Från gruvjobbarson till gruvdriftsforskare

Tony Addison är den första i sin släkt som inte blev gruvarbetare. I stället har han flera decenniers erfarenhet av utvecklingsekonomi och reformer av tillväxtekonomier i bagaget.

Det var en regnig dag i London på tröskeln till 1980-talet. Efter att ha vandrat längs de våta gatorna stannade den kring 20-åriga Tony Addison upp vid en dörr och lade märke till en annons som kom att avgöra hela hans blivande karriär.

I annonsen söktes unga ekonomer för att arbeta i Afrika.

”Så jag reste till handels- och industriministeriet i Tanzania på två år. Landet var då i svår ekonomisk kris. Jag lärde mig i praktiken vilken betydelse ekonomiska vetenskaper har för en tillväxtekonomi”, berättar Addison på sitt kontor på Skatudden i Helsingfors.

Addison arbetar som chefsekonom och vice direktör vid UNU-WIDER, FN-universitetets institut för utvecklingsekonomisk forskning.

”Åren i Tanzania var en fin tid. Jag minns så bra hur det var att vandra genom byarna medan låtar av Bob Marley, musik av lokala band eller Abba strömmade ut från högtalarna.”

”Åren i Tanzania var en fin tid. Jag minns så bra hur det var att vandra genom byarna medan låtar av Bob Marley, musik av lokala band eller Abba strömmade ut från högtalarna.”

Tiden präglades också starkt av den ideologiska kampen under kalla kriget. Även i Tanzania var både västerländska finansiärer och flera socialistiska stater, från Sovjetunionen till Nordkorea, representerade.

Addison berömmer det brittiska institutet Overseas Developments (ODI) stipendieprogram, genom vilket också han själv kom ut i världen.

”Programmet har funnits ända sedan början av 1960-talet. Det har gjort det möjligt att skicka unga ekonomer för att arbeta i den offentliga sektorn i tillväxtekonomier, till exempel i Afrika. Programmet har varit verksamt så länge att barnbarn till de första deltagarna nu deltar i det.”

Kris som lärare

Efter att Tony Addison återvänt från Tanzania till Storbritannien fick han sin universitetsexamen och tog anställning som forskare på ODI:s kontor i London. Under 1980-talet fortsatte han att i stor utsträckning syssla med Afrikarelaterade frågor.

”Två stora saker hände i Afrika på den tiden. Den ena var makroekonomins kris, som var verkligt allvarlig. Det här såg jag på nära håll i Tanzania. Vi, min generations ekonomer, försökte förtvivlat ta lärdom av situationen och komma på hur staternas ekonomier skulle fås på det torra.”

Orsakerna till de ekonomiska svårigheterna var många, såsom att ekonomin så starkt vilade på lantbruk, den snabba befolkningsutvecklingen och nedskärningarna i västländernas bistånd och i stödet till Världsbanken i synnerhet i början av 1980-talet. Även den instabila samhälleliga och politiska utvecklingen bidrog till att undergräva ekonomin.

Det andra stora fenomenet som utmärkte tiden i fråga var den gryende globaliseringen. Addison berättar hur de asiatiska ländernas ekonomiska uppgång efter hand började synas allt tydligare och att kontrasten till Afrikas utveckling var stor.

”Numera är Afrikas befolkning så ung att de inte själva kommer ihåg händelserna på 1980-talet. Det vore dock vara viktigt att minnas, för det handlar om hur man ska kunna undvika de fel som begicks då och en motsvarande ekonomisk kris.”

”Numera är Afrikas befolkning så ung att de inte själva kommer ihåg händelserna på 1980-talet. Det vore dock vara viktigt att minnas, för det handlar om hur man ska kunna undvika de fel som begicks då och en motsvarande ekonomisk kris.”

Efter ODI undervisade Addison som sitt huvudsakliga arbete i utvecklingsekonomiska vetenskaper vid universitetet i Warwick i Storbritannien på 1990-talet.

