Ojämlikheten växer och minskar – vad handlar det om?

En del forskare varnar för en explosiv ökning av den ekonomiska ojämlikheten. Andra hävdar i sin tur att de globala inkomstskillnaderna krymper.

Världens 26 rikaste människor äger lika mycket som hälften av mänskligheten, rapporterar den brittiska biståndsorganisationen Oxfam. Thomas Piketty, ekonomiprofessor vid universitetet i Paris och författare till boken Kapitalet i tjugoförsta århundradet, varnar för att inkomstskillnadernas explosionsartade ökning hotar hela den västliga demokratins existens. Enligt Internationella valutafonden IMF är den allt större ojämlikheten redan till skada för den ekonomiska tillväxten.

Samtidigt uppger ekonomiska experter som Branko Milanović och François Bourguignon att de globala inkomstskillnaderna har krympt sedan slutet av 1980-talet, efter att först ha vuxit i några hundra år. Det här har fått till exempel miljardären Bill Gates att glädjas över den historiska minskningen av ojämlikheten.

Hur kan det finnas två så flagrant avvikande berättelser om ojämlikhet?

Två sätt att förstå inkomstskillnader

Martin Ravallion, tidigare chef för Världsbankens forskningsavdelning och professor vid Georgetown-universitetet i Washington, har dryftat frågan i sitt arbetspapper What might explain today’s conflicting narratives on global inequality? som han sammanställde för UNU-WIDER, FN-universitetets institut för utvecklingsekonomisk forskning. Ravallions slutsats är att forskarna och kommentatorerna bakom de olika ståndpunkterna förstår inkomstskillnaderna på olika sätt.

Till att börja med studerar en del inkomstnivåernas relativa förändringar medan andra tittar på absoluta förändringar. Såsom figuren intill visar har de globala inkomstskillnaderna klart minskat relativt sett under de senaste årtiondena medan de absoluta inkomstskillnaderna tvärtom har vuxit.

Hur skiljer sig då de här sätten att mäta från varandra?

Vi tar ett exempel. En person som lever under fattigdomsgränsen tjänar 500 euro om året, varpå hens inkomster stiger till 1 000 euro. En annan person tjänar i sin tur en halv miljon euro per år och hens inkomster ökar till en miljon. Har inkomstskillnaderna vuxit?

Enligt de relativa mätarna har de inte gjort det, för bådas inkomster stiger med exakt 100 procent. Men om man betraktar den absoluta utvecklingen av inkomstskillnaderna stiger höginkomsttagarens inkomster med nästan en halv miljon euro mer än inkomsterna för personen som lever under fattigdomsgränsen. Absolut sett ökar inkomstskillnaderna alltså.

Allt är inte relativt

Martin Ravallion har på sina föreläsningar gjort test där han gett olika exempel på inkomstfördelning och frågat studenterna i vilket fall som inkomstskillnaderna är störst. Klart över hälften av studenterna uppfattade att skillnaderna var större i de exempel där de absoluta inkomstskillnaderna var större och de relativa inkomstskillnaderna exakt lika. Enligt Ravallions tolkning uppfattade studenterna således inkomstskillnaderna som absoluta.

Antropologen och författaren till boken The Divide Jason Hickel, som gästade konferensen Beyond Growth organiserad av centralorganisationen för Finlands utvecklingsorganisationer Fingo och Statsrådets kansli, har också studerat hur människor förstår inkomstskillnader. Hickel frågade närmare 200 personer vad de tänkte att ekonomerna menade när de sade att inkomstskillnaderna minskar eller ökar. Det visade sig att 95 procent antog att ekonomerna talade om de absoluta skillnaderna.

Oftast är det dock uttryckligen den relativa utvecklingen av inkomstskillnaderna som ekonomiska experter tittar på, till exempel den så kallade Gini-koefficienten.

”Det är förstås inget fel med att mäta relativa inkomstskillnader”, säger Hickel.

”Om vi endast talar om den relativa förändringen leder vi människor vilse. De antar att vi talar om absoluta inkomstskillnader.”

”Men om vi endast talar om den relativa förändringen leder vi människor vilse. De antar att vi talar om absoluta inkomstskillnader.”

Hickel anser att det är ”intellektuellt oansvarigt” att bara använda en mätare för skillnader i inkomst men om man av någon anledning måste göra det, ska man tala om absoluta inkomstskillnader.

