Pyttestaten i Mellanöstern är inne i en politisk och ekonomisk kris, som den inte kommer att ta sig ur utan en genomgripande kursändring. Demonstranterna strävar efter en stat, där alla har makt att påverka.
”Ni är inbördeskriget! Vi är folkets revolt!”
Hela hösten 2019 skallade ropen, uppburna av hundratals, ibland tusentals, röster, runtom i Libanon. Beskyllningarna riktade sig mot landets politiska ledning: presidenten Michel Aoun och hans svåger Gebran Bassil, premiärministern Saad Hariri och organisationen Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah.
Ingen lämnades onämnd.
”Allihop, vi menar allihop”, ropade massorna kväll efter kväll.
Det var en dag i oktober som upproret startade, då regeringen tillkännagav sin plan att införa en skatt bland annat på samtal via meddelandetjänsten Whatsapp. Ilskan fick folk att dra ut på gatorna, och de lät sig inte lugnas av att regeringen ställde in skatteplanen. Snart hade protesterna vuxit till ett landsomfattande allmänt uppror mot hela det politiska systemet, som tillåter massiv korruption, maktmissbruk och årtionden av nonchalant styre.
Religionen avgör
Presidentposten innehas alltid av en kristen maronit, premiärministerskapet av en sunnit och talmansposten av en shiamuslim.
Ända sedan den franska kolonialtiden har makten varit uppdelad mellan Libanons olika religiösa grupper. Presidentposten innehas alltid av en kristen maronit, premiärministerskapet av en sunnit och talmansposten av en shiamuslim. Också druserna har en etablerad ställning i maktfördelningen.
Under decenniernas lopp har systemet nött in den envisa tanken att libaneserna först och främst hör hemma i sin religion – de är inte medborgare i Libanon. År 1975 fördjupades klyftorna till ett inbördeskrig, som dock ändrade saker bara marginellt. Makthavarna snarare fortsätter konflikten, vilket demonstranterna på gatorna var en påminnelse om.
”Det har inte funnits någon respekt för folket, som vill ha basala och nödvändiga rättigheter”, säger Lamia Osseiran, som länge varit aktiv inom civilsamhället.
Även om medelklassen har kunnat leva förhållandevis gott har de fattigas levnadsvillkor bara försämrats. Vattnet räcker inte till alla, varje dag stängs elen av ett bestämt antal timmar. Några sociala skyddsnät finns inte. Bara de statliga skolorna och sjukhusen har resurser, men enligt Osseiran har få råd med dem.
”Människor går hungriga. De är fattiga, deras löner räcker inte till slutet av månaden”, säger hon.
Valutakrisen stängde bankerna
Libanon har länge dragits med ekonomiska problem och strax innan revolten bröt ut på hösten 2019 eskalerade situationen till en kris. Kraschen framskred med fart då det libanesiska pundet började rasa i värde. Folk insåg att det var illa och skyndade sig för att ta ut sina sparade pengar från bankerna, som svarade med att stänga för flera veckor.
Senare infördes maximibelopp som gick att ta ut från sparkontot, vilket försvårade människornas vardag då de hade pengar varken till mat eller hyra.
Staten skruvade åt penningkranarna överallt, projekt ställdes in och investeringar sköts på framtiden. Lärarnas och andra offentliganställdas löner frystes.
Staten skruvade åt penningkranarna överallt, projekt ställdes in och investeringar sköts på framtiden. Lärarnas och andra offentliganställdas löner frystes.
Samtidigt torkade penningförsändelserna in från utomlands bosatta libaneser, på grund av att oljeprisets fluktuationer försämrade arbetsmöjligheterna särskilt i länderna vid Persiska viken. Dittills hade en femtedel av Libanons bruttonationalprodukt bestått av pengar som migrantarbetare i Gulfregionen skickade hem.
Också kostnaderna för statsskulden sköt i höjden och Libanon kunde inte längre betala sina amorteringar till kreditgivarna.
Demonstranterna rasade inte bara mot politikerna utan också mot bankerna. Under många år hade Libanons banker erbjudit generösa räntor till dem som ville spara och investera sina pengar i landet, i många fall libaneser boende utomlands. På så sätt säkrades ett ständigt inflöde av utländsk valuta till den politiska eliten, som i sin tur stod i nära förbund med bankernas ledare. Bankhemligheten skyddade depositionerna, och korruptionen florerade.
Gästarbetarna återvänder hem
Trots finanskrisen fortsatte protesterna på gatorna. Barnfamiljer, unga och gamla från alla samhällsskikt slöt upp på kvällarna. Många sa att de aldrig förut sett landet så starkt emot den politiska eliten.
”Vi har inte sett folket enat såhär förut, inte någon gång under historien”, säger Lamia Osseiran.
Men så småningom mobiliserade sig motdemonstranter som gav sig på aktivisterna, tält revs ned och sattes i brand. De som ville bevara den gamla ordningen spred tanken att revolutionen inte var en folklig rörelse utan en attack i synnerhet mot det shiitiska Hizbollah och dess anhängare.
Så slog coronapandemin till. Libanon var tvunget att stänga ner samhället för resten av våren 2020. De som inte förlorat sina jobb på grund av finanskrisen gjorde det nu istället, och pundets värde kraschade slutgiltigt.
FN:s ekonomiska och sociala kommission för Västasien, ESCWA, beräknade i augusti att mer än hälften av landets sex miljoner invånare nu lever i fattigdom.
De som drabbats värst av kriserna är de nästan två miljoner flyktingar, främst från Syrien, som bor i Libanon
De som drabbats värst av kriserna är de nästan två miljoner flyktingar, främst från Syrien, som bor i Libanon. De höjda priserna och pundets fall försvårar också de tiotusentals migrantarbetarnas liv.
