Utvecklingssamarbetet återgår till de grundläggande frågorna

Den extrema fattigdomen, barnarbetet, konflikterna och flyktingskapet ökar. Hur ska utvecklingssamarbetet tackla tiden efter coronapandemin?

Ett år av covid-19-pandemin, det vill säga coronan, ligger bakom oss och följande är att vänta: Den extrema fattigdomen ökar med över hundra miljoner människor som tvingas klara sig på 1,5 euro om dagen.  

Minst en tredjedel av dem är barn.

Bekämpningen av spridningen av pandemin har lett till att hundratals miljoner barn har blivit utan undervisning och skolmat, en viktig måltid som ibland är dagens enda. Distansundervisning låter sig inte göras utan internetanslutning. En del av barnen kommer inte att återvända till skolan och man talar redan om dem som den förlorade generationen.

Man förmodar att undernäringen ska öka.

Att barnen ska bli billig arbetskraft. Att barnäktenskapen ska öka eftersom en dotters utbildning inte längre ger familjen något mervärde. Att barn ska fara illa och bli utnyttjade, precis som kvinnor, som pandemin driver hem från gatustånden och marknaderna, för att bara stå vid spisen.

 Och mellan spisen och knytnäven, för familjevåldet har blivit vanligare.  

Arbetslösheten ökar, inkomsterna minskar. När de ekonomiska och sociala problemen växer ökar också människornas misstro mot administrationen och demokratin.

Arbetslösheten ökar, inkomsterna minskar. När de ekonomiska och sociala problemen växer ökar också människornas misstro mot administrationen och demokratin. Oroligheter och våldsamma konflikter ökar i synnerhet i de sköra afrikanska staterna söder om Sahara.

Följden blir mer konflikter, fler flyktingar och större migration.

Klyftan mellan rika och fattiga stater väntas växa sig ännu större. Olli Ruohomäki, rådgivare vid utrikesministeriet, säger att vi står inför ”en era av världsomspännande kaos utan återvändo, ens till en någotsånär förutsägbar framtid”.   

Om det blir så här, hur ska det gå för utvecklingssamarbetet? 

Mera nödhjälp

I fjol försinkade eller förhindrade coronapandemin en del av utvecklingssamarbetet. Resor ut till fältet och utbildningar måste ställs in. 

En del av utvecklingsfinansieringen omfördelades.

”Finland finansierade till exempel coronarelaterade upplysningskampanjer, hygienutbildning, skyddsutrustning och FN:s coronafond”, säger Satu Santala, som är chef för utrikesministeriets utvecklingspolitiska avdelning.

Dessutom beviljade Finland rekordstor humanitär hjälp på 115 miljoner euro från medlen avsedda för utvecklingssamarbete, vilket var 36 miljoner euro mer än året innan. 

Med den humanitära hjälpen reagerar man på konflikter och kriser, såsom coronapandemin. Finland har bidragit med understöd till speciellt utbildning och skolmat och till flickor, barn och människor med funktionsnedsättning, alltså dem som lider allra mest av pandemin.

Hittills finns det bara uppskattningar om vilka verkningar pandemin får på lång sikt, säger Santala. 

”Det sannolika är djupa klyftor.”

”Tillbakagången leder till att utvecklingssamarbetet måste satsa på de grundläggande frågorna, såsom utbildning, vaccinering och reproduktiv hälsa.”

– Satu Santala

Många resultat som uppnåtts inom utvecklingssamarbetet de senaste årtiondena har gått back. Det här gäller bland annat extrem fattigdom och undernäring. Santala antar att tillbakagången leder till att utvecklingssamarbetet måste satsa på de grundläggande frågorna, såsom utbildning, vaccinering och reproduktiv hälsa.

Näring och livsmedelstrygghet har försämrats, konstaterar Santala. 

”Antalet människor utan tryggad livsmedelsförsörjning har fördubblats och det är oroväckande.”

Orsaken är inte enbart pandemin. Klimatförändringen och utdragna våldsamma konflikter har redan länge ökat behovet av humanitär hjälp. Hjälpen har utökats, men ändå fortsätter gapet mellan hjälpbehov och fastslagen finansiering att växa.