Professorn i offentlig ekonomi Jukka Pirttilä vid Helsingfors universitet och Statens ekonomiska forskningscentral VATT, som är gästforskare vid WIDER, påpekar att också det absoluta mätningssättet har sina problem. Ekonomerna favoriserar relativa mätare till exempel för att de absoluta inkomstskillnaderna nästan alltid växer då ekonomin växer. Trenderna i fråga om relativa inkomstskillnader uppvisar alltså en större variation.

Pirttilä ger ett annat exempel. Vi föreställer oss en situation där de relativa inkomstskillnaderna är stora i ett fattigt land och stora i ett rikt. Mätt med absoluta mätare skulle det rika landet kunna vara mera ojämlikt, eftersom också inkomsterna absolut sett är mycket större.

”Vi vill dock inte säga att ett fattigt land med ett fåtal rika typer och massvis med fattiga på något skulle vara jämlikt”, konstaterar Pirttilä.

Han medger att det här sättet att tänka har överbetonats i forskningen om inkomstskillnader. Världen är inte uppdelad i enbart länder med små relativa inkomstskillnader och stora absoluta skillnader eller tvärtom.

Ravallion anser att vi egentligen inte kan säga vilket sätt att förstå och mäta inkomstskillnader som vore det rätta. Det relativa synsättets dominans är dock inte vetenskapligt motiverad, säger han. Det väsentliga vore att alltid vara tydlig med vilket synsätt vi avser när vi talar om inkomstskillnader.

De fattigaste hamnar på efterkälken

En annan faktor som Martin Ravallion nämner och som skiljer berättelserna om inkomstskillnader åt är vilken betydelse vi tillmäter inkomstutvecklingen hos de allra fattigaste och de allra rikaste. Gini-koefficienten berättar inget om var i inkomstfördelningen förändringarna har ägt rum. Inkomstskillnaderna kan till exempel jämna ut sig i medelklassen, samtidigt som den relativa ställningen försämras för de fattigaste och förbättras för den rikaste.

Det är uttryckligen i den här riktningen som de globala inkomstskillnaderna har utvecklats under de senaste decennierna, enligt Ravallion. Den globala minskningen av relativ ojämlikhet har i huvudsak berott på att medelklassen växer i Kina och Indien. Men även den här bilden ändras avsevärt beroende på om vi studerar relativa eller absoluta förändringar – i det senare sättet att mäta har de senaste årtiondenas tillväxt gynnat främst dem med de allra högsta inkomsterna.

De allra fattigaste har dragit mycket liten nytta av tillväxten och Ravallion skriver att de med fog kan sägas ha hamnat på efterkälken. Han konstaterar att den globala ojämlikheten har ökat om vi betonar utvecklingen i den nedre eller övre ändan av inkomstfördelningen.

Skillnaderna inom länderna växer

Vi kan undersöka inkomstskillnader genom att studera varje människa för sig eller genom att titta på inkomstskillnader inom eller mellan länder. Olikheterna mellan de här angreppssätten bidrar till att förklara varför vi får höra så avvikande versioner om inkomstskillnadernas utveckling.

När man ser till enskilda människor har de globala inkomstskillnaderna minskat relativt sett och ökat absolut sett. Skillnaderna i ländernas genomsnittliga inkomster har minskat som helhet betraktat.

Om vi däremot grupperar länderna regionalt förändras bilden av skillnaderna mellan dem. De krympande skillnaderna mellan länder får nämligen sin huvudsakliga förklaring av medelinkomstländernas ekonomiska tillväxt, snarare än av att till exempel länderna i Afrika söder om Sahara skulle ha knappat in på industriländerna.

Vidare har inkomstskillnaderna inom de flesta länder vuxit mätt med såväl relativa som absoluta mätare. Martin Ravallion påpekar att det finns skillnader och politiken har betydelse: i en del länder växer inkomstskillnaderna, i andra gör de inte det. I vilket fall som helst, om vi studerar utvecklingen av inkomstskillnaderna i respektive land och drar slutsatser av dem på global nivå, kommer vi till att inkomstskillnaderna har ökat.

I sitt arbetspapper intar Ravallion en kosmopolitisk ståndpunkt, enligt vilken ojämlikhet ska studeras i första hand mellan individer, oberoende av nationalitet och geografisk position. Inkomstskillnaderna inom länder är alltså av mindre betydelse.

”Det är klart att det som händer inom ett land också har betydelse”, säger Jukka Pirttilä i en kommentar till Ravallions syn.

En ökning i de lokala inkomstskillnaderna påverkar till exempel var människor har råd att bo, vilken skola de kan sätta sina barn, hur det känns för oss att gå på gatan – känner sig människorna över huvud taget som en del av samhället.

