Illustrationer: Samuli Siirala

Mera aktsamhet!

En rad frivilligorganisationer och företag arbetar för att det i finsk lag ska skrivas in en så kallad aktsamhetshetsplikt, som skulle ålägga alla företag som är verksamma i Finland att med allt större noggrannhet undersöka människorättseffekterna i sina produktionskedjor.

Det småstilta på fruktsafterna som säljs i snabbköpet berättar vilket land drycken kommer ifrån, ibland rentav från vilken fabrik. Det ser transparent ut, men det känns vanskligt att börja utreda vilka mänskliga berättelser som gömmer sig bakom fabrikens namn och produktion.

Jag måste bara lita på att handeln har gjort det i mitt ställe.

”Konsumenten kräver att handeln agerar ansvarsfullt men de facto är det svårt att få information om var och hur affärernas varor är producerade.

”Hittills har bara en bråkdel av produkterna ett ansvarscertifikat”, säger forskaren Anu Kultalahti vid Finnwatch.

S-gruppen och Kesko råkade illa ut 2013 på grund av ananassafter som producerats för deras egna varumärken Pirkka och Rainbow. Finnwatch undersökte safternas produktionskedja och påträffade flera kränkningar av de mänskliga rättigheterna i ananasfabriker i Thailand.

S-gruppens direktör för företagsansvar Lea Rankinen förstår att frågan tas upp igen. Trots att affären hade inlett sitt eget ansvarsarbete redan vid övergången till 2000-talet visade fallet i Thailand hur svårt det var att övervaka produktionskedjan.

”Affärerna bytte leverantörer av safter och saftkoncentrat. Både Kesko och S-gruppen skräpte kontrollen av sina produktionskedjor.”

Affärerna bytte leverantörer av safter och saftkoncentrat. Både Kesko och S-gruppen skräpte kontrollen av sina produktionskedjor.

”Vi måste bara vara öppna och ärliga. Världen förändras inte på ett ögonblick när det gäller de här sakerna”, säger Rankinen.

”Även om vi annars bedriver en hård konkurrens i handeln vill vi definitivt inte att konkurrensen bygger på att man trampar på arbetsförhållandena”, säger Keskos ansvarsdirektör Matti Kalervo.

Lagstiftingen släpar after

De finska handelskedjornas egen vilja att utreda och utveckla sina produktionskedjor visade sig vara stor. Det kunde också ha gått annorlunda. Enligt gällande lagstiftning har ett företag verksamt i Finland inget juridiskt ansvar även om det skulle förekomma människorättskränkningar i dess produktionskedjor ute i världen.

”Lagstiftningen som reglerar företagens verksamhet ligger efter sin tid och tar inte hänsyn till särdragen i den globala handeln”, säger ansvarsdirektör Tytti Nahi på föreningen Rättvis handel.

Ute i världen blåser vindarna dock mot att det är den, som i sista hand drar nytta av produktionen, som ska ha ansvar för förhållandena i produktionskedjan: till exempel det företag i Finland som importerar råvaror för sina produkter från utvecklingsländer.

År 2011 slog FN:s råd för mänskliga rättigheter fast sina vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Enligt dem har staterna en skyldighet att skydda de mänskliga rättigheterna och företagen måste i sin tur respektera dem. Om företagsverksamheten leder till kränkningar av de mänskliga rättigheterna ska offren ha en möjlighet att ”få sin sak prövad på effektivt sätt” – alltså få rättvisa och eventuellt också ersättningar.

Ur affärsverksamhetens perspektiv betyder principerna att företagen måste ta reda på vilka verkningar och risker deras verksamhet ­– både geografiskt och enligt produktgrupper – medför för de mänskliga rättigheterna.

Varor, vars produktion innefattar en risk för människorättskränkningar, kallas i företagsansvarsjargongen för riskprodukter. Områden, där människorättskränkningar är möjliga eller sannolika i produktionen, kallas för riskområden.

”Om kränkningar mot de mänskliga rättigheterna äger rum ska bolaget ge de drabbade upprättelse för dem.”

Och om kränkningar mot de mänskliga rättigheterna äger rum ska bolaget ge de drabbade upprättelse för dem.