Enligt FN blev över hälften av fjolårets hjälpbehov ouppfyllt.  

 ”Skillnaderna mellan givarländerna är stora, en del bidrar inte med någon finansiering alls”, säger Santala.

Lokalt kunnande

Kommer framtidens utvecklingssamarbete att i växande grad bestå av humanitär hjälp? Enligt FN:s kontor för humanitära frågor OCHA är antalet hjälpbehövande i år större än någonsin; 235 miljoner.

”Jag hoppas att det inte blir så. Den humanitära hjälpen är bara en akut insats, som att lägga ett plåster”, säger Finska Missionssällskapets verksamhetsledare Rolf Steffansson.

I fjol använde Missionssällskapet 400 000 euro till katastrofarbete, det vill säga dubbelt så mycket som året innan. Merparten av det var humanitär hjälp, såsom mat och hjälpförsändelser, och också till exempel psykosocialt stöd till offer för familjevåld.

Steffansson hoppas att det gångna året ska förbli ett exceptionellt undantag.

Han anser att utvecklingssamarbetet ska fokusera på utbildning, mänskliga rättigheter och jämställdhet för att sysselsättningen i länder i utveckling ska öka och människorna ska kunna stanna i sina hemtrakter.

 ”Även konfliktförebyggande har en framträdande roll i utvecklingssamarbetet.” 

Enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR har 80 miljoner människor drivits på flykt av konflikter och katastrofer. Om fattigdomen växer och livsmedelstryggheten försämras utbryter nya, allt allvarligare konflikter, säger Steffansson. De måste bemötas med arbete för fred och förlikning.

Han efterlyser en debatt om hur behovet av nödhjälp kan minskas i framtiden.    

”Hur kunde vi skapa en världsordning, där det uppstår så lite kriser som möjligt och där länderna i utveckling skulle ha tillräckligt med kunnande och beredskap för att tackla dem?”

– Rolf Steffansson

”Hur kunde vi skapa en världsordning, där det uppstår så lite kriser som möjligt och där länderna i utveckling skulle ha tillräckligt med kunnande och beredskap för att tackla dem?”

Egoismens tid

Prognoserna målar upp en annan bild av världsordningen. Europa och USA sluter sig i sina skal och är inte förmögna att hjälpa de sköra och konfliktdrabbade länderna tillräckligt. 

Den nationella egoismen i den internationella utvecklingspolitiken har ökat.

Det konstaterar Juhani Koponen, professor emeritus i globala utvecklingsstudier vid Helsingfors universitet. Han tar den så kallade vaccinnationalismen som ett aktuellt exempel: de rika staterna roffar åt sig vaccinerna före länderna i utveckling, såsom de afrikanska staterna.

Kaksi pukumiestä ohittaa suojamaskin takana olevat piirroshahmot

Till följd av egoismen kan pandemin till och med dra ut på tiden.

I Afrika kan viruset utvecklas i en farligare riktning och spridas till Europa i muterad form. Då går inte ens de som roffat åt sig vacciner nödvändigtvis säkra. Afrikas ekonomi kan lida ännu mer är nu och handel och utvecklingssamarbetet kan stampa på stället länge.

De rika länderna har redan problem med sina statsfinanser, vilket kan leda till sparåtgärder. 

”Tillsvidare har bara Storbritannien meddelat om nedskärningar i utvecklingsmedlen. Jag befarar att fler är på kommande”, säger Satu Santala på utrikesministeriet.

Professor Koponen anser att utvecklingssamarbetet borde ses över i grunden. 

Han har följt den internationella och den finska utvecklingspolitiken från första parkett i tiotals år och konstaterar att pandemin avslöjade hur lätt de gemensamma värdena vägt. Han anser att utvecklingspolitiken inte får vara ”att driva Finland och Europeiska unionens intressen”. 

Den får inte heller fokusera på att hålla asylsökande borta.