”Hur samhället omkring oss fungerar har en genuin inverkan på vårt välbefinnande.”

”Hur samhället omkring oss fungerar har en genuin inverkan på vårt välbefinnande”, säger Pirttilä.

Han försvarar ändamålsenligheten med nationella studier också med att ekonomisk ojämlikhet påverkar demokratin och de politiska processerna. Pirttilä beskriver hur den växande ojämlikheten i USA har lett till att den högsta inkomstpromillen är oproportionerligt stark i fråga om lobbyresurser och inflytande över politiska beslut.

”Det har givetvis betydelse inom USA, oavsett vad som händer med världens inkomstskillnader.”

Politisk elitcirkel

Professorn i allmän statslära vid Helsingfors universitet Hanna Wass är insatt i ojämlikhet uttryckligen med det politiska systemets verksamhet som utgångspunkt. Hon bekräftar att det samband mellan förmögenhet och politiskt inflytande som Jukka Pirttilä nämnde är ett vetenskapligt bevisat fenomen. Det kallas det politiska deltagandets elitcirkel.

Wass berättar om forskningsprojekt som genomförts i USA och Sverige som handlade om hur olika inkomstklassers ståndpunkter fick genomslag i det politiska beslutsfattandet. Resultatet i bägge undersökningar var att inkomstklassernas synpunkter inte skiljde sig särskilt mycket men när de gjorde det så var det de högre inkomstklassernas ståndpunkter som nästan utan undantag utgick med segern.

Det politiska deltagandets elitcirkel handlar dock inte enbart om vilka beslut som går igenom i parlamenten. Inkomstskillnaderna inverkar också på vem som överlag kommer åt att slå fast agendan, det vill säga, det man talar om i politiken. De högre inkomstklasserna deltar mer aktivt i politiken än de andra och är överrepresenterade i olika intresseorganisationer som utövar en kraftig inverkan på politikens innehåll.

”Ekonomiskt och socialt marginaliserade grupper marginaliseras också politiskt.”

”Ekonomiskt och socialt marginaliserade grupper marginaliseras också politiskt”, konstaterar Wass.

Det här kan ge näring åt politisk passivering men också åt polarisering av politiken och populistiska rörelser.

Wass påpekar att polariseringen av politiken och populistiska rörelser dock oftast inte handlar om att människor med de allra sämsta inkomsterna skulle börja protestera. Protestens kärna utgörs snarare av människor vars relativa ställning har försvagats, till exempel den lägre medelklassen i rika länder. Medelklassen i tillväxtekonomierna har knappat in på deras inkomstnivå, samtidigt som förmögenheten hos de allra rikaste har nått en nivå som medelklassen inte har en chans att nå.

Även Jason Hickel ser ekonomisk ojämlikhet som en bakgrundsfaktor till polariseringen av politiken. Det här är också en orsak till varför vi enligt honom uttryckligen borde tala om absoluta inkomstskillnader: segregeringen av det politiska inflytandet är en följd av absoluta inkomstskillnader snarare än av hur många procent våra inkomster ökat från året innan.

Vem äger robotarna?

En stor del av den ekonomiska ojämlikhetsforskningen fokuserar i synnerhet på inkomstskillnader. Också Martin Ravallion talar i sitt papper enbart om dem.

En annan central mätare för ekonomisk ojämlikhet är dock tillgångar eller förmögenhet. De är såväl globalt som i de flesta länder betydligt mer ojämlikt fördelade än inkomsterna, ett faktum som skillnaderna i berättelserna om ojämlikhet också delvis grundar sig på. Branko Milanović talar om inkomster, Oxfam om tillgångar.

Jukka Pirttilä säger att skillnaderna i förmögenhet i typiska fall är större än skillnaderna i inkomst på grund av att väldigt många människors förmögenhet i praktiken är lika med noll, alla inkomster går med andra ord åt till att leva.

”Utan några inkomster alls skulle man dö, men utan tillgångar kan man nog hållas vid liv.”

”Utan några inkomster alls skulle man dö, men utan tillgångar kan man nog hållas vid liv”, sammanfattar han.

Av den här anledningen anser Pirttilä att Oxfams beräkningar överbetonar den ekonomiska ojämlikheten.

Förmögenhet är enligt honom ändå en mycket väsentlig mätare ur synvinkeln för politiska påverkningsmöjligheter. En persons tillgångar kan rentav påverka det politiska inflytandet mer än inkomsterna.

