Säckar av koka lastas i skymningen. Byn Villa Progresso är, precis som övriga samhällen i Vrae, utfattigt. De senaste mätningarna från FN:s barnfond Unicef visade på att 92 procent av Vraes invånare levde under fattigdomsgränsen och närmare 47 procent levde i extrem fattigdom.

Peru: Längst ned i kokainets näringskedja

Ingenstans i världen odlas så mycket koka som i peruanska Vrae. Längst ned i mångmiljardindustrin finns fattiga småbönder.

Perus ekonomi har under det senaste decenniet varit en av de snabbast växande i världen. Vid gränsen till Vraedalen slutar framgångssagan. Regionen är både landets fattigaste och hårt militariserad.

Undantagstillstånd råder och försvarsministeriet har sista ordet i alla frågor som rör dalen. Totalt är omkring 4 500 soldater stationerade här. Med en befolkning på runt 200 000 innebär det nästan en soldat per 20 invånare.

På de flesta håll i Peru avväpnades ronders efter inbördeskrigets slut, men i Vrae är de fortfarande aktiva.
På de flesta håll i Peru avväpnades ronders efter inbördeskrigets slut, men i Vrae är de fortfarande aktiva.

Varför är ett utarmat lantbruksdistrikt fokus för denna massiva insats? Det handlar dels om att det är till Vraes svårtillgängliga djungel resterna av den maoistiska gerillan Sendero Luminoso har tagit sin tillflykt. Men främst handlar det om kokan.

Enligt den senaste uppskattningen från FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå UNODC omsätter den internationella kokainhandeln årligen 76 miljarder euro. Kokainhandeln har varit nära att störta stater, finansierat otaliga terrordåd och lämnat tiotusentals döda i sitt kölvatten.

Men allt börjar med kokan. Andernas heliga blad är den ekonomiska livlinan för tusentals familjer. Och samtidigt den minsta byggstenen i den lönsamma narkotikapyramiden.

Kokan är så värdefull att den tycks dömd att skapa lidande och konflikt. Och ingenstans i världen odlas det så mycket koka som i Vrae.

Barnarbete

I byn Santiaro, djupt inne i Vraes djungel, täcks svarta presenningar av tjocka lager kokablad. Miguel Eguabil, 14 år, fyller en säck av plastväv. Att barn hjälper till med skörden är mer regel än undantag. När skoldagen är slut tar lantbruket vid.

När skoldagen är slut tar lantbruket vid. 14-åriga Miguel Eguabil fyller säck efter säck med soltorkad koka i byn Santiaro. Att barn hjälper till med skörden är mer regel än undantag.
När skoldagen är slut tar lantbruket vid. 14-åriga Miguel Eguabil fyller säck efter säck med soltorkad koka i byn Santiaro. Att barn hjälper till med skörden är mer regel än undantag.

Myllret av blad lurar ögat. Det ser ut som hundratals kilo. En mindre förmögenhet. I själva verket är det 72 kilo, förknippade med höga produktionskostnader.

”Fyra personer har arbetat hela dagen för att skörda det här”, förklarar en lantbrukare.

För 72 kilo koka betalar statliga Enaco, 480 soles, motsvarande 135 euro. Av dessa går drygt 30 euro till att avlöna dem som plockat blad. Transporten till närmaste Enacokontor kostar lika mycket.

Marginalerna är obefintliga. Men pengarna måste räcka tills nästa skörd. Därför säljer de allra flesta hellre till de narkotikakarteller som betalar nästan dubbelt så mycket. Och erbjuder hämtning i den egna hembyn.

”Om Enaco betalade bättre skulle vi självklart sälja till dem men som det är nu måste vi sälja till den som betalar bäst”, säger kokafarmaren Garcon Teodoro.

Det betyder i klarspråk att han säljer till narkotikasmugglarna. Teodoro är fåordig om detaljer men förklarar att relationen till kartellerna är god.

”De är fredliga, allt går lugnt till. Vi har inga problem med dem.”

