Indiska Chetna Mallya, 36, växte upp i en storfamilj på landsbygden. Föräldrarna hade inte tid att uppmärksamma henne som individ eller intressera sig för hennes behov. Nu arbetar Mallya som sminkös i Bangalore och koncentrerar sig på sin femåriga dotter tillsammans med sin man. ”Vi vill att vår dotter ska ha allt som vi inte fick. Det är möjligt när vi lever i en kärnfamilj och har inkomster och köpkraft”, säger hon.

Klassresor i BRICS-länder

Utkomst, boende, utbildning. Medelklassen i BRICS-länderna växer och mår bättre än någonsin, men hur länge?

Ännu för några år sedan utmanade BRICS, det vill säga Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, de västliga ekonomierna med sin snabba tillväxt.

Exporten höll hjulen i rullning, och i de folkrika staterna fanns det gott om inhemsk konsumtionsefterfrågan. Allt fler barn och unga fick gå i skola och förbättra sina ställningar på arbetsmarknaden.

Många tog sig upp från arbetarklassen till medelklassen, och föräldrarna satsade på att skapa en ännu bättre framtid för sina barn.

Många tog sig upp från arbetarklassen till medelklassen, och föräldrarna satsade på att skapa en ännu bättre framtid för sina barn. Fattigdomen minskade, även om den inte försvann helt.

Fotoreportaget presenterar fem föräldrar som berättar hur de gjort en klassresa från anspråkslösa förhållanden till dagens levnadsstandard. Sina barn kan de erbjuda utbildning, fritidsintressen och resor, som de själva inte fick uppleva på sin tid. Föräldrarna tror på sin egen och sina barns framtid, trots att den ekonomiska expertisen varnar BRICS-länderna för stora ekonomiska problem. Skulden växer snabbare än ekonomin, råvarupriserna fluktuerar kraftigt och automationen hotar att göra slut på industriarbetarnas jobb.

Trots att den ekonomiska tillväxten bromsar in ska BRICS-länder satsa på medborgarnas rättigheter och välfärd, uppmanar Världsekonomiskt forum. Det betyder jämlikhet, utbildning och säkerhet. I fotoreportaget betonar föräldrarna samma saker.

Adriano Felicio, 41, Niterói, Rio de Janeiro, Brasilien

Text och foto Dario de Dominicis

”Jag arbetar som rådgivare till borgmästaren i min hemstad Niterói. Jag ser bland annat till att vatten, el och sanitet dras in i fattiga områden där det fortfarande saknas. Min månadslön är 450 euro.

Mitt senaste större köp var en ny smartphone. Egentligen hade jag inte råd, den kostade nästan 500 euro och jag köpte den på avbetalning.

Min familj består av min fru, våra två tonåriga barn och två barn till min son från mitt tidigare äktenskap. Vi bor i ett hus med tre rum i favelan Penha.

”Jag upplever att jag fortfarande är arbetarklass. Inte fattig som för 20 år sedan, gudskelov, men arbetare.”

Jag upplever att jag fortfarande är arbetarklass. Inte fattig som för 20 år sedan, gudskelov, men arbetare.

Min far var portvakt, min mor städerska, och de hade svårt att försörja oss. Vi fick lunch och middag, men inte alltid frukost, och inte alltid kött eller grönsaker. Vi hade inga apparater hemma och ingen teve. Nu äter mina barn inte frukost, kött eller en viss grönsak därför att de inte vill.

Jag var den första i min släkt som började på universitetet. Jag glömmer aldrig när jag satt i föreläsningssalen och från fönstret kunde se huset som mamma städade. Det kändes stort.

Luiz Inácio Lula da Silvas presidentperioder 2003–2011 är de bästa vi har haft i Brasilien – trots alla korruptionsskandaler. Fattiga fick tillgång till utbildning, krediter och köpkraft.

Brasiliens ekonomi hade stärkts redan tidigare när president Itamar Franco band vår valuta realen tillfälligt mot dollarn 1994. Före det kostade ett kilo bönor två real på morgonen, fem på eftermiddagen och åtta real på kvällen. Inflationen var skyhög.

Regeringen vi har nu, med president Michel Temer, håller på att ändra den inkluderande sociala politiken och införa reformer som bara gynnar de rikaste, trots att det behövs jämlikhet för att växa. Om de sitter kvar ser jag ingen framtid för Brasilien. Gudskelov är vi trots allt en demokrati. Jag berättar för er vad jag tycker om regeringen och känner mig lugn. För 30 år sedan hade vi förmodligen redan haft en polispatrull här som hade arresterat mig och jag kanske hade försvunnit för alltid.”

