Ekonomisk uppfinningsrikedom, men också mänskligt och socialt kapital – det är vad ett land behöver för att klara kriser, skriver Richard Davies i sin bok Extreme Economies.
I slutet av 2004 omkom 170 000 människor – halva befolkningen – i tsunamin i provinsen Aceh i Indonesien. Havet sköljde med sig hela byar, och med dem affärer, skolor, hem och fiskebåtar.
Återuppbyggnaden inleddes från noll men framskred fort. På bara några år stod vägar, fabriker och hälsocentraler färdiga, och på många håll blev de bättre än föregångarna. Samtidigt tog invånarna i Aceh efter de utländska hjälparbetarna och började utnyttja mobiltelefoner och motorcyklar i sina affärsverksamheter. Det här gjorde arbetet effektivare och satte fart på den ekonomiska tillväxten.
Situationen förbättrades av att inbördeskriget tog slut och parterna kom överens om lokal autonomi för Aceh.
”Det här hjälpte Aceh att inte bara överleva katastrofen utan också att bli framgångsrikt”, konstaterar den brittiska ekonomen och före detta journalisten på The Economist Richard Davies i sin bok Extreme Economies. Han har sökt fram exempel på länder, områden och städer i världen som har återhämtat sig från ekonomiska kriser med olika bakgrundsorsaker.
Utöver den utländska hjälpen betonar Davies i fallet Aceh den traditionella inofficiella ekonomin, där guld fort kan växlas till pengar för att användas på marknaden. De som överlevde tsunamin månade också om sitt mänskliga och sociala kapital, det vill säga yrkeskunskap och samarbete.
Davies ger flyktinglägret Zaatari i Jordanien som ett motsvarande exempel. Där får syriska flyktingar förnödenheter av hjälporganisationerna, byter varorna mot kontanter utanför lägret och kan sedan använda pengarna som de vill i de talrika småbutikerna i lägret. Davies anser att systemet med byteshandel inte bara bidrar med sysselsättning utan också förbättrar flyktingarnas självrespekt och förmåga att besluta om sitt eget liv i en annars ytterst trängd situation.
När ingen bryr sig
Utöver framgångar serverar Richard Davies också lärdomar om fel och förlorade möjligheter. Ett av hans exempel är regnskogsområdet Darién i gränstrakterna mellan Panama och Colombia i Centralamerika. I stället för att utnyttja den unika naturen för hållbar turism eller virkesproduktion avverkar man skogen skrupelfritt för att ge plats åt boskapsbeten. Samtidigt rasar flodbankarna på grund av sandtäkt för byggindustrins behov.
I Darién konkretiseras enligt Davies allmänningens dilemma, ett känt men omtvistat begrepp i ekonomisk vetenskap: utan ett klart markägande och en klar förvaltning är det ingen i området som bär ansvar för hållbar användning och förnyelse av naturtillgångarna. Samarbete och social kontroll lyser med sin frånvaro.
Urbefolkningens möjligheter till en dräglig utkomst störs också av de colombianska gerillasoldaterna som rör sig i området. Den svårforcerade terrängen utnyttjas också av afrikanska och asiatiska migranter som försöker ta sig till USA.
En annan förlorad möjlighet är huvudstaden Kinshasa i Demokratiska republiken Kongo. Davies konstaterar att Kinshasa, trots fantastiska naturresurser och ett gott läge vid Kongofloden, snarare ger intryck av en by på landsbygden än en storstad. Det största problemet är korruptionen som genomsyrar hela samhället, raserar ekonomin och tvingar människorna att förlita sig enbart på sig själva. Förändringskrafterna tryter då livet gå åt till att kämpa sig fram.
Davies drar slutsatsen att tillräckligt flexibla och kreativa samhällen klarar kriser. De litar på människornas ekonomiska påhittighet och erkänner att det utöver pengar och egendom också behövs mänskligt och socialt kapital.
RICHARD DAVIES. Extreme Economies. Survival, Failure, Future. Lessons from the World’s Limits. Bantam Press, 2019.
TEXT TIINA KIRKAS
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
