Guatemala: Amerikas hungrigaste land

Guatemala producerar tillräckligt med mat för att föda sin befolkning flera gånger om. Samtidigt lider hälften av landets barn av kronisk undernäring.

Det är eftermiddag i Paguacal, en anspråkslös by i närheten av staden Cerro de Oro i södra Guatemalas högländer. Adele Xiquin Quiebac har precis kommit hem från skolan. Hon ser ut som en helt vanlig, frisk flicka i lågstadieåldern. Men i själva verket är hon 14 år gammal.

Xiquin Quiebac är omkring 130 centimeter lång, en längd flickor i Norden i genomsnitt når när de är åtta år gamla. Hon tillhör ursprungsbefolkningen maya och är den senaste i en lång rad generationer vars fysiska utveckling hämmats av undernäring.

I skolan får hon varje dag ett glas incaparina, en slags välling baserad på majs- och sojamjöl, till lunch. Hemma äter familjen mestadels majstortillas och salt.

”Jag får tillräckligt med mat”, säger Adele Xiquin Quiebac.

Modern Teresa Martina Quiebac skakar sorgset på huvudet.

”Hon är van vid för lite mat. Det är därför hon säger så.”

Adela Xiquin Quibac går tillsammans med några av sina systrar över familjens gårdsplan i byn Paguacal. Adela är 14 år men bara 130 cm lång. Hon lider av kronisk undernäring och hon är inte ensam.
Adela Xiquin Quibac går tillsammans med några av sina systrar över familjens gårdsplan i byn Paguacal. Adela är 14 år men bara 130 cm lång. Hon lider av kronisk undernäring och hon är inte ensam.

Adele Xiquin Quiebac lider av återkommande magbesvär. I skolan har hon svårt att koncentrera sig och hennes immunförsvar är svagt. De flesta barn som dör av undernäring gör det för att deras kroppar inte är starka nog att hantera exempelvis en kraftig förkylning eller en influensainfektion. Xiquin Quiebac tillhör en redan marginaliserad grupp. De bristsjukdomar som undernäringen ger upphov till gör hennes sociala underläge än större.

Mannen i familjen arbetade på ett av storjordbruken i närheten. Redan när han var i livet var matsituationen svår och sedan han gick bort för två år sedan har den blivit ännu värre.

”Du kan se att mina barn är sjuka, men här finns ingen sjukvård om du inte har pengar. Vård vore bra, men det vi behöver mest är mat”, säger Teresa Martina Quiebac.

Paradoxal situation

Familjen Quiebacs situation är långt ifrån unik. Omkring hälften av barnen i Guatemala är undernärda. Bland ursprungsbefolkningen är andelen åtta av tio barn. Enligt en Unicef-rapport från år 2011 förlorar Guatemala årligen 2,4 miljarder euro i utebliven bruttonationalprodukt på grund av undernäringen.

Situationen kan tyckas paradoxal. Jorden i Guatemala tillhör världens allra bördigaste och landet producerar årligen nog med mat för att föda sitt folk flera gånger om.

Samtidigt har hungern historiska orsaker.

På 1930-talet lade amerikanska United Fruit – i dag Chiquitas – under sig snart nog all odlingsbar jord. Mycket av det självförsörjande jordbruket slogs ut. Efter en folklig revolution år 1944 försökte den demokratiskt valde presidenten Jacobo Arbenz implementera en jordreform i syfte att omfördela United Fruits mark. För det avsattes han av CIA-stödda legosoldater, och under fyra decennier av militärdiktatur och inbördeskrig skördades omkring 150 000 dödsoffer.

Fortfarande kontrollerar ett fåtal privata ägare 70 procent av all odlingsbar mark. Guatemalas jordbrukssektor är i allt väsentligt en oligarki.

Guetemala_10Högländernas bondekommitté (CCDA) bildades år 1982, då inbördeskriget rasade som mest intensivt, för att ge småbönder från ursprungsbefolkningen en röst. Rörelsen har aldrig varit beväpnad men utsattes redan början för hård repression. Flera ledare mördades av regeringsstyrkor, andra tvingades fly landet.

Än i dag fortsätter förföljelserna. Enligt CCDA fingerar regeringen anklagelser i syfte att flytta fokus från organisationens politiska krav.

”Problemet är koncentrationen av jord hos några få medan de som behöver den mest är de som har minst”, säger Elvis Morales Sican.

”De senaste åren har undernäringen ökat på grund av regeringens ekonomiska modell som bygger på gruvbrytning och storjordbruk som producerar för export. Vi arbetar med politisk påverkan för att förändra detta. I går och i dag arrangerade vi omfattande vägblockader.”

Morales Sican är en av CCDA:s jordbruksinstruktörer. Organisationen kämpar för en lag om matsuveränitet – vilket ytterst innebär att nationens matförsörjning ska vara kontrollerad av folket – samt en genomgripande landreform.

Men parallellt med påtryckningsarbetet försöker CCDA omsätta sina mål i praktiken.

Morales Sican utbildar den fattiga ursprungsbefolkningen på landsbygden i de småskaliga odlingstekniker som deras förfäder utvecklade för tusentals år sedan. Syftet är att uppmuntra självförsörjning och minska beroendet av de jätteföretag som producerar för export.