Odlar mest koka i världen

År 2013 bekräftade FN att Peru tagit över positionen som världens ledande kokaproducent från Colombia. Enligt UNODC:s senaste siffror odlades under fjolåret 100 840 ton koka på en landareal av knappt 43 000 hektar. Råvara som räcker för att producera 285 ton högkvalitativt kokain.

Samtidigt är lantbrukarna längst ned i kokainets näringskedja utfattiga. När FN:s barnfond Unicef för knappt tio år sedan försökte kvantifiera misären kategoriserades 92 procent av Vraes runt 10 000 kokabönder som fattiga. Närmare 47 procent levde i extrem fattigdom – med mindre än en amerikansk dollar att disponera per dag. Ingenting tyder på att situationen förändrats nämnvärt sedan dess.

Reida Tineopa, 21, är daglönare på koksfälten i Vrae. Drömmen är att spara ihop till en egen bit mark.
Reida Tineopa, 21, är daglönare på koksfälten i Vrae. Drömmen är att spara ihop till en egen bit mark.

Med en säck knuten runt livet drar Reida Tineopa, 21 år, bladen av buskarna för hand.

”Det är hårt arbete att plocka. Men det finns inga andra jobb här”, säger hon.

Drömmen är att spara ihop till en egen jordplätt. Hon och maken har räknat på det. De skulle fortfarande behöva sälja sin arbetskraft men egen jord skulle göra vardagen lite lättare för det unga paret och deras ettårige son.

”Om vi sparar i två–tre år kanske vi lyckas samla ihop tillräckligt för att köpa en hektar”, säger hon.

Kokabladet heligt

Kokan betraktas som helig i peruansk kultur. Att tugga koka är utbrett, liksom att brygga te av bladen. Effekten är milt uppiggande och hungerdämpande. Av dagens inhemska produktion går en knapp tiondel, eller 9 000 ton, till vad som kallas traditionell konsumtion.

Eget bruk av koka har aldrig kriminaliserats.

Eget bruk av koka har aldrig kriminaliserats. Men att odla är bara lagligt om lantbrukaren står under kontrakt med statliga Enaco.

Problemet är bara att det är omöjligt att leva på vad Enaco betalar, säger Moises Quispe på kokaböndernas samlingsorganisation Fepa-Vrae.

”Vi måste odla koka för att överleva men regeringen försöker utradera den”, säger han.

Fepa-Vrae kräver att kokaproduktion ska legaliseras. Regeringen försöker istället uppmana bönderna att satsa på lagliga alternativ som kakao och kaffe. Dessa grödor klarar att växa i djungelns näringsfattiga jord men betingar ett lägre kilopris än kokan. Och ger dessutom bara en skörd om året.

”Koka kan man skörda var tredje månad”, säger Quispe.

”Vi förespråkar laglig försäljning för att slippa problem med militären och polisen men många säljer ändå till maffian. De betalar mer och människor behöver försörja sina familjer.”

”Lång rad kränkningar”

I dag försöker militären utrota kokan med våld och de bönder som försöker försvara sitt levebröd drabbas hårt.

”Vi har dokumenterat en lång rad kränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om militära ockupationer av samhällen och skolor, frekventa utegångsförbud och försvinnanden”, säger Ricardo Soberon.

En säck kommer lastad. Av Perusinhemska produktion går enrasten knapp tiondel, 9 000 ton, till vad som kan beskrivas som traditionell konsumtion. Resten genomgår en kemisk process för att göra kokain av bladen och smugglas därefter vidare till den europeiska och nordamerikanska marknaden.
En säck kommer lastad. Av Perusinhemska produktion går enrasten knapp tiondel, 9 000 ton, till vad som kan beskrivas som traditionell konsumtion. Resten genomgår en kemisk process för att göra kokain av bladen och smugglas därefter vidare till den europeiska och nordamerikanska marknaden.

Från år 2011 till 2012 var han chef för den statliga peruanska antinarkotikabyrån Devida. I dag leder han Limabaserade tankesmedjan CIDDH som verkar för att stärka de mänskliga rättigheternas ställning i narkotikapolitiken.