Elena Smirnova, 46, Moskva, Ryssland

Text och foto Oksana Yushko

”Jag leder en välgörenhetsorganisation som jag har grundat. Min organisation ger stipendier till begåvade barn från behövande familjer, hjälper till att skaffa medicinsk hjälp åt behövande och hjälper gamla och barnhemsbarn i hela Ryssland. Under min arbetsdag gör jag allt från att lasta av mat och humanitär hjälp till att arrangera insamlingsgalor och skriva ansökningar till fonder och presentationer till konferenser.

Jag förtjänar lite under 900 euro i månaden. Jag får också underhåll från min exmake som arbetar inom ett av Rysslands ledande industriföretag. Jag har två universitetsutbildningar: en examen från Moskvas idrottsinstitut och en i psykologi. Jag hade också kunnat få ett bättre jobb med högre lön. Men min organisation jobbar för att hjälpa människor, och det är det värt.

Jag har fem barn som är mellan 4 och 21 år gamla. Den äldsta har redan flyttat hemifrån. Under veckorna bor vi i en bostad med fem sovrum i Moskva och i ett hus på landet utanför stan på helgerna.

Sist köpte jag en handgjord tröja för 86 euro av en kvinna jag känner. Och så köpte jag en målning av den georgiska konstnären Nino Chakvetadze till min mammas födelsedag. Den kostade 720 euro.

Jag är medelklass, redan utgående från min utbildning. Min mamma var bakteriolog och min pappa militär tolk, han tjänstgjorde i Afghanistan på 1980-talet. Jag lärde mig målmedvetenhet av min far.

”I min barndom stod vi i långa köer för att köpa mat som var ransonerad med kuponger. Mina egna barn kan gå in i en affär och köpa allt de vill ha.”

I min barndom stod vi i långa köer för att köpa mat som var ransonerad med kuponger. Hemma lagade vi soppa för en vecka åt hela familjen. Mina egna barn kan gå in i en affär och köpa allt de vill ha. Jag har kunnat betala för mina barns utbildning och fritidsintressen. Jag har kunnat resa mycket runt om i världen.

Jag oroar mig för att unga saknar goda förebilder. När jag var barn ville vi bli läkare, rymdfarare, vetenskapsmän. Nu är det mer prestigefyllt att bli en popstjärna eller bloggare som folk skvallrar om. Det är den världen de ser på teve.

Därför måste vi involvera barnen i att hjälpa andra. Målet är att de inte ska gå förbi någon som fryser på gatan, utan ringa efter ambulans, ge dem varma kläder eller släppa in dem i värmen.”

Chetna Mallya, 36, Bangalore, Indien

Text och foto Jyothy Karat

”Jag är sminkös och jobbar mest med brudar inför bröllop. Jag får resa och träffa fantastiska människor som uppskattar det jag gör och tjänar okej, tusen euro i månaden. Jag hoppas kunna öppna en egen studio och anställa några personer.

Jag bor med min man och vår femåriga dotter i en trerummare.

Sist köpte jag en Iphone. Det kändes väldigt tillfredsställande att kunna köpa något som jag hade jobbat hårt för att tjäna ihop till.

”Jag kan leva ett bekvämt medelklassliv i Bangalore, men i New York hade jag varit fattig.”

Klass är inte längre något man ärver, men jag vet inte om inkomst är något bra mått heller. Det viktigaste är din livsstil, men det beror på var du bor. Jag kan leva ett bekvämt medelklassliv i Bangalore, men i New York hade jag varit fattig.

Mina föräldrar brukade prata mycket om vikten av utbildning och av att bli ekonomiskt självständig. Min far ägde en liten plätt land och vi levde på hyresinkomsterna. Vi barn fick göra oss förtjänta av varje ny leksak och de skämde aldrig bort oss. Eftersom jag växte upp i en storfamilj fick vi aldrig tillräckligt mycket uppmärksamhet som individer. Vi bara växte upp som en del av familjen, utan någon plan för framtiden.

Nu är det väldigt annorlunda. Vi ger vår dotter all vår uppmärksamhet och uppfyller alla hennes önskningar. Vi planerar redan för hennes framtid. Vi vill att vår dotter ska ha allt som vi inte fick. Det är möjligt då vi lever i en kärnfamilj och har inkomster och köpkraft.

Globaliseringen har hjälpt oss genom att skapa mer jobb. Levnadsstandarden har ökat avsevärt under de senaste tio åren och jag är säker på att den trenden fortsätter.

Automatiseringen oroar mig dock. Vi tänker inte ens på att vi skannar våra varor själva i affären eller gör banköverföringar på nätet. Det här gör hela yrkesgrupper överflödiga, och det kan slå hårt mot ekonomin.”

