I hjärtat av Addis Abeba ligger klubben Fendika. Där möter en nykomling klubbens själ och värd samt en kvinna från London i jakt på sin afrikanska identitet – och känner sig också själv hemmastadd.
23-åriga Dionne Mombeyarara från London är i Addis Abeba för första gången. Hon är född i Zimbabwe, uppvuxen i Storbritannien och blev klar med sina konststudier i fjol höstas. Efter det hade hon tur. Mombeyarara fick ett resestipendium avsett för nyutexaminerade studerande med afrikanska rötter.
”Jag valde Etiopien, för det här landet har aldrig koloniserats. Det kändes bra att resan för att lära känna sin egen identitet gick till ett land som alltid har behållit sin självständighet.”
I februari flyttade Mombeyarara in i en bostad som hon hyrt i Addis Abeba. Redan första veckan blev hon bekant med lokala konstnärer.
”Här finns en kreativ klass som är liten, men snabbt växer sig starkare. Jag skrev till min professor i London att jag inte minns när jag sist skulle ha känt mig lika hemmastadd.”
Mombeyarara inledde kvällen med en utställningsvernissage på Goethe-institutet, men som många gånger tidigare har hon och hennes kompisar till slut hamnat på kulturcentret Fendika Azmari Bet.
”Det är rätt underbart att jag redan har ett eget stamställe”, suckar kvinnan nöjt när hon tar sig igenom porten av korrugerad plåt.
Det labyrintartade centret påminner om ett gammalt östafrikanskt kvarter. Vilket är precis vad det är.
Det labyrintartade centret påminner om ett gammalt östafrikanskt kvarter. Vilket är precis vad det är.
Mombeyarara stannar för att prata vid en eld som sprakar i en metalltunna. Hon berättar för sällskapet om sitt slutarbetet som handlade om de hårdare gränserna i Europa.
Genom svängdörrarna stiger det snart in en man i glasögon som alla vill hälsa på.
Värden och själen
Melaku Belay, 39, är värden och själen på Fendika Azmari Bet. Det är hans förtjänst att man kan se och höra etiopisk traditionell akustisk musik och dans i centrum av Addis Abeba varje kväll. Utan Belays envishet skulle de här rangliga väggarna ha skövlats med marken för länge sedan för att ge plats för ett affärshus eller höghus i betong.
Sådan är dagens melodi i Addis Abeba, där priset på tomtmark stiger hela tiden.
”Jag skulle inte ha kunnat rädda det här stället ensam, men med hjälp av gräsrotsfinansiering via Indie GoGo fick vi lyckligtvis ihop tillräckligt med pengar”, säger Belay.
I den låga salen räcker bartendrarna fram ölflaskor och honungsvin i bulliga flaskor i laboratoriestil. Instrumenten väntar på scenkanten. Strax inleder azmarimusikerna sitt improviserade set som består av satiriska historier.
Belay vill inte försöka överrösta människorna utan stiger ut ur salen, in på en innergård och öppnar dörren till ett konstgalleri som redan har stängt för dagen.
På väggarna hänger den lokala fotografen Maheder Haileselassies bilder på nyförlösta kvinnor. Mammornas och barnens blickar utstrålar en intensiv värme. Belay låter konstnären förfoga över lokalen gratis.
”Jag har fått så mycket själv att jag nu vill ge tillbaka av det goda till andra människor.”
Belay är ett före detta gatubarn. Det var här, i stadsdelen Kazanchis, som han växte upp. Nu är han danskonstnär som turnerar omkring och uppträder på internationella estrader. På dagen för intervjun har han återvänt från sin dansgrupps turné i Belgien.
I sin ungdom reste Belay runt i sitt hemland och lärde sig alla de 80 etiopiska stammarnas och gruppernas dansstilar. Han tog med sig dans- och musikvirtuoser från landsbygden till huvudstaden och uppträdde också gärna på jazzklubbarna i Addis Abeba tillsammans med kända musiker, som Mulatu Astatke.
De senaste åren har Belay lett sina två artistgrupper. Den ena är Fendika, som består av sju personer: två dansare, två sångare och tre musiker. Gruppen Ethiocolor har tolv medlemmar.
På nästan varje gig uppträder Belay med eskista, Etiopiens traditionella, sportiga ”axeldans”. Den har också beröringspunkter med breakdance och popping.
”Den bästa kulturen föds alltid ur kombinationen av olika saker.”
”Den bästa kulturen föds alltid ur kombinationen av olika saker”, säger Belay.
Politiskt mirakel
Melaku Belay är en av de mest framträdande kulturprofilerna i Etiopien, och han är välkänd också utomlands. Han har talat vid Harvarduniversitetet och tilldelats ett hederspris av Frankrikes kulturminister.
År 2011 släppte det amerikanska rockbandet Red Hot Chili Peppers låten Ethiopia som tack för den tid bandet tillbringat på Fendika.
”Vi har haft många slags problem i Etiopien. Under den förra regeringen var många människor tvungna att fly utomlands på grund av sina åsikter. Nu är situationen helt annorlunda”, säger Belay.
För ett år sedan kom den reformvänliga Abiy Ahmed Ali till makten, vilket startade en serie positiva omvälvningar i Etiopien.
”Konstnärernas situation har blivit betydligt lättare.”
”Konstnärernas situation har blivit betydligt lättare.”
Nästa år utlovas parlamentsval.
”Abiy Ahmed Ali är för oss ett länge efterlängtat mirakel”, säger Belay och stänger dörren till galleriet.
Ute i gången värmer dansarna upp axlarna inför kvällens uppträdande. Värden själv är ledig i kväll.
För Afrika är Addis Abeba som Bryssel för Europa. Tack vare Afrikanska unionens huvudkontor finns representanter för kontinentens alla 55 stater på plats i staden. Bara i New York finns det fler ambassader och olika FN-organs kontor än här.
Det är alltså inte så konstigt att det finns tillräckligt med publik i Addis Abeba för att fylla salen på Fendika Azmari Bet varje kväll. Enligt gammal sed tar Belay inget inträde. I salen får företagsledare och hemlösa sitta bredvid varandra. Var och en ger den dricks de kan.
I eget vardagsrum
Vid vårens slut har Dionne Mombeyarara återvänt till Storbritannien. Hon berättar att åtta veckor i Etiopien hjälpte henne att reda ut tankarna.
”Till en början trodde många etiopier att jag var amerikan. När de förstod att jag var av afrikanskt ursprung och dessutom företrädde diasporan började de förhålla sig mer positivt till mig.”
Mombeyarara har inte räknat hur många kvällar hon tillbringade på Fendika. Centret blev hennes vardagsrum där det var lätt att börja prata med nya människor och lära känna kulturfolk.
”Det är delvis Fendikas förtjänst att jag hittade en ny slags stolthet i min afrikanska identitet.”
TEXT KAISA VIITANEN
FOTO JOONA PETTERSSON
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten och fotografen är frilansjournalister.
