Mualpi ligger i Chinstaten i nordvästra Myanmar, drygt två timmars motorcykelfärd norr om Tonzang. Det finns 175 hushåll i byn, och över hälften av familjerna är inblandade i opiumodling.

Myanmar: Opiumepidemi i Gyllene triangeln

Opiumet sprider sig i nordvästra Myanmars bergsområden. Laglöshet, underutveckling och korruption göder produktionen och missbruket lamslår hela byar.

Pastor Philip Suang Kho Thang vill bygga ett rehabiliteringshem för opiatmissbrukare.
Pastor Philip Suang Kho Thang vill bygga ett rehabiliteringshem för opiatmissbrukare.

Ritningarna ligger utvikta på bordet. Pastor Philip Suang Kho Thang, 80, har precis kört 300 kilometer från sin hemby Singpial med motorcykel för att här i Tonzang hämta ut ett bygglov. På en markplätt utanför Singpial vill pastorn bygga ett rehabiliteringshem för opiatmissbrukare.

”Dit når varken regeringen eller rättsstaten. Vi är helt utelämnade åt vårt öde. Det är sorgligt att se hur särskilt de unga i mina hemtrakter dras ner i missbruket”, säger han.

Behandlingen pastorn vill erbjuda är inte vad man skulle kalla vetenskaplig, utan tycks mest bygga på att be Herren om hjälp att bli drogfri. Men projektet speglar ett skriande behov av hjälpinsatser för att hantera det missbruk som sprider sig här i norra Chinstaten, Myanmars fattigaste och mest underutvecklade område. Här är största delen av befolkningen kristna baptister.

För ett knappt decennium sedan fanns här knappt några större opiumodlingar alls. Opium odlades i mindre skala för att användas som medicin eller i religiösa eller kulturella syften.

I dag breder odlingarna ut sig över någonstans mellan 400 och 800 hektar. Det är små ytor jämfört med hur mycket som odlas på andra håll i landet, men för folket i Chinstaten är det ett helt nytt landskap.

Tvåa i världen

Utvecklingen här följer samma trend som i resten av Myanmar, där produktionen av opium har ökat stadigt år för år. På ett knappt decennium har produktionen fördubblats. Den senaste rapporten från FN:s drogorgan UNODC visar att ökningen planat ut något under 2014, med totalt 57 600 hektar odlad mark. Det sammanlagda marknadsvärdet för landets opiumproduktion uppskattas vara runt 340 miljoner amerikanska dollar.

På ett knappt decennium har produktionen av opium fördubblats.

Myanmar är i dag världens näst största producent av opium efter Afghanistan, där produktionen också ökar. Under 2014 har Afghanistans odlingar växt med ungefär 17 procent, enligt UNODC.

”Det speglar en ökande global efterfrågan på opiumprodukter som heroin, särskilt från Kina där heroinanvändningen ökar”, säger Tom Kramer på Transnational Institute, en organisation som publicerat flera rapporter om opiumhandeln i Sydostasien.

Framställningen av heroin sker vanligtvis inne i Myanmar, varifrån det sedan går på export till grannländerna, till Australien och Japan, men framför allt till Kina. International Harm Reduction Association rapporterar att det i Kina år 2010 fanns närmare 2,5 miljoner människor som injicerade narkotika. UNODC uppskattar att ungefär 70 procent av allt heroin som produceras i regionen konsumeras i Kina, om man också räknar in Taiwan och Macau.

Liksom i resten av världen är kopplingen mellan narkotikahandel och väpnade konflikter tydlig. I Myanmars konfliktområden är det inte ovanligt att samtliga parter i konflikten – militären, regeringstrogna miliser och rebellgrupper av olika slag – är inblandade i opiumodling och -handel. Det kan handla om att beskatta odlarna eller att uppbära tullavgifter för drogtransporter som passerar genom ett visst område. Samma handelsvägar används även för smuggling av människor och utrotningshotade djur.

Myanmar, som blev självständigt från Storbritannien år 1948, har styrts av en rad militärjuntor sedan en kupp år 1962. Enligt Kramer har landets regeringar traditionellt använt den illegala handeln som ett politiskt redskap för att spela ut beväpnade grupper mot varandra.