”Jag brukade skicka 400–500 dollar hem till min fru och mina döttrar varje månad, i år har jag inte kunnat skicka något alls”, säger Kamal Mia från Bangladesh.
Han har en liten grönsaksbutik i Beirut i ett område som är populärt bland migrantarbetare. Efter att ha förlorat sina jobb och möjligheter till inkomst till följd av den ekonomiska krisen är det nu många som reser hem. Flera tusen har återvänt till Bangladesh, och hundratals till Etiopien, Sri Lanka och Nigeria.
Tillbaka till självhushållning
För Libanons civilsamhälle, vant att ställas inför kriser, har det gångna året varit, och fortsätter att vara, en lång prövning. Dag efter dag delar volontärer ut gratis måltider och matpaket och samlar in pengar till behövande familjer.
Dag efter dag delar volontärer ut gratis måltider och matpaket och samlar in pengar till behövande familjer.
Många libaneser har också sökt sig till en mer självförsörjande livsstil och runtomkring i landet har människor börjat odla. Flera odlingskollektiv lär ut miljövänliga tekniker, och kommuner och universitet hjälper dem som vill plantera.
”Jag kände att jag måste göra något konstruktivt och bygga för framtiden”, säger Souad Abdallah, som står på taket till hyreshuset där hon bor i utkanten av Beirut.
Hon omges av tomater och sallad i krukor, planterade av en grupp vänner som anlagt den gemensamma trädgården. Liknande takodlingar finns på andra ställen i staden också, bland annat i det palestinska flyktinglägret Burj Al Barajneh.
”En dag vaknade vi upp och insåg att saker vi trodde vi hade plötsligt inte fanns. Pengarna vi hade på banken är borta. I sådana tider är det befriande att gå tillbaka till rötterna”, säger Rami Zurayk, professor i ekosystem på amerikanska universitetet i Beirut.
Frivilliga hjälper explosionsoffer
Strax efter klockan sex på kvällen den 4 augusti exploderar tre tusen ton ammoniumnitrat som legat i ett lager i hamnen, helt nära stadens centrum. Smällen hördes långt utanför Libanons gränser, och svampmolnet som bildades förde tankarna till atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki i Japan i augusti 1945.
Explosionen tog minst 150 liv och skadade omkring 5 000 människor.
Hundratusentals fick sina hus förstörda.
Det saknas fortfarande svar på hur och varför ammoniumnitratet var i hamnen, och vilka som transporterat dit det. Många tror att svaren aldrig kommer att komma. Människorättsorganisationen Amnesty menar att myndigheterna varken inlett någon transparent och oberoende utredning eller låter offren få den ersättning de har rätt till.
Det saknas fortfarande svar på hur och varför ammoniumnitratet var i hamnen, och vilka som transporterat dit det.
”Folk drog ut döda kroppar från sina egna hus efter explosionen, men politikerna kom inte ens dit. Det är som att de lever på en annan planet”, säger demokratiaktivisten Carmen Geha.
Hon har ägnat nästan all sin tid åt proteströrelsen, och sedan augusti åt explosionens offer. Tillsammans med andra frivilliga har hon ordnat hjälp med sjukvård, traumastöd och praktiska dagliga behov till behövande.
”Vi gör vad vi kan. Jag är ursinnig för allt som hänt. Men också fylld av hopp, jag vet att saker kommer att förändras. Det är så illa nu att det bara måste vända”, säger Geha.
En dag i taget
På kort sikt är det svårt att se ljuset i tunneln. Regeringen byttes ut genast efter vinterns protester, men i höstas återvaldes premiärminister Saad Hariri till sin post – för fjärde gången.
Den unga politikern Taymour Jumblatt, son till den åldrade ledaren Walid Jumblatt som figurerat i libanesisk politik sedan inbördeskriget, sa något talande i en intervju med nyhetskanalen Al Jazeera.
”Jag är egentligen inte intresserad av politik men gör det ändå. Det är som ett familjeföretag.”
Finanskrisen verkar just nu närmast bottenlös. Att vända en kris kräver tillit till bankväsendet, valutan och det politiska ledarskapet, något som ingen i Libanon – eller utomlands – har just nu.
Ekonomen Nada Mora föreslår att Libanon skulle utnyttja det förmånliga pundet och lägga om riktningen i landets ekonomi från import till export. I dag kommer till exempel upp emot tre fjärdedelar av all mat från utlandet.
Många talar om att emigrera, även om de flesta inte har den möjligheten.
”Vi har en välutbildad befolkning som talar många språk, vi kan satsa på sådana tjänster. Många olika sorters konsultuppdrag skulle gå att göra på distans från Libanon, för kunder på andra platser i världen”, säger hon.
De flesta i Libanon försöker klara vardagen genom att ta en dag i taget. Många talar om att emigrera, även om de flesta inte har den möjligheten.
Samtidigt fortsätter frivilliga att dela ut gratis luncher och hjälpa dem som drabbats av explosionen.
Aktivister, akademiker och jurister arbetar på planer för hur det politiska systemet skulle kunna förändras. De anser att Libanon behöver nya vallagar, en jämställd familjelagstiftning och skatter som fördelar resurserna jämnare. I dag beskattas landets förmögna knappt alls. Målet är en sekulär, jämlik stat där alla medborgare har samma rättigheter och möjligheter att påverka.
Revolten har bromsats upp under pandemin, men idén om ett land fritt från korruption lever kvar. Den förverkligades inte den här gången, men har slagit rot i samhället.
TEXT OCH FOTO JENNY GUSTAFSSON
Jenny Gustafsson är frilansjournalist bosatt i Libanon.