”Jag anser att vi lyckades utmärkt med undervisningen. Ett exempel är att två av våra studerande i dag sitter i Världsbankens ledning. Jag såg dem nyligen på en internationell konferens, där de satt längst fram på huvudplatserna och jag satt bland publiken. Jag är väldigt stolt över dem.”

Bräcklig fred

Vid sidan av sin undervisning arbetade Tony Addison också med många slags specialistuppgifter i projekt som drevs bland annat av Världsbanken, främst i södra Afrika. På den tiden arbetade han till exempel i Moçambique, där man slutit ett fredsavtal 1992 och försökte komma på fötter efter det mångåriga kriget.

”Jag arbetade med fattigdomsfrågor vid finansministeriet. Vi gjorde upp den första strategin för att minska fattigdomen i landet och sökte finansiärer för återuppbyggnaden.”

Det hängde fortfarande en rädsla i luften för att landet i det känsliga läget skulle glida tillbaka in i konflikten.

”Det var väldigt fascinerande att fundera på hur man skulle få landet att bli stabilt och freden att bestå. Hur skulle man gå över från ett omfattande flyktingskap till en utplacering av befolkningen, och hur skulle man få samhället att fungera? Av alla jobb jag gjort är tiden i Moçambique kanske den jag är mest stolt över.”

Addisons liv var hektiskt och han hade gott om intressanta uppdrag, men samtidigt sysselsattes hans tankar av möjliga nya utmaningar. Han hade redan tidigare blivit bekant med WIDERs dåvarande chef, den italienska ekonomen Giovanni Andrea Cornia, som till slut lockade Addison till Helsingfors.

”Jag hade inte varit i Finland förut. När jag var liten pojke samlade jag på frimärken, och hade några ark med finska frimärken. Det var allt Finland innebar för mig.”

”Jag hade inte varit i Finland förut. När jag var liten pojke samlade jag på frimärken, och hade några ark med finska frimärken. Det var allt Finland innebar för mig.”

Addison kom på besök till Finland i januari–februari 1997. Han möttes av en mycket snöig och kall vinter. Han minns hur han promenerade på de tomma gatorna i Helsingfors och undrade hur i all världen någon kunde bo här.

”Men jag återvände på sommaren. Jag satt på öl på Sveaborg och konstaterade att det trots allt inte är så tokigt. Sedan flyttade jag hit från Warwick med min hustru Lynda.”

Under sin första period vid WIDER koncentrerade sig Addison närmast på frågor som rörde återuppbyggnad efter konflikter. I slutet av 1990-talet hade situationen särskilt i västra Afrika inte stabiliserat sig och till exempel Liberia och Sierra Leone plågades av strider. Moçambique hotade att bli regionens enda framgångssaga.

”Vi tar alltför ofta freden som en självklarhet numera. Freden är på riktigt bräcklig. Jag har sett och upplevt det själv i Afrika.”

”Vi tar alltför ofta freden som en självklarhet numera. Freden är på riktigt bräcklig. Jag har sett och upplevt det själv i Afrika.”

Internationellt samarbete är absolut en nyckel till fred och den vägen till en positiv samhällsutveckling, betonar Addison.

”Jag är en stor anhängare av FN-systemet. Trots sina problem är FN det enda systemet som för samman också ytterst olika stater. När någon – ofta med fog – kritiserar FN-systemet, svarar jag ’se vad vi hade före det’.”

Energisektorns brtyningstid

Tony Addison arbetade i Helsingfors i åtta och ett halvt år och återvände sedan till Storbritannien, till universitetet i Manchester, där han tillträdde som professor i utvecklingsekonomi. Under åren som följde var han också med och grundade institutet Brooks World Poverty som bedriver fattigdomsforskning.

År 2009 återvände han dock för gott till WIDER, den här gången till posterna som chefsekonom och vice direktör. Under de senaste åren har fokus i arbetet bland annat legat på frågor som rör utländsk hjälp och dess verkningar, samt skattefrågor.

Tony Addison har arbetat i 39 år som ekonomisk expert med inriktning på utvecklingsfrågor.

