De fattiga ländernas småproducenter spelar en nyckelroll i att lösa världens hungerproblem, skriver miljöforskaren Ville Lähde.
I coronakrisens inledande fas för ett år sedan varnade David Beasley, chef för FN:s livsmedelsprogram WFP, för en hotande svältpandemi av ”bibliska” mått. Avbrotten i bistånd och handel skulle slå hårt mot färdigt kris- och konfliktdrabbade länder såsom Jemen, Sydsudan och Afghanistan.
I utvecklingsländerna hade andelen hungrande i befolkningen rentav halverats. Avskaffandet av fattigdomen i världen var redan i sikte.
Den mer omfattande följden av pandemin skulle bli att de allra mest utsatta människorna förlorar sin utkomst på grund av nedstängningsåtgärderna. Tiotals miljoner skulle störta ner i extrem fattigdom och hungersnöd.
Situationen var dyster redan före coronapandemin. FN:s livsmedels- och matorganisation FAO hade i flera år varnat för att hungern i världen ökar. Konflikter och miljöproblem, såsom klimatförändringen och bristen på färskvatten, angavs i FAO:s rapporter som de viktigaste orsakerna.
Förändringen var markant, för ännu 2015 var tongångarna optimistiska: Under uppföljningsperioden för FN:s millenniemål 1990–2015 hade antalet fattiga minskat från 991 till 780 miljoner. I utvecklingsländerna hade andelen hungrande i befolkningen rentav halverats. Avskaffandet av fattigdomen i världen var redan i sikte.
Forskarna hade visserligen länge kritiserat de officiella beräkningarna av hur många människor som gick hungriga. Hungersgränsen som utgick från mängden kalorier var så låg att den mörkade de människor, som ”knippats ihop” i närheten av kalorigränsen, och som de facto fortfarande led av hunger. En ännu större mängd led av hunger i perioder eller fick inte tillräckligt med näring från sin mat.
I dag beaktar FAO:s rapporter både olika dimensioner av näring och erfarenhet av bristande livsmedelstrygghet i vidare bemärkelse. Rapporternas budskap var att hungersituationen började förvärras redan i de ”normala förhållanden” som rådde före pandemin.
Hunger är en tredubbel börda
Människors lidande i vardagen är mångfasetterat och långvarigt.
År 2015 slog FAO larm om att också matkriser blivit vanligare. De tar sig uttryck i kraftiga svängningar i livsmedelspriserna och i leveranssvårigheter. De är speciellt förödande i fattiga regioner som är beroende av import. Ett exempel är den globala matkrisen 2007–2008 som föregick arabvåren 2011. Året innan rakade priset på vete i höjden till följd av stora producentländers skördeförluster.
Dramatiska matkriser och hungersnöd utgör dock bara en synlig del av hungern i världen. Människors lidande i vardagen är mångfasetterat och långvarigt. Därför brukar man tala om hungern som en tredubbel börda: människorna får inte tillräckligt med energi från sin mat, den innehåller inte tillräckligt med näring och en ensidig med energirik kost orsakar hälsoprolem, till exempel hjärt- och kärlsjukdomar och fetma.
I vardagligt tal ses undernäring som den fattiga världens problem, medan vällevnadssjukdomarna är de rika ländernas gissel. Så är det emellertid inte. Hungern som en tredubbel börda är ofta sammanflätad: det kan förekomma allvarlig näringsbrist och övervikt i en och samma familj. Det finns komplex hunger också i länder med hög levnadsstandard.
Maten räcker till för alla
Det sägs att det finns tillräckligt med mat för alla människor i världen. Men är det så?
En ordentlig livsmedelstrygghet förutsätter att människor har tillgång till mat och också ekonomiska möjligheter att skaffa mat och att välja mat som är näringsmässigt fullvärdig.
Ja och nej. Räknar man kalorier skulle maten räcka till för världens nuvarande befolkning. Den skulle göra det trots att upp till 80 procent av världens jordbruksmark används för djurproduktion, som de facto producerar bara 37 procent av allt protein och 18 procent av kalorierna.
Jordbruksmark används således som bete och odling av foderväxter i stället för odling näringsväxter för människor. Dessutom är skövlingen och svinnet på åkrar, vid lagring, transporter, i affärer och hushåll så omfattande att minst en tredjedel av den producerade maten aldrig blir uppäten. Också produktionen av energiväxter slukar jordbruksresurser.
Det skulle med andra ord gå att producera mat för en befolkning som är betydligt större än den nuvarande. Det skulle dock kräva betydande omläggningar i jordbruket: mindre djurproduktion, och en mångsidigare växtproduktion så att den växtbaserade maten innehåller tillräckligt med näringsämnen, såsom äggviteämnen. Därför vore det bra att öka odlingen och konsumtionen av baljväxter.
Räcker pengarna till mat?
Så länge maten inte finns att tillgå där den behövs räcker det inte med att det produceras tillräckliga mängder för alla människor i världen. Folk måste också ha råd att köpa maten.
Näringsproblemen är också en följd av att människor inte har rent vatten eller energi för matlagning, maten har lågt näringsvärde eller att människor måste klara sig med små inkomster en del av året.
Allt det här ingår i begreppet livsmedelstrygghet, även om man i Finland tyvärr ofta avser en tryggad inhemsk livsmedelsförsörjning eller självförsörjningsgrad.