Dessutom kan förmögenhetsskillnadernas betydelse bli ännu mer framträdande i takt med den teknologiska utvecklingen.

”Det har betydelse vem som äger robotarna”, konstaterar Pirttilä.

Då automationen framskrider kan framtidens trend vara att ägandet av produktionsmedlen koncentreras ytterligare.

Ojämlikhetens instrumentbräda

Ojämlikheten låter sig inte definieras endast i form av inkomster och tillgångar, eller av ekonomiska mätare över huvud taget. Till exempel skillnaderna i utbildning, säkerhet, yrkeskarriärer, boende, utbildningsmöjligheter, sociala relationer eller hälsa kan berätta en hel del om hur segregerat vårt samhälle är.

”Till exempel Finland hör fortfarande till länderna med de jämnast fördelade inkomsterna i världen, men hälsoskillnaderna är inte längre så jämnt fördelade.”

”Till exempel Finland hör fortfarande till länderna med de jämnast fördelade inkomsterna i världen, men hälsoskillnaderna är inte längre så jämnt fördelade”, säger Jukka Pirttilä.

Talar vi då för mycket om ekonomiska mätare?

”Så dåliga är de ekonomiska mätarna nu inte”, säger Pirttilä.

Det går förhållandevis bra att samla in jämförbara data om inkomster, konsumtion och förmögenhet.

”Men vi borde antagligen tala mer om andra mätare.”

Pirttilä betonar mångfalden av mätare. Vi behöver en instrumentbräda med olika mätare, som vi skulle kunna uttolka i olika situationer.

Han varnar för att över huvud taget göra för enkla generaliseringar om ojämlikhetsutvecklingen.

”Den går inte att göra till en kort rad på Twitter.”

”Ett misstag att bara tala om skatter”

Olika forskares versioner om utvecklingen av den globala ojämlikheten avviker således från varandra i många avseenden. Martin Ravallion konstaterar att vi knappast kan hitta ens en mätare för inkomstskillnader som alla skulle godkänna.

Så gott som alla ojämlikhetsforskare från Thomas Piketty till Branko Milanović och François Bourguignon är dock ense om att ojämlikheten borde minskas från dagens nivå. Hur ska det gå till då?

Beskattning är ett sätt som många forskare tar upp. Till exempel Piketty har föreslagit en starkt progressiv beskattning av tillgångar som den mest centrala åtgärden mot ojämlikhet.

Jukka Pirttilä har inget emot Pikettys förslag i sig. Men han menar att beskattningen av de rikaste privatpersonerna till exempel i de allra fattigaste länderna inte skulle bilda en särskilt stor inkomstkälla, inte ens fast de rika skulle beskattas hur mycket som helst. Han tar Demokratiska republiken Kongo som exempel. I utvecklingsländer med medelinkomst och stor ojämlikhet skulle en progressiv beskattning kunna utom jämna ut inkomstskillnaderna också ge staten stora skatteintäkter. Pirttilä nämner Indien som exempel på ett sådant land.

Han understryker att användningen av skatteintäkterna dock utgör kärnan i det hela. Människor ska ha tillgång till tillräckligt goda offentliga tjänster som garanterar dem möjligheter att skaffa inkomster.

”Människor måste vara tillräckligt friska och de ska ha tillräckliga utbildningsmöjligheter, oberoende av utgångspunkt.”

”Människor måste vara tillräckligt friska och de ska ha tillräckliga utbildningsmöjligheter, oberoende av utgångspunkt.”

Därför anser Pirttilä att den viktigaste enskilda metoden för att minska den globala ojämlikheten är att stödja de fattiga ländernas sociala trygghet och offentliga tjänster.

Jason Hickel förhåller sig ambivalent till hela skattedebatten. I och för sig är han glad över att ämnet har aktualiserats på ett nytt sätt tack vare Piketty och några andra. Men Hickel anser att debatten missar det centrala i frågan.

”Vi begår ett misstag om vi bara talar om skatter och inte alls om löner.”

Vi måste förbättra arbetstagarnas rättigheter och höja minimilönerna om vi verkligen vill göra något åt ojämlikheten, säger Hickel. Han anser att skatteinitiativen bara strävar efter en obetydlig omfördelning av inkomster som redan är färdigt orättvist fördelade.

”På riktigt borde vi tala om hur vi ska skapa en ekonomi där välståndet fördelas jämnare redan från första början.”

TEXT KUUTTI KOSKI

GRAFIK JUHO HIILIVIRTA

ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM

Joulukuu 4/2019