I Libanon finns det cirka 250 000 utländska hembiträden, framförallt från fattiga länder i Asien och Afrika.

Rättslösa slavar i Libanon

Hundratusentals kvinnor från Etiopien och andra fattiga länder arbetar under slavlika förhållanden i Libanon. Allt fler börjar dock kämpa för bättre arbetsvillkor.

I slutet av december 2014 irrade 29-åriga Masalat från Nazret i Etiopien runt i nattlinne och morgonskor i fyra dagar på gatorna i Libanons huvudstad Beirut.

Idag sitter hon på Caritas’ migrationscenter i Beirut.

Hon försöker utan framgång att minnas vad som hände under de fyra dagarna. Socialarbetaren Nineve Aoun griper in och berättar att en taxichaufför upptäckte Masalat och kontaktade Caritas.

28-åriga Masalat från Nazret i Etiopien lever på organisationen Caritas skyddade boende för utländska hembiträden i Beirut. På bilden pratar hon med Caritas socialarbetare Nivine Aoun. 
28-åriga Masalat från Nazret i Etiopien lever på organisationen Caritas skyddade boende för utländska hembiträden i Beirut. På bilden pratar hon med Caritas socialarbetare Nivine Aoun.

Masalat var i mycket dåligt skick när hon kom hit. Hon hade inte ätit på fem dagar, mådde psykiskt dåligt och led av minnesförlust”, säger Aoun.

Sedan dess har Masalat bott på Caritas’ skyddade boende för utländska kvinnor.

Vägen dit började i Etiopien för cirka två år sedan. Masalat och hennes man hade nyss fått deras första barn, en dotter.

Jag hade jobb som kassörska i Etiopien, men lönen var låg. En vän berättade att man kunde tjäna mycket pengar som hembiträde i Libanon. Jag bestämde mig för att åka hit och arbeta i några år för att tjäna pengar så min dotter skulle få en bra framtid”, säger Masalat.

Konfiskering av pass

Det finns cirka 23 miljoner migrantarbetare i Mellanöstern. Kring 2,4 miljoner jobbar i privata hushåll. Internationella arbetsorganisationen ILO beräknar att 600 000 migranter utsätts för tvångsarbete i regionen.

I Libanon finns det cirka 250 000 utländska hembiträden, framförallt från fattiga länder i Asien och Afrika. De skyddas inte av arbetslagstiftningen, utan lyder under kafala-systemet eller sponsorsystemet, vilket i praktiken gör dem till rättslösa slavar. Detta har lett till att Etiopien, Filippinerna, Madagaskar och Nepal förbjuder sina medborgare att arbeta i Libanon.

Fattigdom tvingar dock kvinnorna att söka andra vägar. Merparten tar sig dit via arbetsagenturer i hemländerna som har systeragenturer i Libanon.

För 2 000 etiopiska birr (cirka 93 euro) tog en agentur i Nazret hand om allt inför resan. Jag skrev under ett arbetskontrakt på amhariska. Lönen skulle vara på 140 euro i månaden”, säger Masalat.

För att kringgå rese- och arbetsförbudet gick färden först till Jemen där visum och flygbiljett till Libanon ordnades.

På Beiruts flygplats tog Masalats arbetsgivare, ett äldre par, hennes pass. Kafala-systemet innebär att gästarbetaren är knuten till en arbetsgivare, sponsorn. Arbetskontraktet är även migrantarbetarens uppehålls- och arbetstillstånd. Lämnar hon sin arbetsgivare befinner hon sig illegalt i landet.

I Libanon skrev jag på ett nytt kontrakt. Det var på arabiska så jag förstod ingenting”, säger Masalat.

Endast tre punkter ger gästarbetaren rätt att bryta kontraktet. De är fysiskt och sexuellt våld, arbete i mer än ett hem och mer än tre månaders utebliven lön.

Reglerna i kontraktet är lätträknade. Det är ett standardkontrakt som inte anger någon minimumlön, arbetstider eller lediga dagar. Endast tre punkter ger gästarbetaren rätt att bryta kontraktet. De är fysiskt och sexuellt våld, arbete i mer än ett hem och mer än tre månaders utebliven lön.