En ordentlig livsmedelstrygghet förutsätter att människor har tillgång till mat och också ekonomiska möjligheter att skaffa mat och att välja mat som är näringsmässigt fullvärdig. I USA talar man om ”matöknar” särskilt i afroamerikaners fattiga bostadsområden, där det inte finns hälsosam mat att köpa. Fungerande sanitära förhållanden samt lagring och transport är i sin tur grundförutsättningar för att maten ska vara riskfri att äta.
För livsmedelstrygghet krävs också att levnadsförhållandena är stabila: det räcker inte att människorna slipper gå hungriga tio månader av året om de under två månader svävar i livsfara.
Billiga importerade livsmedel försvagar den lokala produktionen och maten är ofta ensidig till näringsinnehållet men rik på energi.
Importmat ingen lösning
Hungern i världen besegras inte genom att man ökar matproduktionen i rika länder, som redan nu producerar för mycket. Därför är det av FN ofta upprepade kravet att vi behöver 50 procent mer mat fram till 2050 en problematisk förenkling. Det finns inget ”vi” som ska förse världen med mat, utan endast ett ytterst ojämlikt internationellt matsystem. Det stämmer att hungern ökar och människorna behöver mera mat på många håll i världen, men problemet är inte globalt utan lokalt.
Hungern går inte att besegra på ett hållbart sätt med att man ökar ländernas beroende av importerade livsmedel. Det är inte en lösning på livsmedelstrygghetens centrala dimension, det vill säga huruvida människor har råd med mat. Billiga importerade livsmedel försvagar den lokala produktionen och maten är ofta ensidig till näringsinnehållet men rik på energi, vilket ökar de hälsoproblem som nämndes tidigare.
Det komplicerade globala matsystemet är också allt känsligare för att produktionsstörningar i de stora exportländerna ska orsaka prisfluktuationer och leveransavbrott i de fattiga producentländerna.
Matsystemet, det vill säga matproduktionen – inklusive förädling, handel och annan verksamhet som hänger samman med produktionen – måste utvecklas i de länder som lidit av hunger och fattigdom allra längst. I de nuvarande starkt importberoende och folkrika länderna torde livsmedelsimport vara nödvändig också i framtiden men starka lokala matsystem skulle minska den sårbarhet för beroendet innebär för dem.
Småproducenter hamnar i kläm
Det är småproducenterna som spelar nyckelrollen, särskilt i fattiga länder. De producerar ungefär hälften av maten i världen och en stor del av deras produkter används direkt som människoföda.
Småproduktionen ger också sysselsättning, vilket bromsar urbaniseringen. Och om det i sin tur inte finns arbete i städerna och hälsovård och liknande tjänster inte fungerar, lider de fattiga stadsborna av hunger och bristande livsmedelstrygghet.
Samtidigt är småproducenterna den största fattiga och hungriga gruppen i världen, trots att de förser dess befolkning med lika mycket mat som de stora moderna jordbruken. Det här visar på den bristande livsmedelstrygghetens mångskiftande dimensioner. Matproducenter kan också lida av hunger om de är fattiga och deras levnadsvillkor är osäkra. Småproducenterna är många gånger i en svår ställning: det kan råda oklarheter om äganderätten till jorden, deras intresseorganisationer är svaga och de har svårt att få lån för att utveckla sin verksamhet.
Det är inte heller lätt för små aktörer att konkurrera på marknaden, trots att själva produktionen kan vara förhållandevis effektiv.
Regional handel
En starkare regionala handel skulle ge odlarna möjlighet till en mångsidig och näringsrik matproduktion, till exempel odling av traditionella grödor.
Vad behövs för att ge fart åt de lokala småbrukardominerade matsystemen?
För det första måste man stärka småproducentorganisationernas röst i internationella förhandlingar. För det andra ska man ge fattiga länder en chans att skydda sin lokala produktion och utvecklingen av den, till exempel genom tullar eller beskattning. Den här rätten använder sig starka globala aktörer av för att skydda sin produktion, medan den ses som farlig protektionism då den utövas av fattiga stater.
För det tredje ska man stötta projekt som bygger nätverk för regional handel i områden som domineras av småproducenter. Utöver att de har svårt att konkurrera på den internationella marknaden har de dessutom ofta svårt att nå ut på marknaden i sina närområden på grund av dåliga trafikförbindelser eller komplicerade gränsformaliteter.
En starkare regionala handel skulle ge odlarna möjlighet till en mångsidig och näringsrik matproduktion, till exempel odling av traditionella grödor. För dem finns det en lokal efterfrågan då det som går åt på den internationella marknaden är främst ”valutaväxter”, liksom kaffe eller andra sorter lämpade för massproduktion.
Om länderna gjorde sin matproduktion mångsidigare skulle det också underlätta deras anpassning till miljökriser.
För att jordbrukarna ska ta i bruk ekologiskt hållbara odlingsmetoder måste också de lokala matsystemen stärkas. Producenterna måste lära sig nya metoder och göra investeringar, som är meningsfulla för dem bara om framtidsutsikterna verkar trygga. I rika länder går det mera smärtfritt att minska matsystemens belastning på miljön eftersom samhällena är stabila och de kan stödja den ekologiska övergången.
De fattiga länderna är inte förmögna att främja den här utvecklingen ensamma, för i ett historiskt perspektiv har de alltid hamnat i underläge i det globaliserade och tätt sammanlänkade matsystemet. De behöver politiskt stöd och solidaritet från matsystemets maktcentra. Här har Europeiska unionen och även de nordiska länderna en chans att hjälpa till.
Ville Lähde är miljöforskare vid den tvärvetenskapliga forskningsenheten BIOS.
FOTO NORA KLAMI/UM
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