”När frågan har undersökts har det visat sig att bara 29 procent av de finska företagen säger att de själva iakttar aktsamhet när det gäller mänskliga rättigheter. Många företag i Finland sköter saken exemplariskt men samtidigt har vi ett stort antal som i praktiken inte är det minsta intresserade”, säger Anu Kultalahti vid Finnwatch.

Finns redan i fransk lag

Frankrike blev i fjol det första landet i världen att skriva in en omfattande aktsamhetsplikt i lagen. I Europa är motsvarande planer på gång bland annat i Tyskland och Schweiz. Storbritannien har sin sin tur föreskrivit en rapporteringsplikt om slav- och tvångsarbete.

I Finland har frivilligorganisationer, fackförbund och företag bildat en enad front inför valåret och väckt krav på en lag om aktsamhetsplikt. I den ingår bland annat Fackliga Solidaritetscentralen i Finland SASK, Finnwatch och Rättvis Handel rf och av företagen till exempel Kesko, S-gruppen, textilföretaget Finlayson och pizzeriakedjan Kotipizza.

”Det är vår erfarenhet att en förpliktelse som bara är moralisk inte alltid syns i åtgärderna i praktiken. Om det inte föreligger en plikt att känna till förhållandena i produktionskedjan leder det lätt till att företagen inte vill veta heller”, säger verksamhetsledaren Janne Ronkainen i SASK.

De första planerna i Finland för att omsätta FN:s principer i praktiken gjordes redan 2013. Kent Wilska, sakkunnig på utrikesministeriet, anser att debatten har gjort framsteg och blivit mer precis.

”År 2013 ville organisationerna ha lagen, men då talades det allmänt om en lag om företagsansvar, vilket var ganska vagt. Nu diskuteras en mycket smalare helhet”, säger Wilska.

”Regelverket som bygger på suveräna stater inte lämpar sig för dagens globala och komplicerade företagssystem.”

Wilska säger att den största orsaken till den växande debatten om att skriva in aktsamhetsplikten i lagen är insikten om att det nuvarande regelverket som bygger på suveräna stater inte lämpar sig för dagens globala och komplicerade företagssystem.

”I utvecklingsländerna är det inte sagt att de här avtalade reglerna verkställs eller övervakas, och därför kan det på marknaden också i Finland finnas varor, som inte håller för en etisk granskning”, säger Wilska.

Tillräckling aksamhet?

Det råder ett gynnsamt klimat för en debatt om aktsamhetsplikten: det är få som under eget namn törs säga att vi inte ska iaktta en förpliktande aktsamhet om de mänskliga rättigheterna i produktionskedjan.

Wilska, som har följt med frivilligorganisationernas diskussion om människorättsansvar länge, påpekar att det närmast handlar om vilken slags lag som det är realistiskt att börja driva på.

För att lagen ska göra nytta ska den vara tillräckligt förpliktande och även straffen ska vara kännbara. Det är dock inte realistiskt att kräva att varje komponent i varje produkt måste undersökas.

”Till exempel när det gäller tonfisk räcker det inte att ett företag auditerar stället där fisken packas. Man måste gå ner på trålarnivå. Däremot kan man fundera på om det är vettigt att börja utreda hur pappret till etiketten på burken är producerat. I praktiken är företagen tvungna att på något sätt prioritera sina åtgärder”, säger Wilska.

Alla på samma linje

Inom handeln applåderas lagen: I synnerhet S-gruppen och Kesko som dominerar livsmedelshandeln är aktivt med i bilden.

”Vi är med, för det här är något som vi har arbetat hårt för och på det här sättet lyfts arbetet för ansvarsfullhet fram. Ett annat skäl till att främja lagen är att vi alla skulle starta från samma linje i en konkurrenssituation om alla företag gjorde samma kontroller i sina produktionskedjor”, sammanfattar Keskos ansvarsdirektör Matti Kalervo.

S-gruppens ansvarsdirektör Lea Rankinen är inne på samma linje som Kalervo.

