Den etiopiska juristen har kommit en lång väg från skolan för blinda barn till prisbelönt aktivist. Sitt mod säger hon sig ha ärvt från sin mormor.
”Det var sent och mörkt när vi kom fram till en fullständigt främmande trakt. Min mormor, som följt mig dit, grät för att hon var rädd. Man sade åt henne att sluta, annars skulle vi bli bortskickade. Jag minns hur hon försökte gråta ljudlöst när nunnorna kom fram till oss.”
Ögonblicket var en av vändpunkterna i etiopiska Yetnebersh Nigussies liv. Hon var sju år när hon och mormodern nådde skolan som förestods av katolska nunnor, hundratals kilometer från hennes hemby.
Skolan i Shashemene var avsedd särskilt för blinda barn. Nigussie hade förlorat synen i fem års ålder i sviterna av en allvarlig hjärnhinnerinflammation.
”Jag växte upp i en by som inte hade några hälsovårdstjänster. När jag blev sjuk tog man mig till flera botare och jag fick olika behandlingar med heligt vatten, men ingen medicinsk vård.”
”Att jag blev blind räddade mig från äktenskap eftersom jag inte länge dög till hustru. Däremot fick min familj förslaget att skicka mig till skolan.”
Trots att mormodern var rädd när hon och lilla Yetnebersh kom fram till det stora, ingärdade skolområdet, var hon samtidigt mycket förhoppningsfull. Hennes dotterdotter skulle få möjlighet av utbilda sig.
”Jag kommer från Amhararegionen där flickorna gifts bort som mycket unga. Min mamma var 11 år när hon gifte sig och 13 när hon fick mig. Att jag blev blind räddade mig från äktenskap eftersom jag inte länge dög till hustru. Däremot fick min familj förslaget att skicka mig till skolan.”
Att skiljas från mormodern och stanna i skolan var inte lätt. Nunnorna tröstade den blivande skoleleven med kex och några leksaker.
”Första veckan behövde jag vänja mig och få hjälp av de äldre eleverna, men efter det började jag härda mig själv och få goda vitsord. Jag kunde resa hem på besök först tio månader senare.”
Där på den mörka skolgården började färden som ledde till en internationellt ansedd karriär som jurist och förespråkare för rättigheterna för människor med funktionsnedsättning.
Aktivismen vaknar
Studierna i blindskolan i Shashemene förlöpte bra eftersom verksamheten var planerad för synskadade. Men när barnen nådde högstadieålder måste de fortsätta sina studier annanstans.
”Det var en stor förändring att som 12-åring flytta till en stor offentlig skola, där alla andra elever i klassen kunde se. Anpassningen krävde tid och krafter. Under det första halvåret hade jag inte en enda vän.”
I den nya omgivningen var Yetnebersh Nigussie tvungen att hantera det faktum att hon var annorlunda än de andra eleverna – och i synnerhet att de andra såg henne som annorlunda. De tyckte att det var konstigt att sitta i samma klass med en blind flicka.
Nigussie reagerade på situationen med att studera ännu flitigare än förut för att kunna visa att hon trots sin blindhet hade stor potential.
”Min aktivism vaknade när jag måste kämpa för att klara mig i en skola som inte var gjord för mig.”
”Man trodde visserligen inte att jag som blind och dessutom flicka skulle kunna studera juridik. Lyckligtvis hade två andra blinda flickor börjat studera vid juridiska fakulteten före mig, vilket hjälpte mig.”
Så småningom vann Nigussie acceptans genom sin skolframgång: hon valdes till ordförande för elevkåren i sin skola som hade 7 000 elever.
”Jag representerade eleverna också i skolans disciplinära nämnd, där jag försvarade och bevakade de här tusentals elevernas rättigheter. Det blev för mig språngbrädan till att försvara mänskliga rättigheter.”
Efter skolåren sökte Nigussie och blev antagen till universitetet i Addis Abeba för att studera juridik.
Precis som under skoltiden klarade Nigussie sina studier med framgång och vid sidan av dem deltog hon aktivt till exempel i aidsbekämpningen på universitetet och grundade en organisation för kvinnliga studerande. Senare gick hon med i talrika andra föreningar och grundade också nya.
Kalles lärdomar
I Addis Abeba finns en park som är tillägnad minnet av Kalle Könkkölä, som dog 2018 och även har kallats en förkämpe för rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Etiopien hade en speciell betydelse för Könkkölä som medverkade i många lokala utvecklingsprojekt där.
Under en resa till Etiopien 2005 träffade Könkkölä den unga Yetnebersh Nigussie som talade vid en tillställning på universitetet.
”Kalle hade också varit studerande när han inledde sin egen aktivism på 1970-talet. Det förenade oss. Vi ville att studerande med funktionsnedsättning skulle hitta sig själva och sina talanger och besegra hindren i studierna och i steget ut i arbetslivet.”