”Storjordbruken ockuperar floderna och drar nytta av den jord som folket skulle kunna använda för att odla mat”, säger Morales Sican.

”Samtidigt har så mycket kunskap gått förlorad även hos de som äger mark. Media säljer idén att människor ska köpa snabbmat istället för att odla sin egen.”

Den ojämna fördelningen av mark är bara en del av problematiken. Den andra är den kunskapsbrist som också bidrar till undernäringen.

”Dieten har förändrats till det sämre. Så vår utmaning är väldigt komplex. Det handlar både om att återerövra våra traditionella odlingstekniker och om att lära människor att de måste äta mer än tortillas och skräpmat.”

En politisk ickefråga

Trots dess skräckinjagande utbredning var undernäringen länge en ickefråga för Guatemalas politiska etablissemang. Men år 2012 sjösatte regeringen den så kallade ”nollhungerplanen” vars målsättning är att minska undernäringen med tio procent till år 2016. Det ska uppnås genom matdistribution i landets 166 mest utsatta kommuner.

De ekologiskt medvetna aktivisterna i CCDA dömer ut regeringens satsning som kortsiktig nödhjälp och är också kritiska till att den mat som distribueras innehåller genmodifierade grödor. FN:s livsmedelsprogram WFP är dock positivt till strategin.

”Vi anser att den plan regeringen nu implementerat är rätt väg att gå”, säger Hae-Won Park, programansvarig på WFP.

”Den har de ingredienser som behövs för att nå framgång, men skulle behöva mer tid och resurser. I Chile tog det till exempel 40 år att utrota undernäringen.”

Kring ursprungsrörelsens krav på landreform uttalar sig dock WFP mer försiktigt.

”En landreform är en väldigt intern fråga som en demokratisk nation som Guatemala måste diskutera och lösa på egen hand. Vad vi vet är att bristen på jämlikhet i fråga om välstånd och inkomstfördelning är en av de högsta i världen och ett av de största hindren för att bekämpa hungern.”

Familjen Pantuj Castros matbord. Här i byn La Providencia har invånarna med hjälp av kyrkan köpt loss mark från ett av traktens storjordbruk.
Familjen Pantuj Castros matbord. Här i byn La Providencia har invånarna med hjälp av kyrkan köpt loss mark från ett av traktens storjordbruk.

Odling kräver kunskap

I byn La Lupita, i lågländerna vid sydkusten, har hungern redan utrotats. För 20 år sedan lyckades Madre Tierra, ett kooperativ av kvinnliga jordbrukare, med stöd av katolska kyrkan tvinga till sig ett stycke regeringsägd mark.

Sett till inkomst är byn alltjämt fattig, och vardagen är en ständig kamp mot de angränsande storjordbruken som ständigt vill expandera. Men ingen svälter. I Guatemala innebär det att invånarna har det väsentligt bättre ställt än större delen av befolkningen.

”Det är för att vi äger vårt eget land och kan odla vår egen mat”, säger kooperativets samordnare Olinda Leiva.

”De människor som inte äger land måste arbeta på storjordbruken, men lönerna är så låga att de inte har råd att äta ordentligt.”

Men bara land är inte tillräckligt.

”Storjordbruken ockuperar floderna och drar nytta av den jord som folket skulle kunna använda för att odla mat.”

I byn La Providencia har invånarna helt nyligen, även här genom kyrkans hjälp, blivit jordägare. Detta är Elvis Morales Sicans arbetsområde, men att sprida självförsörjningens evangelium går trögt. Landet köptes loss av ett storjordbruk där merparten av byborna tidigare var anställda. Trots de usla löner som betalades saknar flera den gamla ordningen.

”De har börjat från noll”, suckar Morales Sican.

”De är vana vid att få en månadslön, inte vid att odla sin egen mat. Vi brukar kalla det här för ’befrielsefasen’. Den är väldigt tuff, men när de väl kommer över den så blir det bättre.”

Enligt kommunens siffror är 68 procent av barnen här kroniskt undernärda.

Rosalia Pantuj Castro och maken försöker odla tillräckligt med mat att mätta sex barn på det land de numera äger. Yngste sonen Emilio, 1,5 år, har inte ökat i vikt på flera månader. Barnet hänger på hennes höft. Ögonen är öppna men blicken dimmig. Ansiktet är fullt av utslag.

”Jag är väldigt orolig. Oavsett vad jag gör blir han inte bättre”, säger Pantuj Castro.

Familjen försöker sälja en del av sina grödor för att köpa kosttillskott åt pojken. Men ingenting verkar hjälpa, och det finns ingen offentlig vård som kan ge råd. Och för allt som säljs blir det mindre över till de fem syskonen som redan får för lite.

För en mor som ser sina barn svälta känns löftet om en framtid utan hunger alltför avlägset.

”Visst skulle jag vilja att jordbruket fungerade. Men just nu behöver jag mat”, säger Pantuj Castro.

TEXT IVAR ANDERSEN

BILDER JESPER KLEMEDSSON

Skribenten är svensk frilansjournalist.