”Vi har fattigdomsminskning på agendan. Ändå funderar vi inte på vad fattigdom är och på hur den borde minskas. Fattigdom minskar inte med humanitär hjälp utan genom att ekonomin och samhället i länderna i utveckling börjar fungera annorlunda än nu, vilket gör att fattigdomen minskar.”

Offentligt eller privat?

I Afrika är covid-19 bara en sjukdom bland många andra, säger Juhani Koponen. Den utgör inte en vändpunkt i världshistorien, för pandemier har ju förekommit också tidigare, bland annat spanska sjukan, kolera och pest.

”Den stora frågan är om vi kommer att återgå till det gamla eller till det nya normala.”

– Juhani Koponen

”Den stora frågan är om vi kommer att återgå till det gamla eller till det nya normala.”

Det gamla normala bestod av överkonsumtion och av att klamra sig fast vid de fördelar man uppnått. 

I det nya normala måste det gemensamma ansvaret för världen tas på allvar, säger Koponen. Till frågor som är större än pandemin hör samhällenas ohållbara konsumtion och miljöförändringen, som inbegriper förlusten av biologisk mångfald och klimatförändringen. Människorna skövlar de stora skogarna och breder ut sig till djurens levnadsmiljöer, vilket gör att olika virus allt lättare förs över från djur till människor.

Koponen efterlyser en ökad och starkare offentlig utvecklingsfinansiering.

”Man måste fördela offentliga pengar till sådana ändamål, som de privata finansiärerna inte har ett omedelbart intresse för.”

Rolf Steffansson på Missionssällskapet håller på den nuvarande linjen. 

Han anser att den offentliga sidan inte ensam kan stå för utvecklingssamarbetet, och att privata sektorn bidrar med en välgörande, sysselsättande verkan. Det enda som saknas är gemensamma mätare. Det borde gå att utvärdera också privata medel till exempel i form av minskad fattigdom eller ökad jämställdhet.

Satu Santala vid utrikesministeriet säger att inga stora förändringar är att vänta i offentliga och privata sektorns roller i utvecklingssamarbetet.

”Sedan 2016 har vi ökat utvecklingsfinansieringen till den privata sidan och det är klart att företagen driver ekonomin och ger jobb och utkomst. En växande trend i Finlands utvecklingspolitik är att utnyttja innovationer och teknologi.”

En riktning av många

Till slut den yttersta frågan: Är vi på väg mot en era av världsomspännande kaos, där de starka suger ut de svaga och fattigdomen, ojämlikheten och konflikterna ökar? 

Professor Juhani Koponen har ingen apokalyptisk syn.

”Jag hoppas på internationell solidaritet, men trenderna visar på nationell och euronationell egoism. Men det är ju oss det hänger på.”

Rolf Steffansson på Missionssällskapet anser att det världsomspännande kaoset är möjligt, åtminstone om man tittar på Världsbankens och FN:s statistik över utvecklingen. Den apokalyptiska visionen är en ”självuppfyllande profetia” men ändå bara en av många möjliga riktningar.

Mänskligheten kan göra ett medvetet val.

”Att skapa en annan verklighet som grundar sig på gröna värden och rättvisa ekonomiska system.”

Satu Santala på utrikesministeriet är inne på samma linje som Steffansson. 

”Ett världsomspännande kaos är en lika möjlig riktning som bygget av ett nytt samarbete. Först besegrar vi pandemin, sedan jobbar vi för att bekämpa klimatförändringen. Det uppstår en positiv spiral som håller hoppet vid liv.”

TEXT PÄIVI ÄNGESLEVÄ ILLUSTRATIONER SAMULI SIIRALA ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM

Skribenten är frilansjournalist.

Obs. I pappersversionen av tidningen Kehitys-Utveckling, som utkommer endast på finska, ingick också en artikel om den tanzaniska president John Magufulis ytterst kontroversiella uttalanden och åtgärder i fråga om coronapandemin. Men medan tidningen var i tryck avled Magufuli i en ålder av 61 år, och därför publiceras texten på nätet varken på finska eller svenska. Kehitys-Utveckling kommer dock att följa upp pandemi- och vaccinläget i Tanzania i de kommande numren.