Nyfinländarna har mycket att ge oss, om vi bara skapar förutsättningar för att invandringen ska lyckas, skriver Ismo Söderling.
År 1986 inledde jag och min hustru en forskningsperiod vid Michiganuniversitetet i USA. Den lokala finska gemenskapen ordnade en välkomstfest för oss. Där träffade vi ättlingar till finländare som utvandrat till USA för hundra år sedan, sådana som flytt undan hotet från öst efter kriget och gästande forskare som vi själva.
Mitt i det glada sorlet dyker det upp en stillsam man bredvid mig. Han presenterar sig som Pekka och har bott i USA i över 40 år. Pekka frågar om jag kan följa med honom till den närbelägna järnhandeln morgonen därpå. Självklart sade jag ja och följande morgon tjänade jag som tolk när Pekka inhandlade byggmaterial till sin nya bastu. Blyg som han var hade han inte lärt sig språket men konkurrensen om hans skicklighet som snickare var hård.
Jag har träffat liknande tysta finländska knegare på olika håll i världen: språkkunskaperna har inte varit något att skryta med men yrkesskickligheten och efterfrågan på den har varit stor.
UNDER DE SENASTE 30 ÅREN har omkring 400 000 människor flyttat till Finland och stannat här. Den stora bilden har varit att förhållandevis få ha flyttat hit för arbetets skull, medan desto fler har kommit på grund av flyktingskap, familj eller studier.
Min erfarenhet är att migrationen alltid hör ihop med ett hopp om en ny möjlighet och ett tryggt liv, oavsett migrantens bakgrund.
Situationen är på väg att förändras: befolkningens åldrande, låga nativitet och allt längre utbildningstider bildar en helhet där behovet för arbetskraftsinvandring har vuxit.
I våras skrev landets ledande tidning att ministern ”vill ha 10 000 fler arbetskraftsinvandrare till Finland årligen”. Nyheten och den påföljande debatten gav en känsla av att man beställer migranterna till Finland genom att ringa några samtal som om de kom via ett bemanningsföretag. Det förblev oklart om siffran inbegrep en option för deras familjemedlemmar.
Tyskarna förundrade sig vid millennieskiftet varför deras EU-blåkortsprogram för invandring inte vann bestående popularitet bland it-experter från Ukraina och Belarus. När Tyskland beviljade också deras fruar och makar arbets- och uppehållstillstånd stadgade sig it-experterna i landet i betydligt högre utsträckning. Tyskarna konstaterade att filosofen Max Frischs slutsats från 1960-talet fortfarande höll streck: Vi ville ha arbetskraft, vi fick människor.
DEN VÄXANDE INVANDRINGSPRESSEN har fått grupperingar som motsätter sig migration att tala om ”skadliga invandrare”. Enligt det här synsättet är invandring, som är humanitär eller som riktar sig till låglönebranscher, skadlig. ”En skadlig invandrare” betalar obetydliga skatter, lever på socialbidrag och förökar sig flitigt.
I den här synen ingår uppfattningen att invandrarnas flyktingbakgrund, låga utbildning eller stora familj (och därmed stora socialutgifter) förebådar en negativ utveckling i framtiden och att det därför är berättigat att hålla dem utanför vårt lands gränser.
Jag har forskat i migration i 45 år, bott i fyra länder och rotat i finländarnas rötter i ett hundratal länder. Min erfarenhet är att migrationen alltid hör ihop med ett hopp om en ny möjlighet och ett tryggt liv, oavsett migrantens bakgrund.
Oberoende av sin tidigare utbildning har nyfinländarna mycket att ge oss, om vi bara skapar förutsättningar för en lyckad invandring. Det här kräver ett snabbare tillståndsförfarande, systematisk integration och nolltolerans för rasism. Arbete leder till den bästa integrationen.
Någon ”skadlig invandring” existerar inte, om vi erkänner alla rätten till ett människovärdigt och tryggt liv. Finland behöver kunnigt folk liv, men låt också Bastu-Pekka ha sin plats i flyttströmmen.
TEXT ISMO SÖDERLING FOTO STUDIO BRAHE
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är docent i befolkningspolitik vid Åbo universitet och tidigare direktör för Migrationsinstitutet.