”Vissa grupper ges fri lejd att handla med vad de vill i utbyte mot lojalitet, medan andra grupper bekämpas i kriget mot narkotikan.”

Fiffel och korruption

Myanmars regering har fastställt år 2019 som tidsfrist för när landet ska vara drogfritt. Nyligen var målsättningen 2015, men då produktionen av opium växte snarare än minskade så fick man skjuta upp målet. Talar man med politiker och tjänstemän i Tonzang så är de frustrerade över hur ineffektiva insatserna för att rensa ut opiumet har varit.

Myanmars regering har fastställt år 2019 som tidsfrist för när landet ska vara drogfritt.

När 2013 års skörd stod för dörren skickade regeringen upp narkotikapoliser från huvudstaden Naypyidaw som skulle förstöra odlingarna runt Tonzang. Cin Tung Mang är aktiv i kommunfullmäktige i Tonzang och följde insatsen på nära håll.

”Poliserna som skickas hit saknar motivationen och viljan att göra ett bra jobb. När vi försökte tipsa dem om var odlingarna fanns så klagade de att det var för långt borta. De röjde bara upp lite i närheten av där de övernattade. Men de största opiumfälten ligger ju längre bort.”

Han förklarar att de som leder insatserna är dåligt betalda, saknar budget för extra utgifter för transport eller övernattning och bara har spadar och pinnar att försöka hugga upp odlingsfälten med.

”Så man fifflar med siffrorna. Produktionen underskattas och utrotningsinsatserna överdrivs. I fjol sa de att man förstört 60 procent av odlingarna, men det kan inte ha varit mer än 20 procent. De hade inte tid eller resurser att åstadkomma mera.”

Med en så värdefull produkt och stora pengar i omlopp öppnar regeringens utrotningsinsatser också för korruption. Hen Thang är ordförande för det styrande partiet Union Solidarity Development Party i Tonzang och engagerad i opiumfrågan. Om invånare i en by odlar opium, förklarar han, är det vanligt att en lokal tjänsteman tar ut en slags skatt av odlarna som han sedan i sin tur använder för att muta polisen.

”Polisen är mutad att hålla sig borta från opiumet. Du kan gå förbi dem på stan här i Tonzang med en stor klump opium i famnen utan att något händer. När polisen senast åkte ut för att förstöra opiumfälten här tog de mutor från bönderna för att lämna deras fält ifred.”

Även med mer effektiva polisinsatser är det tveksamt om utvecklingen skulle ha gått att vända. Forskning som Transnational Institute har sammanställt visar att utrotningen av odlingar kan vara kontraproduktiv.

”Globalt har framställningen av opium bara ökat under de senaste 30 till 40 åren, trots massiva militära och polisiära insatser för att bekämpa den, inte minst i Afghanistan”, säger Tom Kramer.

Han menar att man måste fokusera på ekonomisk utveckling först.

”På så vis kan man på lång sikt minska människors behov av att förlita sig på olagliga grödor för att få en inkomst som går att leva på.”

Behov av utveckling

I norra Chinstaten är underutvecklingen påtaglig. En majoritet av familjerna lever på några enstaka dollar om dagen. Från byarna norr om Tonzang är det långt till marknader där byborna kan sälja grönsakerna de odlar. För många ses opiumet som en väg ut ur fattigdomen.

Tom Kramer berättar att människorna som odlar känner till riskerna med opiumet, men de ser också många fördelar.

”Det är ett sätt att trygga inkomsten och försörjningen. Det är också en användbar medicin i områden där det inte finns tillgång till bra läkemedel eller sjukvård.”

I Tonzang bor en snickare som tidigare odlat opium.

”Först odlade min familj grönsaker, potatis, chili, lök och annat. Men när vi började odla opium hade vi plötsligt pengar”, säger snickaren, som vill vara anonym.

Efter några år övergav familjen dock opiumet. Snickaren berättar att han var rädd för att han själv eller någon i familjen skulle börja använda opiumet och fastna i missbruk. Dessutom var arbetet väldigt intensivt och krävde att de hyrde in extra hjälp under skördetiden.