När jag kom till min arbetsgivares bostad slängde frun i huset allt jag hade med mig från Etiopien. Mina kläder, mina foton”, säger Masalat.

Ingen lön

Masalats arbetstider sträckte sig från sex på morgonen till åtta på kvällen. Hon hade inga lediga dagar, sov på en madrass i vardagsrummet och fick inte gå ut på egen hand.

Frun krävde att Masalat skulle klippa av sig håret.

Efter två veckor klippte hon av mitt hår med tvång. Då fick jag nog och krävde att få besöka min arbetsagentur i Beirut”, säger Masalat.

Efter att Masalats arbetsgivare skrivit under ett frigivningsintyg, som krävs när en gästarbetare vill byta jobb, ordnade agenturen ett nytt arbete hos en tvåbarnsfamilj. Hos dem sov hon på balkongen och arbetade från sex på morgonen till tio på kvällen alla veckans dagar.

Varje torsdag och söndag tvingades jag städa bostaden hos mina arbetsgivares släktingar.”

Varje torsdag och söndag tvingades jag städa bostaden hos mina arbetsgivares släktingar.”

Hon förbjöds att lämna bostaden, öppna kylskåpet eller röra spisen. Hon fick bara bröd, lök och bönor att äta. Hon var alltid hungrig.

Min familj i Etiopien behövde pengar, men frun sa att jag inte skulle få lön förrän efter fyra års arbete. Jag blev alltmer deprimerad och kände att jag började bli galen.”

Masalat bryter samman och börjar gråta när hon försöker minnas hur hon lämnade sin arbetsgivare.

Jag minns inte och orkar inte prata mer. Jag vill bara återförenas med min familj Etiopien”, snyftar hon.

Sexuellt och fysiskt våld

Masalat behandlas med psykofarmaka och bor på det skyddade boendet i väntan på att åka hem. Hennes arbetsgivare har gått med på att betala flygbiljetten, men vägrar att betala hennes lön. Caritas jurister har gått vidare till domstol.

Medan den juridiska processen pågår finns Masalats personliga handlingar, inklusive passet, hos den libanesiska säkerhetsmyndigheten.

Vi ser goda chanser att hon får sin lön eftersom det inte finns något kvitto på utbetalning. En del tvingar sina hembiträden att skriva under kvitton trots att de inte har fått lön”, säger Nivine Aoun.

Masalats problem delas av många utländska hembiträden.

En del utsätts för sexuellt och fysiskt våld, andra lever under ständigt våldshot”, säger Aoun.

Rymmer hembiträdet riskerar hon att fängslas. Detsamma gäller de som polisanmäler sina arbetsgivare eftersom de ofta möts av en motanmälan för stöld. Dessa fall tar i regel lång tid att utreda.

Men visar medicinska undersökningar att hembiträdet har våldtagits eller misshandlats tar i allmänhet polisen utredningen seriöst. I andra fall är det sällan arbetsgivaren arresteras”, säger Aoun.

Ny fackförening

Den 25 januari 2015 utropades arabvärldens första och enda fackförening för utländska hembiträden i Libanon. Två av dess medlemmar är 35-åriga Rahel Zegeye och 30-åriga Showaduf Waldis från Etiopien. De har arbetat i Libanon i cirka 15 år.

35-åriga Rahel Zegeye och 30-åriga Showaduf Waldis från Etiopien har arbetat i Libanon som hembiträden i cirka 15 år.
35-åriga Rahel Zegeye och 30-åriga Showaduf Waldis från Etiopien har arbetat i Libanon som hembiträden i cirka 15 år.

Vi hoppas att kafala-systemet ska avskaffas, även om regeringen inte accepterar vår fackförening”, säger Waldis.

Kafala-systemet råder i stora delar av Mellanöstern och har sin grund i en beduintradition om att ge främlingar tillfälligt beskydd.

Det är förbjudet för migrantarbetare att organisera sig. För att kringgå lagen har man därför även några libanesiska medlemmar. Libanons fackföreningsfederation FENASOL har tagit emot facket med öppna armar, men arbetsministeriet vägrar att godkänna det.

Fackföreningen ger mig trots allt hopp eftersom vi har ett stort stöd av frivilligorganisationer och ILO”, säger Zegeye.

