Först ekonomi, sedan demokrati

Det viktigaste är att få fart på ekonomin. De politiska reformerna kan vänta, säger Wider-institutets nya direktör, indiern Kunal Sen.

Kunal Sen, 57, växte upp i en urban omgivning i västra Bengalen i Indien. Familjen värdesatte högskoleutbildning och i synnerhet ekonomisk vetenskap. Flera världsberömda ekonomiska experter, till exempel Nobelpristagaren Amartya Sen, kommer från västra Bengalen.

För Kunal Sen var ekonomisk vetenskap ett givet val, för som ung gillade han matematik. Sin magisterexamen tog han vid Jawaharlal Nehru-universitetet i New Delhi. Arbetet med doktorsavhandlingen tog honom till New Jersey State University i USA.

Sen har bedrivit forskning i Indien, Australien och Nya Zeeland. De senaste decennierna har han arbetat i Storbritannien, och därifrån satt sig in i situationen i olika länder i Afrika.

Sedan september leder Sen Wider-institutet på Skatudden i Helsingfors, ett forskningsinstitut för utvecklingsekonomi underställt FN. Hans mandatperiod är fyra år.

Sen har forskat i politik och i staters funktionsduglighet. Under den senaste tiden har han gett ut böcker och artiklar om hur staterna kan sätta fart på sin ekonomi och upprätthålla tillväxten.

Sen tänker i andra banor än den dominerande utvecklingspolitiken: han anser att nordisk demokrati och god förvaltning inte är realistiska mallar för fattiga länder, åtminstone inte på kort sikt.

Sen tänker i andra banor än den dominerande utvecklingspolitiken: han anser att nordisk demokrati och god förvaltning inte är realistiska mallar för fattiga länder, åtminstone inte på kort sikt.

Fokus på institutioner

Jawaharlal Nehru-universitetet var känt för sin vänsterinriktning, och därför följde också Kunal Sen i början av sin karriär med marxistisk ekonomisk vetenskap. Den forskar i kapitalism, fördelning av kapital och samhällen.

I sin egen forskning koncentrerade sig Sen på olika politiska förändringar med syfte  att sätta igång ekonomisk tillväxt.

”Tanken var att förändra handelspolitiken, den ekonomiska politiken, industripolitiken och så vidare.”

Så märkte Sen och många andra forskare att fattiga länder kunde genomföra flera slags reformer utan hållbar utveckling. Han vände blicken mot institutionerna.

”De officiella och inofficiella institutionerna förklarar varför tillväxten i länder som Kina och Sydkorea fortsatte länge, men inte i Latinamerika och Afrika”, säger han.

Officiella institutioner är till exempel lagar och bestämmelser medan förtroende och sociala regler hör till de inofficiella.

I sina undersökningar upptäckte Sen att många länder med låg tillväxt visserligen hade haft en rentav rekordsnabb ekonomisk tillväxt men att den varat bara en kort tid. Därför fokuserade han på två frågor: hur startar man tillväxten och hur hindrar man den från att stagnera?

Starta tillväxten

Svaret på bägge frågorna finns i politiken. Kunal Sen tar Uganda som ett exempel på hur man startar tillväxten.

Idi Amins diktatur 1971–1979 drev bort investerarna och raserade Ugandas ekonomi. Amin nationaliserade och beslagtog utlandsfödda ägares fastigheter och företag och utvisade tiotusentals människor med asiatisk bakgrund. Amin lät också mörda uppskattningsvis en halv miljon människor.

Yoweri Museveni kom till makten 1986, och redan följande år deltog Uganda i Internationella valutafonden IMF:s program för ekonomiska reformer ERP. Många andra stater följde IMF:s anvisningar och privatiserade statsbolag och reformerade den offentliga förvaltningen. Musevenis parti däremot motsatte sig en snabb avreglering av ekonomin och höll fast vid statens starka roll.

Under sin presidentperiod koncentrerade sig Museveni på att få slut på väpnade konflikter och skapa politisk stabilitet. Han ledde också den ekonomiska politiken och försäkrade placerarna om att det lönar sig att investera i Uganda. Han kallade tillbaka utländska bolag och företagare som hade flytt undan Amins regim.