Hon vill dessutom lyfta fram de människorättsrisker i produktionen som flykting- och migrantströmmarna har fört med sig. Även i tillväxtekonomier är det ofta migranter och flyktingar från grannländerna eller närområdena som utsätts för den sämsta behandlingen som arbetare.

Så var det också i fallet med ananassaften i Thailand 2013, då människorättsproblem uppdagades i produktionskedjan av ananassaft som såldes i Finland.

”Vid sidan av riskländer och riskställen i produktionen är det allt viktigare att titta på förändringar i samhällen och på vilken riktning migrantströmmarna tar. I samband med sysselsättningen av migranter finns det talrika sårbarheter som vi måste lära oss att upptäcka”, säger Rankinen.

Det effektivaste sättet att säkerställa arbetsförhållandena i produktionskedjan är enligt Rankinen och Kalervo högklassiga auditeringar genomförda av en tredje part.

”Vi har också lärt oss att auditören måste vara en infödd person, som behärskar den lokala arbetskulturen och lagstiftningen och kan sitt eget lands, och också gästarbetarnas språk”, säger Kalervo.

Centralhandelskammaren ogillar

Alla delar inte ivern över att få aktsamhetsplikten införd i lagen. Affärslivets intresseorganisation Centralhandelskammaren anser att det inte behövs en enda ny lag till företagens förtret.

Centralhandelskammarens vice verkställande direktör Leena Linnainmaa flaggar för frivillighet.

”Bolagen blir tvungna att titta på sina kunder och sina intressegrupper och deras val”, säger Linnainmaa.

Hon förstår dock organisationsfältets ståndpunkt, för hon säger att hon delar samma mål. Men hon tror inte att en lag som undertecknats i Finland eller företagsplaner till pappers åtgärdar själva problemet, det vill säga arbetarnas dåliga förhållanden i riskländerna.

”Hur mycket bättre blir situationen i u-länderna på riktigt av att vi här betalar konsulterna stora arvoden för att utarbeta rapporter?”

”Hur mycket bättre blir situationen i u-länderna på riktigt av att vi här betalar konsulterna stora arvoden för att utarbeta rapporter”, frågar Linnainmaa.

Hon vill ändå inte överlåta det enbart på konsumenternas axlar att lösa problemet med mänskliga rättigheter. I ställer för nationella regelverk efterlyser Centralhandelskammaren en gemensam front på EU-nivå. Då skulle spelplanen vara den samma för företagen i alla EU-länder.

En koalition på EU-nivå skulle också vara effektivare än ett enskilt land som påtryckningsmedel för att få fram sundare arbetssätt.

”Det handlar om hur starkt EU för fram ärendet i internationella forum och försöker få med länder med dåliga arbetsförhållanden i debatten”, säger Linnainmaa.

Ett steg mot EU-reglering

En del av kritiken mot att skriva in aktsamhetsprincipen i lagen hänger samman med frågan hur finländarnas pyssel skulle förändra världen? Lagen anses bara ge en konkurrensfördel till länder som Kina, i vilka det som gör affärslivet praktiskt åsidosätter mänskliga rättigheter.

Vd:n för SASK Janne Ronkainen skriver inte under argumentet.

”Det är ett standardsvar att vi är så små, men det är ett dåligt argument för att undvika ansvar.”

”Det är ett standardsvar att vi är så små, men det är ett dåligt argument för att undvika ansvar. Om ingen börjar kommer vi ingenvart heller. Och man kan inte ställa krav på andra om det egna boet inte tål granskning”, säger Ronkainen.

Ambitionen hos såväl organisationerna som företagen som är aktiva i frågan är att via de nationella lagarna uppnå en reglering på EU-nivå som ålägger företagen att iaktta en aktsamhetsplikt som rör mänskliga rättigheter.

”Om vi inte vill spela på Kinas villkor måste vi lita på våra egna. Hos oss är välfärden stark och företagens ansvar är stort. Är det alltså inte vår uppgift att involvera så många länder som möjligt i det? Vårt andra alternativ är att bara ge upp”, säger ansvarsdirektör Tytti Nahi vid föreningen Rättvis Handel.

Text: Juho Paavola
Översättning: Ditte Kronström

Skribenten är frilansjournalist