tydligt på väg att normaliseras, och därför måste också Finland snart dra upp mer övergripande linjer för sitt Afrikasamarbete. Ju närmare relationerna blir, desto svårare blir det också att plocka russinen ur kakan, tror experterna.

Organisationerna professionaliseras

 

Finska frivilligorganisationer har en större synlighet i Afrika än deras storlek skulle ge anledning till, i synnerhet i de östra delarna.

En rätt liten andel, 65 miljoner euro, av Finlands budget för utvecklingssamarbete på 989 miljoner, går till frivilligorganisationernas utvecklingssamarbete. Organisationerna har dock en större synlighet i Afrika än deras storlek skulle ge anledning till, i synnerhet i de östra delarna.

Migrationsströmmarna syns nu också i organisationsarbetet. Det har till exempel kommit över en miljon flyktingar till Uganda från Sydsudan och Demokratiska republiken Kongo. Livet i flyktinglägren och konfliktområdena består ofta av att vänta och bland annat Kyrkans Utlandshjälp KUH har haft tanken att tiden kunde användas till att lära sig nya färdigheter eller rentav avlägga en examen.

I Uganda har KUH kombinerat humanitär hjälp med finsk utbildningskompetens och samtidigt erhållit internationell finansiering av till exempel EU, FN och det amerikanska biståndsorganet USAID. År 2014 hade organisationen en handfull anställda i Uganda men i år är de redan 130.

För alla organisationer går det inte lika bra som för KUH. De nedskärningar på 40 procent av biståndsanslagen som gjordes 2014 har ökat konkurrensen mellan organisationerna, och verksamheten har blivit mer professionell. Ett exempel är Tanzania, där en del av organisationerna som var verksamma i landet har blivit utan understöd.

Även vissa stora organisationer har dragit ner på sin närvaro i Afrika. Centralorganisationen för de finländska utvecklingssamarbetsorganisationerna Fingo (tidigare Kepa) lade ner sitt landkontor i Tanzania och Moçambique på grund av nedskärningarna. Också missions- och biståndsorganisationerna Fida och Finska Missionssällskapet, som av tradition har haft en relativt stark närvaro i Afrika, har minskat på sin personal.

De sakkunniga anser att organisationerna kommer att ha en egen viktig roll i Afrika också i fortsättningen, då de ofta är verksamma utanför utrikespolitiken och företagsvärlden.

Utbildningsexport för fömögna

KUH har som ett av sina mål för verksamheten i flyktinglägren haft att lindra den så kallade inlärningskrisen i Afrika. Många afrikanska länder har lyckats med att få barnen att gå i skolan, men nivån på undervisningen är alltjämt låg. Det råder brist på i synnerhet yrkesutbildning.

Efter sina framgångar i den internationella Pisa-undersökningen inledde Finland en systematisk utbildningsexport för ett tiotal år sedan. För Afrikas del är exportprodukterna utöver utbildning av lärare också utbildning en av skolans ledning samt universitetsutbildningen. Till de viktigaste mottagarländerna hör Sydafrika, Egypten och Namibia.

De enskilda produkterna varierar från smått till stort. Ett exempel är Marocko, där man nyligen startade ett daghem enligt finsk modell. I Moçambique i sin tur avser det finska utbildningsbolaget Soprano och Jyväskylä yrkeshögskola att ge 200 000 lärare digital fortbildning under fem år framöver.

De finska yrkesmänniskorna inom utbildningsexport har varit tvungna att fundera på om det är etiskt rätt att samarbeta med förmögna privatskolor.

Även i Afrika bedrivs det mesta av handeln med den köpkraftiga privata sektorn. Följaktligen har de finska yrkesmänniskorna inom utbildningsexport varit tvungna att fundera på om det är etiskt rätt att samarbeta med förmögna privatskolor. En sakkunnig anser att det positiva är att Finlands utbildningsexport i vilket fall som helst förbättrar utbildningsgraden i mottagarlandet och den lokala privata sektorn föregår med gott exempel för den offentliga sektorn.

Universiteten och yrkeshögskolorna i Finland har överlag ökat sin aktivitet i Afrika med Namibia och Sydafrika som de populäraste länderna. I beskickningsländerna är Aalto-universitetet den synligaste aktören, och till exempel Helsingfors universitet har två egna forskningsstationer i Afrika.

De sakkunniga anser dock att högskolornas Afrikasamarbete är splittrat och personbundet. Att främja utvecklingen kräver extra mycket närvaro och det är arbetsamt för enskilda aktörer att bygga partnerskap från början till slut.

Även utbildningsexporten har sina praktiska problem. Man till exempel flyger lärare från Finland till Afrika eller tvärtom för att kunna ge utbildning ansikte mot ansikte. Av den här orsaken kommer gränserna för utvidgning fort emot. Därför rekommenderar experterna att Finland i framtiden utvecklar digitala utbildningar, vilket till exempel Soprano redan gör i Moçambique.

Mer resurser behövs

Finlands ytterst tunna historiska band till de afrikanska länderna ses ofta som en svaghet i vårt lands Afrikarelationer. De nuvarande förbindelserna är koncentrerade huvudsakligen till ett fåtal tidigare brittiska koloniländer. Vi har haft lättare att närma oss de här områdena språkligt och kanske också kulturellt sett än till exempel det fransktalande Västafrika.

Även om Afrikaförbindelserna är splittrade närmar sig frågorna som berör kontinenten dagspolitiken. Därför anser experterna att Finland ska närma sig Afrika på ett mer planmässigt och strategiskt sätt.

Det räcker inte heller med enbart strategier, utan det behövs mera folk, tid och pengar. Utan dem är det omöjligt att öka det ekonomiska och politiska umgänget, lyder de sakkunnigas bedömning.

TEXT JUKKA ARONEN

ILLUSTRATIONER SAMULI SIIRALA

ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM

Skribenten är frilansjournalist.

Syyskuu 3/2019