Syrier hjälper varandra i nöjd

Exilsyrier i den turkiska gränsstaden Reyhanlı bygger proteser åt sina stympade landsmän. Utan att kräva betalning har de lyckats behandla hundratals syrier.
 

Den långhårige unge mannen ser sig själv i spegeln på väggen. Han rör kroppen från sida till sida för att hitta balansen. Med små steg rör han sig framåt, benet först sedan protesen. Det är första gången på sju månader som han står utan kryckor.

Han stöder sig på de svarta järnräckena och sträcker på sig.

”Jag förlorade bara ett ben. Andra har förlorat mycket mer”, säger Abu Obeida.

Han växte upp i Hama i Syrien. Han var inte mer än 18 år när protesterna mot Bashar al-Assads regim bröt ut.

”Jag gick i skolan när revolutionen inleddes men beslöt mig för att ta till vapen mot regimen.”

Sju månader har gått sedan en flygattack i Homs dödade 17 och sårade 43. Han var en av dem.

”Mina kamrater satte mig på flaket på en röd Toyota-pickup med andra sårade. Jag var den av oss som var värst skadad. Det tog oss sju timmar att nå gränsen, men av det minns jag inget.”

Det skulle ta flera månader innan han kunde få operationen som till slut tog hans ben.

Varannan har flytt

Den syriska revolutionen kom att förändra livet för alla syrier. För snart tre år sedan började upproret mot Bashar al-Assad. De som till en början var fredliga demonstrationer blev brutalt nedslagna och följdes av ett väpnat motstånd.

Mer än tio miljoner syrier, hälften av befolkningen, har tvingats fly sina hem. De flesta är kvar i Syrien som internflyktingar. FN har numera slutat räkna antalet döda sedan juli 2013. Räkningen slutade vid 100 000.

Den brittiskbaserade organisationen Syrian Observatory for Human Rights beräknar att antalet döda överstiger 130 000.

År av osäkerhet och förstörelse har lamslagit större delen av Syrien.

De senaste åren har ett parallellt syriskt civilsamhälle vuxit fram på den turkiska sidan av gränsen. Exilsyrier har med hjälp av bistånd från en rad olika länder och organisationer bland annat byggt skolor och sjukhus.

Frivilligt arbete

The National Syrian Project for Prosthetic Limbs (NSPPL) ligger i Reyhanlı som tills för tre år sedan var en sömnig gränsstad med 30 000 invånare.

Noor Kabalan filar bort gips enligt en patients mått.
Noor Kabalan filar bort gips enligt en patients mått.

I dag beräknas den ha tre gånger så många invånare. Överallt syns de syriska flyktingarna. Staden har blivit en av många platser längs med gränsen där syrier kan få behandling, men framför allt där de kan finna säkerhet från striderna.

NSPPL-centret är ett vitt tvåvåningshus, mindre än en kilometer från den syriska gränsen. Ett av många initiativ som leds av exilsyrier. Behandlingen och protesen är helt gratis. Sedan februari 2013 har de behandlat 350 patienter. Ytterligare 600 står på väntelistan.

Raed al Masri är chef för centret. Med jämna mellanrum får han påminna de anställda om att stänga dörren som hålls på plats med en svart generatordel. Centrets inredning ser ut att vara snabbt ihopsatt. Där det finns väggar når de inte till taket, på andra ställen avdelas rummen med skynken.

Centret skapades av en rad internationella experter från Pakistan, Saudiarabien, Frankrike och Storbritannien. Under fyra månaders tid utbildades det första teamet av syriska tekniker. Att hitta arbete i Turkiet är väldigt svårt för syrier och flera av teknikerna bor på centrets ovanvåning.

”Ingen av oss hade jobbat med medicin, proteser eller liknande. Jag var matematiklärare innan jag började med humanitärhjälp för två år sedan”, berättar Raed al Masri.

Nu har de cirka femtio patienter per månad och med hjälp av Ankara Universitet och brittiska specialister håller de återkommande utbildningar för teknikerna. Centret får det mesta av sitt ekonomiska stöd genom Syria Relief och Syrian Expatriates Medical Association (SEMA). Båda biståndsorganisationerna har varit involverade i uppbyggandet av det syriska civilsamhället och stöds av den syriska oppositionen.

Varje dag kommer det syrier som har hört om centret via vänner, Facebook eller andra organisationer men det är inte alla som är redo för en protes. Många behöver opereras eller så har de precis börjat läkeprocessen efter en operation.

Raed al Masri förklarar att en patient måste vänta minst fyra månader efter en operation innan de kan få en protes.

”Ungefär två procent av fallen kommer från vanliga sjukdomar såsom diabetes eller blodproppar, medan resterande 98 procent är från yttre våld, som till exempel granatsplitter.”

NSPPL planerar ett nytt center i Idlib i Syrien, som kommer att vara klart till våren, samt ett mobilt center i Raqqa i Syrien.

”I mars kommer det brittiska specialister som ska lära oss att göra armproteser”, berättar Raed al Masri medan han puttar bort den svarta maskindelen och visar vägen in i verkstäderna.