”Jag kände att det inte var värt det. Men visst kan jag sakna de där gyllene dagarna då vi hade pengar, särskilt när någon i familjen blir sjuk eller om barnen vill att vi köper något.”

I Mualpi, en by med 175 hushåll drygt två timmars motorcykelfärd norr om Tonzang, är över hälften av familjerna inblandade i opiumodling. En av bönderna, som vill vara anonym, säger att det inte skulle hjälpa om polisen förstörde deras odlingar.

En liten burk råopium kostar 5 000 kyat (drygt 4 euro).
En liten burk råopium kostar 5 000 kyat (drygt 4 euro).

”Vad ska vi då leva på? Då förstörs vår enda inkomstkälla och vi blir tvungna att skuldsätta oss”, säger mannen, som själv röker opium emellanåt.

Odlaren håller fram en gammal tobaksburk full med svart kletigt råopium. Det är från årets första skörd. Just i den här byn kostar en sådan burk 5 000 kyat (drygt 4 euro), medan ett kilo opium går för motsvarande 400 euro. Merparten av den odlade produkten går på export, men missbruket sprider sig också i samhällena runt odlingarna.

Mörka utsikter

I de byar där missbruket får fäste försämras framtidsutsikterna snabbt. Hen Thang, ordförande för Union Solidarity and Development Party i Tonzang, besöker ofta samhällena i norra Chinstaten och berättar om byar där samtliga män missbrukar.

”Jag var nyligen till en by där jag såg hur kvinnan i ett hushåll slet och malde majs medan mannen låg hög och utslagen. Jag fick tårar i ögonen av att se det. Och nu börjar även tonåringar använda opiumet. Jag vet inte hur de där samhällena ska klara sig”, säger han.

Pastor Philip Suang Kho Thang berättar att de äldre drabbas särskilt hårt, då deras barn och barnbarn får missbruksproblem och inte längre kan ta hand om eller försörja dem.

”De gamla hamnar i en hopplös situation, under den sista tiden av sina liv. När barnen plötsligt inte kan bidra till familjen är de helt utlämnade, utan någonstans att vända sig.”

in Tung Mang är aktiv i kommunfullmäktige i Tonzang. Han har släktingar med missbruksproblem. ”Om vi inte stoppar den här utvecklingen så dröjer det inte länge innan den här trakten går in i en väldigt mörk tid.”
in Tung Mang är aktiv i kommunfullmäktige i Tonzang. Han har släktingar med missbruksproblem. ”Om vi inte stoppar den här utvecklingen så dröjer det inte länge innan den här trakten går in i en väldigt mörk tid.”

Cin Tung Mang från kommunfullmäktige i Tonzang är också orolig över utvecklingen. Han besöker ofta byarna i trakten och känner till samhällen där sju av tio unga missbrukar.

”De har inte någon framtid alls”, säger han med bruten röst.

Cin Tung Maung har själv släktingar med missbruksproblem. Han är rädd att fler och fler kommer att få problem om inget görs snabbt.

”Om vi inte stoppar den här utvecklingen så dröjer det inte länge, kanske bara fem år, innan den här trakten går in i en väldigt mörk tid.”

FAKTA:

  • Myanmar (Burma) Blev självständigt från Storbritannien år 1948.
  • Efter en militärkupp 1962 har landet styrts av en rad militärjuntor i ett halvt sekel.
  • I slutet av 2015 har man ambitionen att för första gången sedan militärens övertagande hålla demokratiska val.
  • En nationell folkräkning genomförs i skrivande stund, men folkmängden uppskattas till drygt 61 miljoner människor.
  • Tonzang, i den av kristna folkgrupper dominerade Chinstaten, ligger i nordvästra Myanmar och gränsar till de indiska delstaterna Manipur och Mizoram.

TEXT OCH BILDER AXEL KRONHOLM

Skribenten är finlandssvensk frilansjournalist, som bor i Bangkok, Thailand.

 

Maaliskuu 1/2015