Afrikas få miljardärer

Beror den långsamma ekonomiska utvecklingen i Afrika på att kontinenten är fattig, eller på att där finns för få rika? Ekonomiska experter ger svar på mysteriet med de sällsynta miljardärerna.

Drömmer man om ett liv som miljardär är Afrika den svåraste kontinenten i världen att komma på traven. På en färsk lista i den ansedda finanstidningen Forbes finns bara 23 afrikanska miljardärer.

Det är lite, eftersom det ändå bor över 1,2 miljarder människor i Afrika. Kina har en nästan lika stor befolkning, men ändå finns där över 400 miljardärer. I Kina har också levnadsstandarden stigit snabbt, i motsats till Afrika, trots en massiv ekonomisk tillväxt i många länder. Även den afrikanska medelklassen är fortfarande liten.

Pengar föder pengar. När kapital saknas, uppstår inte effektiv företagsverksamhet. Växer Afrikas ekonomi långsamt för att det finns för lite förmögna människor där?

Professorn i nationalekonomi Matti Pohjola vid Aalto-universitetet tror inte på förklaringen.

”Det är inte miljardärer som skapar ekonomiskt tillväxt, utan ekonomisk tillväxt som skapar miljardärer.”

”Det är inte miljardärer som skapar ekonomiskt tillväxt, utan ekonomisk tillväxt som skapar miljardärer. Ekonomisk tillväxt i sin tur uppstår till följd av nya idéer.”

Kinesiska exempel är näthandeln Alibaba och nätbolaget Tencent. Innovationer och aktivitet i nya branscher som baserar sig på digitalisering har gjort pionjärer rika.

En del av Afrikas miljardärer har skapat sin förmögenhet själva, andra har ärvt sin egendom. Oftast bygger deras tillgångar på cement, naturresurser och lantbruk.

”De är inte sådana branscher där det skapas särskilt mycket nytt”, säger Jukka Pirttilä.

Pirttilä är professor i nationalekonomi vid Tammerfors universitet och forskare vid UNU-WIDER, FN-universitetets forskningsinstitut för utvecklingsekonomi.

Olje- och gruvbolagen sysselsätter dessutom bara lite i förhållande till sin storlek och omsättning.

Tillväxten lider av fåtaligas rättigheter

Men kanske afrikanerna ändå inte behöver sörja över sina placeringar långt ner på listan över miljardärer.

”Det finns inget som talar för att en växande ojämlikhet skulle skapa större ekonomisk tillväxt”, säger Jukka Pirttilä.

”Miljardärer kan rentav vara till förfång för den ekonomiska tillväxten, vilket oligarkerna i Ryssland är ett bevis på.”

”Miljardärer kan rentav vara till förfång för den ekonomiska tillväxten, vilket oligarkerna i Ryssland är ett bevis på. Den ekonomiska utvecklingen hämmas av dem som förvärvat sina tillgångar genom monopol och privilegier”, tillägger Matti Pohjola.

Enligt Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling EBRD har inte en enda av Afrikas miljardärer blivit rik på IT- och innovationssektorn, där var femte miljardär i tillväxtekonomierna har skapat sin förmögenhet.

De sektorer som framträder i rika afrikaners balansomslutning är lantbruk och reglerade branscher. Ofta har pengarna också på ett eller annat sätt rört sig inom familjen.

”Om man själv har skapat något nytt och genererat mervärde, gynnar man förmodligen hela samfundet. Så sker inte nödvändigtvis om förmögenheten bygger på att man roffar åt sig av gemensamma tillgångar”, säger Pirttilä.

Företag av olika storlek behövs

Oavsett om miljardärerna är till skada eller nytta råder det inget överflöd av privat kapital i Afrika. Det amerikanska forskningsinstitutet McKinsey gör bedömningen att det bara finns cirka 400 företag i Afrika, vars omsättning överstiger en miljard US-dollar.

