Pauli Immonen har hand om livsviktiga frakter till olika delar av den coronadrabbade världen. Respekten för människovärdet och intresset för flygning utgör hörnstenar i hans arbete.
Pauli Immonen sitter i en viktig knutpunkt i Europas kärna. Han deltar i koordineringen av transporter som rör coronapandemin till olika delar av världen vid den gemensamma enhet som FN:s livsmedelsprogram WFP och Världshälsoorganisationen WHO har i Genève i Schweiz.
”I praktiken sysslar jag med transportplanering, som betyder att jag försöker fundera ut hur försändelserna ska komma fram på bästa möjliga sätt. Till exempel masker från en fabrik i Kina till användarna i Afrika.”
Immonen inledde sitt arbete som expert på flyglogistik i FN-organisationernas center i maj. Han påpekar att uppgiften kan låta okomplicerad men att det är överraskande svårt att planera hur lastutrymmet kan utnyttjas så bra som möjligt.
”Outnyttjat utrymme ska undvikas och planets kapacitet ska optimeras också när det gäller vikten. Man måste fundera på hur man ska fylla planet när man vet att flygkroppen vanligen är rund och fraktlådorna fyrkantiga. Borde lasten hellre transporteras utan lådor, vilket höjer kostnaderna för lastning men sänker transportkostnaderna?”
Det är också viktigt att tänka på om det är bäst att transportera frakten med flyg eller om fartyg eller tåg är lämpligare? Och är transporten brådskande på riktigt eller handlar det bara om fantiserad brådska?
Själva coronasituationen förvärrar svårigheterna.
”För tillfället är bara cirka hälften av världens flygfraktkapacitet i användning eftersom passagerarflygen har minskat radikalt. Det glöms ofta bort att till exempel charterflygen utöver turister också fraktar mycket gods från ett ställe till ett annat.”
”För tillfället är bara cirka hälften av världens flygfraktkapacitet i användning eftersom passagerarflygen har minskat radikalt. Det glöms ofta bort att till exempel charterflygen utöver turister också fraktar mycket gods från ett ställe till ett annat.”
En enorm vaccinoperation
Huvuduppgiften för Pauli Immonens arbetsgivare WFP är att leverera livsmedelshjälp i olika nödsituationer. Organisationen, som grundades 1961, tilldelades Nobels fredspris i oktober för dess bekämpning av hunger i synnerhet i konfliktområden. I prismotiveringen får WFP beröm för att ha lycktas effektivera sitt arbete för att trygga livsmedelsförsörjningen också i den svåra coronasituationen.
WFP:s och WHO:s gemensamma center i Genève har inte hand om några livsmedelsleveranser utan enbart förnödenheter som har att göra med coronan.
”Samarbetet i centret fungerar bra. Men man måste komma ihåg att FN i grunden fungerar just så bra som dess medlemsländer samarbetar. Ensam klarar sig ingen i den här krisen.”
Samspelet är allt viktigare nu i coronatider, för de transportbehov som pandemin kräver har sagts vara större än i någon tidigare humanitär kris.
”De förestående vaccintransporterna över hela världen är en väldig utmaning. Aldrig tidigare har man försökt vaccinera lika många människor samtidigt.”
Två passioner
Pauli Immonen tillbringade sin barndom i Genève, där familjen bodde helt nära flygfältet. Det tände gnistan för luftfart hos Immonen.
”Jag var en flygfreak redan som barn. Jag byggde modellflygplan och var på alla sätt intresserad av flygplan.”
”Jag var en flygfreak redan som barn. Jag byggde modellflygplan och var på alla sätt intresserad av flygplan.”
Immonens familj flyttade till Finland när han var 15 och skulle börja i gymnasiet.
”Flytten till Finland blev en sorts kulturchock för mig. Jag minns hur jag gick till Stockmann för att köpa en Aku Ankka-pocketbok, och kassan började tala svenska med mig på grund av min främmande brytning. Det kändes underligt att vara som en utlänning i sitt eget land.”
Immonens intresse för flygning fortsatte i ungdomen. För att spara ihop pengar till ett flygcertifikat, jobbade han på söndagarna på McDonalds, som precis hade kommit till Finland. Arbetet gav resultat, och som 18-åring anslöt han sig till amatörflygarna vid Malms flygplats.
Vid sidan av flygandet började han också fatta intresse för kristendomen samt för frågor som rör människovärde och respekt för mänskligheten.
”De blev grunden till att det föddes en stark vilja hos mig att förbättra världen.”
Funderingarna kring värden och viljan att göra något för världen ledde Immonen till teologiska studier vid Helsingfors universitet. Sedermera vigdes han också till präst i den lutherska kyrkan men som traditionell präst har han arbetat ytterst lite.
”Efter mina studier funderade jag på hur jag i mitt arbete skulle kunna kombinera de två saker som var viktiga för mig: att flyga och värdsförbättringsviljan. Så råkade jag få syn på en kristlig organisations platsannons, där de sökte en pilot.”