Som Devidachef hade han viss framgång med en mer utvecklingsbetonad linje för kokabekämpning. Ekonomiskt stöd för byte till andra grödor kombinerades med administrativt bistånd till lokala jordbrukskooperativ.

Metoderna fick beröm av både USA:s president Barack Obama och UNODC. Men han lyckades aldrig lösa problemet i Vrae under sin tid på den statliga myndigheten. Och sanningen är att han inte har någon lösning nu heller, medger Soberon.

”I Lima tror en del människor att regeringen kan tillämpa samma kriterier som vid kusten där intensivt jordbruk har blomstrat till följd av intressanta världsmarknadspriser på citron, druvor och sparris. Men den typen av jordbruk är inte möjligt i djungeln.”

Istället fortsätter militärens försök att förstöra kokaplantagerna. En enligt Soberon djupt destruktiv strategi som dikterats av USA och slår mot en av landets mest utsatta grupper.

”Peru har varit ålagt att tillämpa de åtgärder som USA föreslagit i det krig mot narkotikan som pågått från 1989 och fram tills i dag. Och att förstöra kokaplantager har varit det viktigaste verktyget”, säger han.

Brist på möjligheter

I vanliga fall arbetar Maria Guillen Huamans på fälten men söndagen är vigd åt Gud och hushållsarbete. Hon tvättar kläder medan barnen leker i Rio Mantaro, den grumliga flod som gett byn Unido Mantaro dess namn.

”Förra året var värst”, säger hon.

”Vi hörde armén skjuta överallt. När vi träffade dem på vägarna var de hotfulla och brydde sig inte om att de skrämde barnen.”

Den 25-åriga tvåbarnsmamman samlar rösten.

”Det här året är det bättre. Nu är det stora problemen vatten, el och utbildning. Men jag är fortfarande rädd att regeringen ska komma hit och förstöra våra odlingar. Hur ska vi då leva?”

Då och då kastar Guillen Huaman en blick mot barnen som leker i floden.

”Min yngsta är sjuk. Hon har tyfoidfeber och anemi. Jag tror det är för att hon har druckit vattnet från floden.”

”Min yngsta är sjuk. Hon har tyfoidfeber och anemi. Jag tror det är för att hon har druckit vattnet från floden. Jag ber för att hon ska bli frisk men hon har varit sjuk i fyra månader nu.”

Närmsta klinik ligger flera timmars bilfärd bort. Resan kostar, läkarbesöket kostar, medicinerna kostar. Guillen Huaman och hennes make tillhör det fattiga Vraes allra fattigaste grupp. De som inte har eget land utan enbart skördar koka åt andra.

Guillen Huamans skjul har väggar av plank och korrugerad plåt till tak. Några hönor går fritt på jordgolvet.

”Jesus lyser upp livet”, säger en affisch på väggen.

”Om man jämför med städer som Lima så finns det ingen kriminalitet, så på det sättet är det bra här”, säger Guillen Huaman.

”Vi har problem med armén förstås, men annars är det ett bra ställe att bo. Lugnt och fint.”

Hon medger själv att hon letar ljuspunkter. Jesus är en klen tröst när solen bränner under de långa arbetsdagarna på fälten. ”Lugnt och fint” betalar inte dotterns vård.

Guillen Huaman är en kugge i en maskin som årligen omsätter mångmiljardbelopp. Mycket lite av det letar sig ned till henne och familjen. Men smulorna är en försörjning, om än knapp. Den enda som står Guillen Huaman till buds.

”Vi har ingen utbildning, det här är de enda jobb vi kan få. Annars skulle vi åka någon annanstans och skapa en framtid för våra barn.”

TEXT IVAR ANDERSEN

BILDER JESPER KLEMEDSSON

Skribenten är svensk frilansjournalist.

PERU 2014

  • Folkmängd 31 miljoner
  • Ekonomisk tillväxt 2,4 procent
  • Bruttonationalprodukt per capita 6 031 euro / Finland 46 310 euro (2013)
  • Fattigas andel av befolkningen 24 procent

Källa: Världsbanken

Joulukuu 4/2015