”Mitt huvudarbete har dock handlat om utvinningsindustrin, det vill säga olje- och gasproduktion samt gruvdrift. Området är mycket kontroversiellt och särskilt gruvdriften har inte ett gott rykte på grund av dess skadliga verkningar för lokalsamhällena och miljön.”

Utvinningsindustrin har många kopplingar till såväl utvecklingsfrågor som klimatförändringen. Övergången till exempelvis vind- och solenergi och elbilar stöder bekämpningen av klimatförändringen men samtidigt är det ett problem att elfordon och lagring av energi kräver litiumjonbatterier.

Brytningen och vidareförädlingen av de råvaror som behövs för litiumjonbatterier orsakar koldioxidutsläpp och miljöförstöring. Dessutom är återvinningen av metaller tillsvidare obefintlig.

”Utmaningen handlar om att vi inte har den teknologi som behövs för att reagera på klimatförändringen så snabbt som vi borde. Universiteten och företagen spelar en ytterst viktig roll i att uppfinna nya sätt att lagra till exempel förnybar energi. Vi behöver unga intelligenta människor för att lösa de här problemen.”

Gruvarbetarson

Diskussionen om utvinningsindustrin leder oss tillbaka till London och den unga Tony Addison som stod och läste annonsen om arbetsmöjligheter i Afrika. En karriär som ekonomisk expert var ingalunda en självklarhet för honom, för släkten har sina rötter stadigt i arbetarklassen.

”Släkten Addison och också några släktingar från min mammas sida har förtjänat sitt levebröd i kolgruvorna i County Durham ända sedan tidigt 1800-tal. Jag är den första Addison som inte bryter kol.”

”Släkten Addison och också några släktingar från min mammas sida har förtjänat sitt levebröd i kolgruvorna i County Durham ända sedan tidigt 1800-tal. Jag är den första Addison som inte bryter kol.”

Addisons pappa begav sig redan som 14-åring till gruvorna på 1930-talet. Kolgruveindustrin hörde länge till Storbritanniens största arbetsgivare: till exempel på 1950-talet arbetade omkring en miljon britter i gruvorna. Nu har den här gruvdriften upphört nästan helt.

”Storbritannien är ett mycket utpräglat klassamhälle men i min ungdom trodde man starkt på social mobilitet. Om jag minns rätt har den största sociala uppgången skett i min åldersklass, det vill säga de som föddes 1958.”

Addison säger att hans åldersklass gynnades i synnerhet av den avgiftsfria utbildningen och högklassiga hälsovården i Storbritannien på 1960–70-talet. Han vände sig till en karriärrådgivare två gånger, och bägge gångerna fick han rådet att bli polis. Första gången var under skoltiden.

”Andra gången hände det vid universitetet. Jag berättade för rådgivaren att jag hade tänkt mig en akademisk karriär, men fick svaret att ’min son, man får inte alltid som man vill här i livet’. Sedan fick jag frågan om jag hade funderat på att söka mig till polisen. Det är säkert fint med en poliskarriär, men det enda jag tänkte på var böckernas lite korkade poliser som fröken Marple eller Hercule Poirot måste förklara allting för.”

Addison våndades över vad han riktigt skulle göra med sitt liv, tills han snubblade på en annons om ODI:s stipendieprogram.

”Jag åkte till Tanzania 1980, så jag har arbetat som ekonomisk expert med utvecklingsfrågor som specialitet i 39 år. Snälla nån, är det så länge sedan!”

Nästa år fyller Addison 62 år och går i pension från sina uppgifter i FN. Men arbetet med utvecklingsfrågor kommer han inte att lämna utan vill fortsätta sin forskning om utvinningsindustrin. Finland kommer han inte heller att lämna.

”En gång i tiden skulle jag aldrig ha gissat att jag hamnar i Finland. Kanske snarare i Washington. Livskvaliteten är dock god här. Och basturna är de bästa”, konkluderar Addison.

TEXT SUSAN VILLA

FOTO EEVA ANUNDI

ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM

Skribenten är frilansjorunalist.

Joulukuu 4/2019