Afrika är ett utmanande arbetsfält på många sätt, men det besvärligaste är att bli kvitt sina egna fördomar, säger journalisten Liselott Lindström.
”Jag var jätteblyg. Jag minns hur jag stirrade med skräck på telefonen i flera timmar när jag skulle ringa ett intervjuobjekt”, beskriver Liselott Lindström sitt unga jag.
Nu är hon utrikesjournalist bekant från Yle-nyheterna, nyligen hemkommen efter en fyraårig kommendering i Afrika.
Dessförinnan hade hon jobbat länge som journalist på olika håll. Hon debuterade som artikelskribent redan som 15-åring när hon var medarbetare på juniorsidan i Hufvudstadsbladet. Det var då hon var livrädd för att ringa upp folk, men ville väldigt gärna bli journalist.
Lindström växte upp med sin ensamstående mamma och sin bror. Den svensktalande familjen bodde i Ärvings i östra Helsingfors, i ett enspråkigt finskt område.
Hon säger att östra Helsingfors var ett bra ställe för ett barn att växa upp, trots att områdets rykte inte alltid är smickrande. Ibland väckte finlandssvenskheten förundran, ibland rentav fientlighet.
”Jag är glad över att jag lärde mig tala finska ordentligt tack vare fotbollen. En lagkompis tog det till sin uppgift att rätta mig varje gång jag sa fel.”
Gnistan vaknade
Liselott Lindström reste första gången till Afrika söder om Sahara när hon som 21-åring deltog i ett utbytesprogram för universitetsstuderande i Tanzania.
”Varför det blev just Afrika är jag inte säker på mer. Jag tror jag skrev i min utbytesansökan att jag alltid velat komma dit, men jag kan inte längre säga varför.”
”Allting var rörigt men samtidigt var allting möjligt. Människorna var öppna och lätta att umgås med. Jag upplevde en stark känsla av frihet”, berättar hon.
Efter det fyra månader långa utbytet ville hon absolut återvända.
”Varför det blev just Afrika är jag inte säker på mer. Jag tror jag skrev i min utbytesansökan att jag alltid velat komma dit, men jag kan inte längre säga varför.”
Lindström reste mycket redan som liten för hennes universitetsanställda mamma tog barnen med sig på sina arbetsresor.
”Det var säkert det som väckte gnistan.”
Lindström återvände till Afrika 2015, genom Kepas – numera Fingo – volontärprogram. Hon jobbade ett halvt år som informatör för Finlands Flyktinghjälp i Uganda.
Behöver man kunna identifiera sig?
Liselott Lindström började som Yles Afrika-korrespondent 2018. Stationeringsorten blev Kenyas huvudstad Nairobi, för där finns en betydande koncentration av stora organisationer och därifrån är det förhållandevis lätt att göra arbetsresor till olika delar av kontinenten.
”Man måste byta ut alla sina egna tankar. Man måste släppa sina fördomar för vanligen blir uppslaget och perspektivet alldeles ett annat än det man hade tänkt från början.”
”Att bygga nätverk var den första och viktigaste uppgiften som jag tog mig an när jag började arbetet. Av journalistkolleger fick jag veta till exempel om arbetstillstånden, som ofta är knepiga och brokiga i afrikanska länder.”
Det är viktigt med nätverk men när det gäller att skapa arbetets innehåll måste man börja med sig själv.
”Man måste byta ut alla sina egna tankar. Man måste släppa sina fördomar för vanligen blir uppslaget och perspektivet alldeles ett annat än det man hade tänkt från början.”
När Lindström skulle göra ett inslag om vaccinbristen Afrika utgick hon från att de intervjuade skulle se situationen är ytterst problematisk. Slutresultatet blev ett annat, för svaren var i stil med ”det gör detsamma, vi vill inte ens ha några vaccin”.
Vid sidan av finländska medier har Lindström jobbat länge bland annat för Sveriges Television SVT.
”Den finländska och den svenska Afrika-journalistiken skiljer sig i att intresset är bredare i Sverige. Mångfalden av ämnen är större.”
Hon anser att skillnaden beror åtminstone på att det i Sverige finns så mycket mer invandrare av afrikansk härkomst än i Finland.
I Finland har medierna också av tradition velat att reportage från Afrika ska ha en Finlandskoppling. Det här har man enligt Lindsröm lyckligtvis börjat ge avkall på. Dessutom har det varit viktigt att publiken hittar något som de kan identifiera sig med i reportagen.
”Behöver man alltid kunna identifiera sig? Jag anser att det är viktigt att berätta om världen som den är.”
”Det här tänkandet vill jag ifrågasätta. Behöver man alltid kunna identifiera sig? Jag anser att det är viktigt att berätta om världen som den är.”
Ett inslag kan till exempel handla om en somalisk kvinna som stöder terroristorganisationen al-Shabab. Det är svårt för en finländare att identifiera sig med henne men det får inte betyda att man inte kan rapportera om saken.
Mer etikreflektioner
Afrika-journalistikens utmaning är att kontinenten är enorm och länderna många, men arbetet har också andra särdrag.
”En utmaning är beroendet av organisationer, för det är ofta bara via dem som journalisten kommer åt att besöka ett visst område. Det här lägger självklart band på den kritiska inställningen till organisationerna, för journalisten vill få tillträde till området också i fortsättningen”, säger Liselott Lindström .