I Finland finns det ett femtiotal motsvarande företag.

”I Afrika finns få stora företag eftersom den lokala marknaden är liten och merparten av länderna är fattiga. Om man vill få fler storföretag och miljardärer till Afrika måste kontinentens välstånd öka och det måste skapas större och mer attraktiva marknadsområden. Det här kräver en inre integration”, säger Charles Kelly som leder den amerikanska tankesmedjan Centre for Global Development.

Stora företag behövs, för de ger staten skatteintäkter.

Stora företag behövs, för de ger staten skatteintäkter. Samtidigt är de dessvärre effektiva skatteplanerare.

Jukka Pirttilä påpekar att forskningsrönen inte entydigt talar för att det uttryckligen är stora företag Afrika behöver.

”Däremot behövs det i Afrika företag i alla storleksklasser, även starka medelstora, för att stärka ekonomin.”

Dessutom behövs det komponentindustri, som ger vanliga medborgare arbetstillfällen och den vägen möjligheter till välstånd.

Det här kan dock redan vara för sent, då digitaliseringen, såsom 3D-utskifter och automation, tar hand om industrijobben med lägre förädlingsgrad.

Primärproduktion räcker inte

Det här är inte hela sanningen, för det gömmer sig affärsmöjligheten också i basbehoven.

Till exempel västafrikanska Sierra Leone importerar 95 procent av sitt ris, trots att förhållandena för risproduktion vore idealiska i landet.

Utöver risodling ska man kunna mala och förpacka riset, det vill säga förädla det till produkter som skapar mervärde och arbetstillfällen, påpekar Paul Collier, en av världens ledande forskare i utvecklingsekonomi i publikationen Development Finance.

”Att vara beroende av importris är en farlig strategi. När priset på ris stiger och sjunker följer Sierra Leones förmåga att köpa ris efter.”

Sierra Leone skulle kunna vara nästan vilket land som helst i Afrika, och riset vilken massproducerad stapelvara som helst.

Collier säger att botemedlet mot problemet, det vill säga den låga förädlingsgraden, är investeringar i privata sektorn. Samtidigt ska instituten för utvecklingsfinansiering tillåtas göra förlust. Då skulle de våga stödja mera riskfyllda utvecklingsprojekt i krävande områden än vad de gör nu.

Miljarder från diasporan

Även Jukka Pirttilä anser att Afrikas ekonomi är i skriande behov av utländska investeringar. Forskning visar att ett utländskt företag i en bransch höjer hela sektorns produktivitet. Det skapar konkurrens och tack vare omsättningen av arbetskraft sprider sig nya förfaranden till nya företag.

”Afrikas största problem är den bristfälliga infrastrukturen som avskräcker placerare.”

”Afrikas största problem är den bristfälliga infrastrukturen som avskräcker placerare. Staterna borde själva sörja för sin infrastruktur men utvecklingen skulle kunna påskyndas om man fördelade en större del av medlen för utvecklingssamarbete till infrastrukturprojekt än vad som görs nu”, säger Pirttilä.

Charles Kelly påminner också om den privata ekonomiska hjälpen. De afrikanska invandrare som rika länder tar emot skickar pengar hem. År 2016 sände invandrarna lite drygt 28 miljarder euro till Afrika söder om Sahara.

Samtidigt anser Kelly att de understöd som till exempel EU betalar sina odlare måste ses över. Subventionerna förvränger konkurrensen och gör det svårare för afrikanska jordbruksprodukter att komma in på marknaden.

”Västländerna kan stötta Afrikas utveckling genom att öppna sin marknad och bevilja afrikanska företag tullfrihet. Västliga penninginstitut kan också tillhandahålla afrikanska bolag produktionsstöd och -garantier.”

TEXT JUHO PAAVOLA

ILLUSTRATION OLLI ÖSTERBERG

Skribenten är frilansjournalist och fotograf.

Toukokuu 2/2018