Liangliang Xu, 37, Peking, Kina

Foto och text Jiwei Han

”Jag arbetar som personalchef i offentliga sektorn. Jag gillar inte mitt jobb för det utmanar mig inte. Men jag jobbar hårt, seriöst och noggrant och det är det som gör att jag förtjänar min lön.

Jag förtjänar 1 275 i månaden, vilket är mycket mindre än för ett motsvarande jobb i privata sektorn. Det är jag missnöjd med.

Men jag har en egen bil och kör till jobbet varje dag. Jag kan också göra av med 40-80 euro på en middag på en bra restaurang. Sist köpte jag en kappa från Cara Blue för nästan 240 euro. Det var min födelsedag och jag ville göra mig själv glad.

Om man bara ser till min inkomst räknas jag till lägre medelklass. Min man är polis, och mina föräldrar var också offentliganställda.

Jag bor i en fyrarummare med mina föräldrar, min man och vår nioåriga son. Bäst trivs jag i köket, jag njuter av att laga god mat på veckoslutet medan jag lyssnar på musik. I veckorna lagar min pappa mat till oss.

”Jag längtar efter gemensam tid med min man. Att resa någonstans bara han och jag och ha tid för oss själva.”

Jag längtar efter gemensam tid med min man. Att resa någonstans bara han och jag och ha tid för oss själva.

Mina föräldrar var stränga och brydde sig bara om mina studier. Jag kunde inte säga emot dem och de var inte intresserade av vad jag tyckte och tänkte. Vi hade inte råd med några fritidsintressen.

Jag respekterar min sons önskemål och lyssnar på hans åsikter. Jag låter honom bestämma så mycket som möjligt själv. Han har provat på basket, fäktning och skateboard.

Vår föräldrageneration uppfostrades till att individen bara har ett värde genom kollektivet. Kollek0tivistisk fostran är fortfarande en viktig del i det kinesiska utbildningssystemet, men jag bryr mig mer om min sons personliga behov och uppmuntrar honom att tänka och utveckla sina egna intressen och talanger i stället för att bara fokusera på sina skolresultat.

Sedan reformerna började 1976 har Kina utvecklats bättre och bättre, och nu är vi starkare än någonsin. För rika är det lätt att skapa förutsättningar för en god framtid för sina barn. Slutproven avgör om barnen kan komma in i en bra skola, ett bra gymnasium, ett bra universitet. Det har lett till att barnen ägnar det mesta av sin tid åt att ta privatlektioner – så också min pojke.”

Julia Thobakgale, 51, Johannesburg, Sydafrika

Text och foto Sara Assarsson

”Jag leder ett utbildningscenter som ger stödundervisning för barn med speciella behov. Vi hjälper till med läxläsning och pratar mycket om att de har rätt till en utbildning. Jag jobbade som lärare i 28 år innan jag kom hit. Min månadslön är 1 700 euro i månaden.

Det senaste jag köpte hem var ett matsalsbord och stolar. Det känns bra att ha råd att köpa möbler kontant och inte behöva ta lån. Jag bor i ett radhus med tre rum med min tioåriga systerson. Min vuxna dotter har flyttat hemifrån.

Jag anser att jag tillhör medelklassen. Jag har en högre utbildning, men före mitt nuvarande jobb hade jag som ensamstående förälder inte råd att skaffa hus och bil.

Mamma var hembiträde och pappa gruvarbetare. Båda jobbade långt hemifrån och jag och mina syskon växte upp med min mormor. Vi träffade bara våra föräldrar ett par gånger om året. Min pappa dog 1983, och då blev mamma tvungen att försörja hela familjen.

Min mormor kunde varken läsa eller skriva, men hon insåg hur viktigt det var för mig att studera. Jag gick i en bantuskola avsedd endast för svarta, och därefter läste jag till lärare i Soweto. Efter maktskiftet 1994 förändrades skolsystemet i Sydafrika, och jag bestämde mig för att läsa vidare och skaffa en ordentlig utbildning. Jag tog min examen år 1998.

”Jag ville visa att också barn till ensamstående mödrar kan få en bra uppväxt.”

Min dotter har alltid varit väldigt kreativ, och tack vare att jag har en utbildning kunde jag se hennes fulla potential. Redan som barn var hon med i flera tv-produktioner, och när hon blev äldre satte jag henne i en av landets bästa konstskolor. Det finns många fördomar om ensamstående mödrar, och jag ville visa att barn kan få en bra uppväxt ändå.

Under hela sin uppväxt har min dotter också umgåtts med olika människor: hon hade både vita och svarta skolkamrater, något som var helt otänkbart när jag växte upp.

Sydafrika är ett av världens mest ojämlika samhällen. Fattigdom, våld och kriminalitet är vardag för många barn och ungdomar”.

INLEDNING KINGA SANDÉN OCH TIINA KIRKAS

Maaliskuu 1/2018