Uganda var i tiden ett exempel på en stat, där man lyckades vända den ekonomiska utvecklingen.

Uganda var i tiden ett exempel på en stat, där man lyckades vända den ekonomiska utvecklingen.

”Placerarna vågade investera i Uganda då de litade på att den politiska eliten inte sviker dem och själv tar vinsterna, såsom de tidigare diktatorerna gjort”, säger Sen.

På motsvarande sätt har tillväxten enligt Sen kommit igång i Paul Kagames Rwanda på 2000-talet, Jerry Rawlings Ghana på 1990-talet, Hun Sens Kambodja på 1990-talet samt i Sydkorea på 1960-talet.

Diktatorer lyckas

De första ledarna, som får igång tillväxten till exempel efter ett inbördeskrig, är ofta tämligen auktoritära.

”Det här måste man kanske acceptera. Efter kaoset måste man få människornas levnadsstandard att börja stiga”, säger Kunal Sen.

Enväldiga ledare har dock för vana att erbjuda avtal bara åt ett fåtal investerare som har nära förbindelser till den politiska eliten. Nästa steg i statens tillväxt är följaktligen politiskt svårare.

”För att tillväxten ska fortsätta borde andra ekonomiska aktörer, även internationella storföretag, erbjudas avtal så småningom”, säger Sen.

Det här är besvärligt, eftersom den politika eliten drar nytta av slutna överenskommelser som ofta ingås med släktingar och vänner. I bilden ingår också mutor.

Öppna avtal går i sin tur ut på att man ska ge okända människor något. För eliten betyder det här en förlust av förvärvade rättigheter.

”Det här förklarar troligen det att tillväxten avtar och ibland rasar”, säger Sen.

I Uganda och Ghana mattades tillväxten av för ett tag, men tog ny fart på 2000-talet. Jämfört med dem har tillväxten i Rwanda och Kambodja varit jämnare.

Demokratin får vänta

Kunal Sen betonar vikten av demokrati.

”En fungerande demokrati stärker de mänskliga rättigheterna, medborgarnas välfärd och de offentliga tjänsterna.”

Kunal Sen växte upp i västra Bengalen i Indien. Sen är ett vanligt efternamn i området, och Kunal Sen är inte släkt med Nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen.

Han påpekar att demokratin är en nödvändighet i hans hemland Indien; utan den skulle staten ha kunnat sönderfalla.

”Indien är ett stort land. Utan demokrati hade det varit svårt att tillmötesgå den heterogena massans förhoppningar och behov”, säger Sen.

Han anser att det viktigaste är att se i vilket skede det är möjligt att övergå till demokrati i ett land. Det behövs inte nödvändigtvis ett demokratiskt system för en öppen handelspolitik och utveckling av institutionerna, som till exempel skatteuppbörden. En för tidig övergång till demokrati kan rentav vara en risk för utvecklingsländer, varnar Sen.

”I Rwanda har president Paul Kagame och det största partiet RPF skapat ekonomisk tillväxt och tillhandahållit tjänster för medborgarna.”

Ändå sker det oönskade saker i Rwanda, som diskriminering av oppositionen, tillägger Sen.

Givarländerna uppmuntrar ofta länder som Rwanda att genomföra demokratiska reformer. Sen anser att landets nuvarande makthavare tvärtom bör överväga till exempel i vilket skede de börjar dela makten med oppositionspartierna.

I värsta fall kan en snabb övergång till demokrati avbryta den ekonomiska tillväxten och hota de framsteg som tagits i Rwanda efter folkmordet 1994.

”Mitt råd är att mycket noga överväga följderna av en för tidig demokratisering. En snabb övergång från enpartisystem till nordiskt flerpartisystem kan leda till politisk instabilitet och kaos”, säger Sen.

Bra nog räcker

Kunal Sen har lagt märke till att de som bedriver utvecklingssamarbete iakttar världen strikt genom sina egna linser. Om biståndsgivarna märker att till exempel rättsväsendet i u-länderna inte fungerar lika bra som i de nordiska länderna, är deras slutsats att omforma u-länderna till nordiska länder, även om det inte vore politiskt realistiskt, än mindre hållbart.

Kunal Sen anser att det i många utvecklingsländer räcker att man i stället för ”god förvaltning” strävar efter ”lite bättre förvaltning”.