Immonen tog anställning som missionspilot 1995. Med Tanzania som bas flög organisationen Mission Aviation Fellowship (MAF) biståndsarbetare och förnödenheter till olika delar av Östrafrika. År 1945 grundades det inom MAF en grupp för kristna piloter, som hade tjänat i andra världskriget. Tanken var att använda flygplanen för ett gott ändamål i stället för förstörelse.
Sträng realism
Pauli Immonen arbetade vid MAF för Finska Missionssällskapets räkning i ett tiotal år tills det började kännas att det vad dags att byta jobb.
De följande åren arbetade Immonen för Internationella Röda Korset IFRC med flyguppgifter i olika delar av världen. Han skickades till krishärdar i såväl Sudan och Tchad som Pakistan. Han arbetade också i IFRC:s logistiskgrupp i Port-au-Prince i Haiti, dit han blev sänd av Finlands Röda Kors efter jordbävningen 2010.
Alla fältuppdrag hade sina egna svårigheter när det gällde att få fram hjälpen från startplatsen till de behövande. Ofta möttes hjälparbetarna av en obefintlig infrastruktur, dålig säkerhetssituation och svåra naturförhållanden, till exempel brännande hetta.
Särskilt en erfarenhet sticker ut.
”I flyktinglägret Kalma Camp i Darfur i Sudan chockades jag av synen av människor magra som benrangel. Sedermera har jag besökt koncentrationslägren i Auschwitz och Dachau med mina söner och då kom situationen i flyktinglägret tillbaka till mig på nytt.”
”Det var i flyktinglägret Kalma Camp i Darfur i Sudan. Jag chockades av synen av människor magra som benrangel. Sedermera har jag besökt koncentrationslägren i Auschwitz och Dachau med mina söner och då kom situationen i flyktinglägret tillbaka till mig på nytt.”
I Darfur var det något som rubbades i grunden. Immonen berättar att han tänkte att det inte är möjligt att något sådant händer i våra dagar, inför våra ögon.
”Det fick mig också att tänka på människans ondska. På något sätt hade jag tänkt att det bara var i historien som människor hade varit onda, men nu visade det sig finnas grov ondska också i vår egen tid. Glansbilden av världen försvann med en gång, och idealismen ersattes av realism. Det var kanske inte egentligen cynism utan en sträng realism.”
I privat lära
Efter sina uppgifter vid Röda Korset flyttade Pauli Immonen till Finland med familjen efter att hans fru hade fått arbete i Helsingfors. Då gick Immonen över till den kommersiella sektorn och anställdes som direktör med ansvar för markfunktionerna i det nygrundade flygfraktbolaget Nordic Global Airlines.
”Jag gillade verkligen att arbeta på den privata sidan. Vi uppnådde goda resultat och verksamheten var effektiv.”
Ofta ses hjälpverksamhet och företagsverksamhet som funktioner som strider mot varandra och bygger på olika värden. Immonen påpekar dock att också många hjälporganisationer på sin tid uppstod på initiativ av människor med stark företagaranda.
Då organisationernas finansieringsgrund förändrats under årens lopp är det naturligt att också verksamhetens natur har förändrats.
”Man kan inte ta risker på samma sätt med offentliga pengar som på den privata sidan. Det är sorgligt.”
Utöver gränserna för risktagning styrs hjälpverksamheten och särskilt utvecklingssamarbetet av att de är under lupp på ett helt annat sätt än samhällets andra verksamheter.
”Det är klart att missbruk av medel alltid är klandervärt men också då måste man komma ihåg att sätta det i perspektiv.”
”Det är klart att missbruk av medel alltid är klandervärt men också då måste man komma ihåg att sätta det i perspektiv. Man kräver att utvecklingssamarbetet ska vara perfekt och felfritt, samtidigt som det förekommer missbruk på samma sätt till exempel i fråga om FPA:s bidrag eller att det uppstår svinn i skolmaten. Ändå är det ingen som ifrågasätter de här verksamheterna helt och hållet.”
Vanligt kontorsjobb
Pauli Immonen har oftast arbetat i internationella sammanhang under mycket hård press i förhållanden som tar på krafterna. Vad har hjälpt honom att klara sig i olika situationer?
”Ja-a, min styrka är säkert flytande språkkunskaper och en förmåga att kommunicera med olika slags människor. Mitt arbete har krävt logiskt tänkande och problemlösningsförmåga. På den privata sektorn lärde jag mig att man måste vara effektiv för att klara sig.”
I synnerhet studierna i teologi har varit till stor nytta, han säger. De har hjälpt honom att förstå människor och kulturer och olika sätt att tänka.
”Det som hjälpt mig att orka i arbetet har varit helt vanliga saker, som att vara ute och röra på mig och att sova.”
Sitt jobb för tillfället beskriver Immonen som alldeles vanligt kontorsarbete; att sitta vid datorn och gå på kaffe mellan varven. Det är närmast på datorskärmen som han följer med flygplanen.
”Jag har inte flugit själv på ett år. När jag går i pension börjar jag kanske flyga igen, och då förhoppningsvis med ett eldrivet flygplan som fått sin el från vatten-, vind- eller solenergi.”
TEXT SUSAN VILLA FOTO SANNA HEIKINTALO
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