Nigussie hade hand om etiopiska projekt som drevs av stiftelsen Abilis och föreningen Kynnys, vilka Könkkölä var med och grundade. Nigussie besökte Finland i flera repriser för att bekanta sig med handikapparbetet.
”Jag var mycket ivrig över Kalles tanke att svaret på södra halvklotets problem hittas i söder. Varje land borde söka egna lösningar på sina problem, givetvis genom att ta vara på andras exempel.”
Med sikte på inklusion
Yetnebersh Nigussie konstaterar att hon varit lyckligt lottad. Få människor med funktionsnedsättning, särskilt kvinnor, har haft möjlighet att utbilda sig och arbeta med något som motsvarar deras utbildning.
I alla sina uppdrag har hon strävat efter inklusion, således att människor med funktionsnedsättning ska kunna delta i utbildning, arbetsliv och samhällelig verksamhet tillsammans med andra.
”Det sker framsteg i inklusionen, om än inte i önskad utsträckning. Vi har åtaganden, mål och även entusiasm, men inte tilläckliga förfaranden.”
”Det tar för mycket tid och energi för människor med funktionsnedsättning att tvingas bevisa för andra vem de är och vad de är förmögna till. Det sker på bekostnad av det verkliga arbetet.”
Ett hinder är de negativa attityderna till människor med funktionsnedsättning.
”Alla människor med funktionsnedsättning kan inte heller uttrycka tillräckligt bra vad de behöver och vill, utan försöker anpassa sig till det så kallade normala. På så sätt ger de ifrån sig sina rättigheter och möjligheter.”
I allmänhet får människor med funktionsnedsättning utföra mycket enkla traditionella sysslor, som att väva mattor. Men skulle det vara nyttigare för dem att utföra arbeten som bättre svarar mot dagens behov och marknad? frågar Nigussie. Kunde en person med funktionsnedsättning odla svamp eller utveckla miljöskydd?
”Det tar för mycket tid och energi för människor med funktionsnedsättning att tvingas bevisa för andra vem de är och vad de är förmögna till. Det sker på bekostnad av det verkliga arbetet.”
Våren 2021 flyttade Nigussie och hennes familj till Kenyas huvudstad Nairobi, där hon började arbeta vid FN:s barnorganisation Unicefs regionala kontor för östra och södra Afrika. Hon ansvarar för att främja rättigheterna för barn med funktionsnedsättning.
En styrka i svagheten
Yetnebersh Nigussie har tilldelats otaliga priser under årens lopp. De väger tungt: till exempel priset Right Livelihood, som hon tog emot i Stockholm 2017, kallas för det alternativa Nobelpriset. Det tilldelas årligen modiga förändringsskapare.
”Aktivism är en process. Jag identifierar mig som en människa som är beredd att ta risker, att möta motstånd och bryta mot normer. Att ta ledningen.”
”Jag har alltid tänkt att det att jag inte kunnat se och studera på normalt sätt har gjort mig kreativ.”
Som en av sina största framgångar ser Nigussie att hon klarade sig i den offentliga skolan och att hon valdes att representera de andra eleverna.
”Jag fokuserar heller aldrig på vad andra ser som min svaghet eller begränsning. Jag har alltid tänkt att det att jag inte kunnat se och studera på normalt sätt har gjort mig kreativ.”
Framför allt nu då coronapandemin har äventyrat de senaste årens resultat behövs det innovativitet i arbetet för de mänskliga rättigheterna. De mest utsatta grupperna, såsom barn med funktionsnedsättning, har lidit mest av krisen, påpekar Nigussie.
De grät med oss
”Jag tror att jag har mitt mod och min positiva läggning från min mormor. Hon var en verklig kämpe. Hon lämnade sin mycket ryktbara och inflytelserika man som hon blivit bortgift med när hon var bara 11 år gammal”, säger Yetnebersh Nigussie.
Mormodern lyckades bryta sig loss från det våldsamma äktenskapet men tvingades samtidigt lämna sina barn och flytta till huvudstaden. Trots det utbildade hon sig träget, försörjde sig som städerska och hjälpte tiotals andra kvinnor från landsbygden framåt i livet.
Också tiden hos nunnorna fick stor betydelse för Nigussie. Kvinnorna var djupt hängivna åt att ge de blinda barnen en utbildning: de undervisade men visade framför allt omsorg om dem.
”När vi grät så grät de med oss.”
Nigussie berättar att hon lärde sig ledarskap och i synnerhet medkänsla av nunnorna.
”Vi elever återgäldade dem aldrig. Jag tror visserligen inte att de förväntade sig det, utan ville att vi skulle ta oss framåt i livet. Vår framgång är deras belöning.”
TEXT SUSAN VILLA FOTO LUIS TATO
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