Han anser att det i många utvecklingsländer räcker att man i stället för ”god förvaltning” strävar efter ”lite bättre förvaltning”.

”Man sätter som mål att skapa näst bästa institutioner, som klarar av sitt arbete. Så småningom kan man förbättra dem.”

Sen tar Kina som exempel på ett land där reformer har genomförts lite i taget.

När Deng Xiaoping kom till makten 1982 hade många av Kinas institutioner kollapsat och de främsta experterna hade flytt eller dött till följd av Mao Zedongs stränga kommunistiska politik och kulturrevolutionen.

I början av Deng Xiaopings maktperiod var Kina mycket fattigt och ekonomin växte inte. Den nya ledaren försökte inte förändra det politiska systemet men han uppmuntrade provinsledarna att locka investerare och få igång tillväxten. Man började privatisera jordbruket.

Samtidigt godkände man att lokalpolitikerna fick sin andel av de vinster som privatiseringen gav, trots att det gav näring åt korruptionen.

”Det viktigaste var att den politiska ledaren var pragmatisk och insåg sina begränsningar. Han genomförde ekonomiska reformer som vi nu känner till som Kinas framgångssaga”, säger Sen.

”Reformerna var stegvisa. Här skiljer sig Kina från Ryssland, där man försökte avreglera ekonomin på en gång och reformera landets administrativa institutioner. Det här kan förklara varför Rysslands erfarenhet av ekonomisk utveckling är tämligen annorlunda.”

Sen påminner dock om att förändringarna ska göras i egen takt i varje land. Därför kan man inte kopiera den kinesiska modellen till exempelvis Rwanda eller Moçambique.

Global synvinkel

I sitt nya arbete som direktör för Wider-institutet har Kunal Sen ännu inte hunnit fördjupa sig i forskning. Han behåller ändå sin professur i ekonomiska vetenskaper vid universitetet i Manchester.

”Jag uppmuntrar mina kolleger att göra lika. Jag anser att det är viktigt att vi på Wider står i kontakt med den övriga akademiska världen. Vi koncentrerar oss på FN:s mål för hållbar utveckling, men samtidigt ska vi också delta i den vetenskapliga debatten.”

Kunal Sen lyssnar på indisk klassisk musik och älskar jazz. ”Jazz är förtryckta människors musik, som förenar många tider och platser.” Före flytten till Finland blev han glad över att läsa i tidskriften Downbeat att det finns en högklassig jazzkrog i Helsingfors, Storyville.

Wider-institutet hör till FN-systemet och dess undersökningar beaktas i FN-organisationernas beslutsfattande. Även om Wider-institutet är en oberoende vetenskaplig inrättning är dess forskningsområden viktiga för FN: fattigdom, ojämlikhet, klimatförändring, ekonomisk tillväxt, anständigt arbete, jämställdhet.

Under Sens direktörsperiod fokuseras forskningen på den ökade ojämlikheten, klimatförändringen och konflikter.

”Jag sökte mig till Wider, för institutet kan ha en betydande intellektuell roll då man försöker ta tag i de här problemen med politiska medel.”

Wider-institutet har ett forskarnätverk som omspänner nästan hela världen. Det här anser Sen vara av största vikt: när han rest runt i världen har han också själv lärt sig att uppskatta det globala perspektivet.

”Afrikas problem avviker inte nämnvärt från problemen i Sydasien, Latinamerika eller Centralasien. Om vi vill förstå vad som ska göras åt problemen måste vi jämföra dem.”

Sen vill betrakta ekonomisk vetenskap från flera olika synvinklar. Han ser Wider-institutet som ett ställe för att konfrontera olika tankar och ideologier med varandra, vilket är dess styrka.

”Också jag var på sätt och vis radikal till en början, och mitt sätt att tänka om politiska institutioner avviker fortfarande från huvudriktningen. Jag tänker att ekonomisk vetenskap ska betraktas med många glasögon. Annars blir den ointressant, och kan inte möta de stora utmaningarna i världen”, säger Sen.

TEXT ESA SALMINEN

FOTO EEVA ANUNDI

ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM

Skribenten är frilansjournalist.

Maaliskuu 1/2019