Fackets främsta mål är att migrantarbetare ska omfattas av arbetslagstiftningen och att Libanon ratificerar ILOs konvention 189 om hushållsarbetares arbetsförhållanden och rättigheter. Då skulle de få reglerade arbetstider, minimumlön med mera. Sjutton länder, dock inga i Mellanöstern, har ratificerat konventionen.

Zegeye och Waldis har arbetat i flera olika hushåll under usla förhållanden för 90–140 euro i månaden. De trivs hos sina nuvarande arbetsgivare och har förhandlat upp sina löner till 320 och 370 euro i månaden, men har inga fasta arbetstider. Vanligen jobbar de från sex på morgonen till tio på kvällen.

Och så är vi lediga varje söndag, men vi har fått kämpa för våra rättigheter”, säger Zegeye.

Ingen hjälp av konsulatet

Eftersom regeringen inte godkänner fackföreningen är det svårt att driva kollektiva förhandlingar, men man uppmuntrar hembiträden att förhandla individuellt med arbetsgivarna.

En annan uppgift är att sprida information. Många vet inte att libanesisk lag förbjuder inlåsning, konfiskering av pass med mera.

Rahel Zegeye har varit aktivist i närmare tio år. Hon har bland annat gjort dokumentärfilmen Beirut och är manusförfattare till spelfilmen Shouting without a listener. Båda filmerna belyser situationen för utländska hembiträden. Zegeye har också varit en flitig gäst på det etiopiska konsulatet i Beirut.

I åratal har jag rapporterat till konsulatet om etiopiskor som har råkat illa ut, men de får ingen hjälp. På konsulatet säger de att hembiträdena har rest illegalt till Libanon”, säger hon.

Zegeye hävdar att även etiopiskor som kom till Libanon innan arbetsförbudet år 2008 ignoreras. Hon är nu i konflikt med konsulatet på grund av sin kritik.

De säger att jag är svartlistad på flygplatserna i Etiopien. Därför kan jag inte återvända hem. Jag kommer att stanna här och kämpa för våra rättigheter om det så kommer att kosta mig livet.”

Många dör

Många återvänder hem i likkistor. År 2008 dog ett utländskt hembiträde i veckan i Libanon, framförallt genom självmord eller fall från balkonger under flyktförsök. Bernadette Daou är samordnare inom den libanesiska kvinnoorganisationen KAFAs migrantprogram. Hon berättar att utredningarna om migrantarbetares död är undermåliga.

Bernadette Daou är samordnare för organisationen  KAFA: s (Enough of Violence and Exploitation) migrantprogram. 
Bernadette Daou är samordnare för organisationen KAFA: s (Enough of Violence and Exploitation) migrantprogram.

Utredningen läggs vanligen ned efter någon dag. Polisen pratar bara med arbetsgivaren som säger att hon var deprimerad och begick självmord. Vi är övertygade om att arbets- och levnadsförhållandena driver dem till självmord”, säger Daou på sitt kontor i Beirut.

KAFA lobbar för att migrantarbetarna ska skyddas av arbetslagstiftningen.

För några år sedan gjordes vissa framsteg. Tidigare var till exempel arbetsgivarna fria att själva skriva arbetskontraktet. Sedan år 2009 finns ett standardiserat kontrakt även om det har stora brister”, säger Daou.

ILO har utarbetat ett utkast till en ny migrantarbetslagstiftning, baserad på konvention 189, som har legat på parlamentets bord i flera år.

Många i regeringen ser familjehushållet som något heligt som de inte vill blanda sig i”, säger Daou.

Arbetslagstiftningen är från år 1946.

Jag tror att det finns en rädsla för att innefatta migrantarbetare i arbetslagstiftningen. Det skulle innebära en närmare granskning av den och avslöja många andra brister”, säger Daou.

Gästarbetarnas problem beror dock inte enbart på lagarna.

De beror även på rasism och klass- och könsdiskriminering i det libanesiska samhället. En attitydförändring skulle kunna leda till lagändring, likaså skulle en lagändring kunna leda till attitydförändring. Vi jobbar på att förändra båda”, avslutar Daou.

TEXT OCH BILD BENGT SIGVARDSSON

Skribenten är svensk frilansjournalist.

Kesäkuu 2/2015