Till journalistens vardag hör också säkerhetsfrågor. Det gäller att tänka på både sin egen och de intervjuades säkerhet.
”Människor har inte alltid så stor insikt om hur medier fungerar. Många intervjuobjekt förstår till exempel inte att inslaget sprids även i sociala medier.”
Lindström berättar att hon efter en reportageresa till Kamerun blev tvungen att i efterskott fundera över vad intervjun eventuellt hade för följder för den intervjuade.
”Jag intervjuade en lärare som undervisade barnen i smyg eftersom rebellerna hade stängt skolan. Läraren ville uppträda med eget ansikte i reportaget.”
Senare blev Lindström kontaktad av en kamerunier bosatt i Finland som var rädd för lärarens skull.
”Jag blev förstås orolig och har följt med situationen efteråt. Lyckligtvis har inget hänt läraren.”
”Journalistutbildningen ger inte tillräcklig vägkost för arbete i svåra områden eller om svåra ämnen. Övning ger färdighet, men grunderna kunde gott läras ut.”
I Kenya skulle Lindström rapportera om könsstympning av flickor och intervjuade 12-åriga flickor om ämnet. Hon avstod dock från att använda materialet, eftersom det handlade om barn som kanske inte vill figurera i samband med den känslig frågan senare i livet.
”Journalistutbildningen ger inte tillräcklig vägkost för arbete i svåra områden eller om svåra ämnen. Övning ger färdighet, men grunderna kunde gott läras ut.”
I konfliktsituationer blir journalisten ibland tvungen att avväga sin roll.
Lindström var på arbetsresa i krigsområdet Tigray i Etiopien i fjol när det dök upp en allvarligt blödande rebell. Hon övervägde febrilt vad hon borde göra, för hon hade bra första hjälpen-utrustning med sig. Borde hon hjälpa eller inte? Vilka var riskerna, när mannen var en rebell som stred mot regeringen?
”Fotografen som stod bredvid mig sa att jag under inga omständigheter kunde hjälpa honom. Så jag bestämde mig för att kasta gasbindor åt dem.”
Lindström efterlyser mera diskussion om journalistikens etik.
”SVT har årliga korrespondentdagar där man utbyter tankar och erfarenheter. Det är en bra praxis men allmänt taget behövs det mer diskussion om etiska frågor.”
Det svåra med kritik
”Numera är jag mer kritisk mot utvecklingssamarbete.”
Liselott Lindström anser att ämnet behöver mer öppen och kritisk granskning, även om det är besvärligt för många i rädsla för att debatten polariseras och att för att kritiker stämplas som motståndare.
Hon poängterar att det finns många slag av utvecklingssamarbete och man ska förstå att skilja åt det humanitära biståndet. Praktiken har dock visat att det förekommer allmänna problem i utvecklingssamarbetet. Lindström anser att biståndet i hög utsträckning upprätthåller sina egna strukturer och en hjälplöshet hos mottagaren.
Utvecklingen saknar en genuin förankring på det lokala planet.
”Dessutom är det ökade kravet på transparens i biståndsprojekt bra i sig men den slukar pengar, bromsar upp arbetet och väcker en rädsla för kritik.”
Rapporteringen och kommunikationen om projekten sväljer en stor andel av projektmedlen och vinklar diskussionen enbart till arbetets positiva aspekter.
Utvecklingen undergrävs också av korruption, det ständiga gisslet i bakgrunden.
Korruptionen förstärker samhällets flagranta uppdelning i rika och fattiga, något som enligt Lindström syns tydligt till exempel i Nairobi.
”Vad gör Kina, Ryssland och länderna vid Persiska viken? Dem borde man ge akt på mer. Men det är ändå positivt att Yle skickar en ny Afrikakorrespondent till Nairobi.”
”Där brukar man säga att du antingen är ett hembiträde eller också har du ett.”
Blev av med blygheten
Liselott Lindström återvände från Nairobi till Helsingfors vid årsskiftet. Början av året har gått till att återanpassa sig till livet i Finland. Hon arbetar om frilansjournalist och rapporterar bland annat för SVT om vad som händer i Finland.
”Jag vill upprätthålla mina Afrikakunskaper. Man vet ju aldrig om jag kanske återvänder någon gång.”
Lindström anser att man ännu inte fullt förstår Afrikas strategiska betydelse.
”Vad gör Kina, Ryssland och länderna vid Persiska viken? Dem borde man ge akt på mer. Men det är ändå positivt att Yle skickar en ny Afrikakorrespondent till Nairobi.”
I januari fick Lindström ett hedersomnämnande i samband med utdelningen priset för årets bästa utvecklingsjournalistik. Juryn ansåg att ”hennes arbete som Yles Afrikastringer varit exceptionellt”. Lindström har enligt juryn ”erbjudit den finländska publiken nya perspektiv på Afrika och lyft fram afrikanska röster”.
Hur har åren i Afrika påverkat henne själv?
”Jag har blivit av med blygheten. Jag är pratsammare och öppnare än förut. I Afrika är man bara tvungen att ringa upp folk om man vill komma vidare.”
TEXT SUSAN VILLA FOTO EEVA ANUNDI