Ingen utbildning

Abu Obeida fortsätter att försiktigt gå fram och tillbaka med sin nya protes medan han svarar på teknikernas frågor om hur den känns, om den skaver eller om den är i rätt höjd.

Abu Obeida tar sina första steg. Den största kategorin av patienter som kommer till NSPPL-centret är män omkring 20-30 år gamla.
Abu Obeida tar sina första steg. Den största kategorin av patienter som kommer till NSPPL-centret är män omkring 20-30 år gamla.

Noor Kabalan står och tittar på från sidan medan en annan tekniker tar hand om frågorna.

”Det är svårt att stå vid sidan om, för det är inte alla män som gillar att en kvinna hjälper dem med protesen. Vissa bryr sig, andra inte.”

Hon berättar att den protes hon gjort åt Abu Obeida är av den svåraste sorten eftersom amputationen gjordes ovanför knäet.

”Jag hade en patient nyligen som var fem år gammal. När hon kom hit var hon tystlåten och hon grät varje gång hon såg sin amputation.”

Flickan hade blivit mobbad av andra barn som skrattade åt henne för att hon saknade ett ben. Noor Kabalan säger att protesen hjälper patienten både fysiskt och psykiskt.

Abu Obeida sätter sig på den bruna stolen och med hjälp av sin kamrat tar han av protesen och ger den till teknikern. Noor Kabalan följer efter teknikern som bär på protesen och försvinner genom ytterligare ett skynke längre in i lokalen.

På andra sidan skynket öppnar sig centrets hjärta. Verkstäderna består av mindre avdelningar specialiserade på protesens olika delar. På varje avdelning trängs teknikerna, det slipas, filas och gjuts formar. Gipsdamm och plastdelar ligger utspridda på golvet. Delar av proteser bärs fram och tillbaka. Det tar ungefär tre dagar att göra en protes, beroende på om amputationen är gjord ovan eller under knät.

Abu Obeidas protes står på verkstadsbordet mitt i lokalen. Abdulrahman Khalouf, vars glasögon hela tiden glider ner på nästippen, lyssnar på vilka justeringar som behöver göras. Han tar med sig protesen och går längre in i centrets sista rum.

Vid svarven slipar han ner protesens plastkant så att den slutar skava mot Abu Obeidas hud. Tjugoettåringen var bland de första som utbildades till tekniker på centret och han är nu den mest erfarne.

raed al Masri är chef för NSPPL-centret.
Raed al Masri är chef för NSPPL-centret.

Han flyttade till Reyhanlı när hans bror fick sin lunga punkterad av bombsplitter i en flygattack mot fältsjukhuset där de båda jobbade.

”Behandlingen utfördes i Turkiet. Jag valde att följa med.”

Fram tills han började på centret arbetade han på fältsjukhuset som kirurgassistent.

”Jag som många andra hade ingen utbildning men med åren så lärde jag mig mer och mer.”

Han åker ofta in till Syrien där han gör mätningar på patienters amputationer. Han hoppas att få vara en del av den nya kliniken i Idlib.

”Det är svårt att vara i Turkiet när jag borde vara i Syrien, det finns så mycket mer att göra där. Jag känner mig skamsen över att inte vara där jag behövs mest.”

”Ingen av oss hade jobbat med medicin, proteser eller liknande.”

Aldrig tillbaka

På kontoret ställer receptionisten Abdul al Mawla fram ett rykande glas med te. Artonåringen haltar knappt märkbart, och när han sätter sig ner syns det genom jeansen att vänster ben har en annan form än det högra. Det visar sig att han var en av centrets första patienter.

”Vi åkte i en bil från Damaskus mot Idlib där jag kommer ifrån, men vi stötte på en av regimens vägspärrar utanför Rastan. De sköt mot bilen och två kulor träffade mig i benet. Den ena gick rakt igenom medan den andra fastnade. Mina kamrater gasade på och inte mer än 500 meter senare så stötte vi på Fria Syriska Arméns vägspärr”, berättar Abdul al Mawla.

Fria Syriska Armén (FSA) tog honom till ett fältsjukhus och lappade ihop honom. Det skulle ta tjugo dagar att nå gränsen. De reste från by till by och gömde sig undan striderna. När de till slut kom fram till Reyanlı kunde han få sin första behandling. Flera operationer senare i Antakya och Ankara, blev de tvungna att amputera benet.

Abdul al Mawla åkte tillbaka till Idlib efter sin behandling men när striderna blev för tunga så valde han att återvända och fick erbjudande om jobb på centret.

”Jag vill inte tillbaka till Syrien. Jag vill avsluta mina studier så att jag kan resa bort från allt detta. Jag vill till Europa.”

Protesens nakna plastfot sticker ut ur Abu Obeidas jeans och vilar mot golvet medan den andra foten har en sandal. Han sitter på en av kontorets stolar. Kryckorna vilar på väggen bredvid.

Abu Obeida ser trött ut efter en dag av träning med och justeringar av protesen. En underskrift visar att han tagit emot protesen så nu kan han återvända hem.

TEXT OCH BILD LUCAS PERNIN

Skribenten är svensk frilansjournalist.

 

”Jag förlorade bara ett ben. Andra har förlorat mycket mer.”