Utvecklingsländerna önskar mer finansiellt stöd på grund av klimatuppvärmningen. I Bangladesh betalar fattiga familjer redan nu över två miljarder dollar per år för klimatskador orsakade till exempel av cykloner.
Vilken humanitär kris syntes allra minst i nyhetsbevakningen i fjol?
Torkan i Zambia, som gjorde över en miljon människor beroende av mathjälp, framgår det av en färsk internationell medieundersökning.
Torkan är inget nytt fenomen i Zambia. Klimatförändringarna har haft negativa verkningar i landet i mer än tre årtionden, säger klimatforskaren Mulako Kabisa i en intervju för brittiska rundradiobolaget BBC.
Zambierna själva har inte nämnvärt påverkat klimatuppvärmningen. Den genomsnittliga zambierns koldioxidavtryck är bara 0,36 ton om året, då finländarens är 7,09 ton.
Samma gäller hela den afrikanska kontinenten, som står för endast 2,7 procent av planetens koldioxidutsläpp genom historien. Om Nordafrika och staten Sydafrika utelämnas från beräkningarna har de övriga 48 länderna producerat 0,5 procent av utsläppen hittills.
”Det är ironiskt att de allra mest utsatta och marginaliserade människorna, som har den allra blygsammaste rollen i klimatproblemet, ska lida mest.”
– Julius Mbatia
Samtidigt är Afrika speciellt sårbart inför klimatkrisen. Kontinenten har inte råd med storskaliga insatser för att anpassa sig till uppvärmningen.
”Det är ironiskt att de allra mest utsatta och marginaliserade människorna, som har den allra blygsammaste rollen i klimatproblemet, ska lida mest”, säger Julius Mbatia, kenyansk klimatexpert vid organisationen ACT Alliance, per e-post.
Situationen blir inte mindre konfliktfylld av att Afrikas unga befolkning siktar på att höja sin levnadsstandard. Det här innebär givetvis att förbrukningen av fossila bränslen såsom naturgas ökar. Utvecklingen ogillas av länder som redan hunnit höja sin bruttonationalprodukt tillräckligt.
På den sista tiden har det förekommit varnande rapportering i västmedier om Afrikas växande energibehov, på samma sätt som det tidigare skrevs om kinesernas kylskåp, skriver energiexperterna Todd Moss och Vijaya Ramachandran i den amerikanska publikationen Foreign Policy.
Experterna påpekar att de afrikanska ländernas utgångsläge i fråga om energiförbrukningen ligger långt efter. En miljard människor söder om Sahara kan trefaldiga sin nuvarande elförbrukning producerad med till exempel naturgas och de globala utsläppen skulle ändå inte öka mer än 0,6 procent.
Afrika behöver 2 500 miljarder dollar
Utvecklingsländerna i Afrika och annanstans har hållit den växande ojämlikhet som klimatförändringarna orsakar högt på agendan i de internationella klimatförhandlingarna. Man har också lyckats inkludera principen om klimatjämlikhet i FN:s ramavtal om klimatförändringar och i Parisavtalet.
I praktiken är det meningen att ojämlikheten jämnas ut med pengar.
Om man räknar ihop alla behov som ingår till exempel i de afrikanska ländernas planer för utsläppsminskning och omvandlar dem till pengar, skulle länderna behöva 2 500 miljarder dollar fram till 2030 för att den globala medeltemperaturen inte ska stiga mer än 1,5 grader.
”Den offentliga finansieringen är en droppe i havet jämfört med de summor som på riktigt behövs för klimatneutralitet och för anpassningsinsatser.”
– Marjo Nummelin
Beloppet är inte enormt. Industriländernas samarbetsorganisation OECD har beräknat att det skulle kosta 6 900 miljarder per år fram till 2030 att göra all infrastruktur – energiproduktion, trafik, byggnader och vattensystem – klimatsäker och förenlig med hållbar utveckling.
Skillnaden är stor jämfört med den nuvarande klimatfinansieringen. Industriländerna siktar för tillfället på att finansiera utvecklingsländernas klimatinsatser med 100 miljarder dollar per år fram till 2025. Planen är att före utgången av 2024 slå fast hur stort bidraget ska bli efter det.
Outi Honkatukia, som är chefsförhandlare för EU:s klimatfinansiering, anser att det ursprungliga beloppet på 100 miljarder var ”ett politiskt beslut” som man visste att var otillräckligt. Det vore dock omöjligt att tillmötesgå de verkliga behoven i en värld där staternas budget är begränsad.
”Den offentliga finansieringen är en droppe i havet jämfört med de summor som på riktigt behövs för klimatneutralitet och för anpassningsinsatser”, säger Marjo Nummelin, chefsförhandlare för Finlands klimatärenden.
Enligt Honkatukia och Nummelin räcker ingen offentlig finansiering till för att ställa om hela energisektorn så att den blir utsläppsfri. Det enda sättet att uppnå tillräckliga resultat är privata investeringar och hävstångseffekten.
Med hävstång avses bland annat att stater understöder företag med offentliga medel för att minska företagens affärsrisker. Företagen är betydligt villigare att gå med i klimatprojekt om också statsstödda internationella finansinstitut deltar i dem.
Fler finansiärer önskas
Klimatfinansieringen har kritiserats för att största delen av alla miljarder är lån som ska betalas tillbaka. Ett annat argument har varit att de fattigaste länderna och deras anpassningsåtgärder inte fått en tillräcklig andel av finansieringen.
”Om skaran av finansiärer inte växer, och de privata kapitalflödena uteblir, kommer klimatfinansieringens volym inte att öka nämnvärt.”
– Outi Honkatukia
Klimatfinansieringen till de minst utvecklade länderna uppgick endast till 15,4 miljarder dollar 2019. De små östaterna fick 1,5 miljarder. Av målet på totalt hundra miljarder dollar uppnåddes bara omkring 80 miljarder.
Enligt forskningsinstitutet IIED leder den knappa finansieringen till exempel till att de fattiga familjerna på landsbygden i Bangladesh årligen betalar kring två miljarder dollar ur egen ficka för att ersätta de skador som klimatförändringen orsakat. Det handlar bland annat om häftiga cykloner som skövlar hus och odlingar.
På klimatmötet i Glasgow i Skottland i november i fjol justerades finansieringsmålen så att anpassningsåtgärder får större medel för att förbättra balansen mellan bromsning av klimatförändringarna och anpassning till dem.
I fortsättningen försöker man få med andra finansiärer än industriländerna för att det ska finnas en bredare skara länder på betalarfronten efter 2025.
”Om skaran av finansiärer inte växer, och de privata kapitalflödena uteblir, kommer klimatfinansieringens volym inte att öka nämnvärt”, säger Outi Honkatukia.
I klimatförhandlingarna har den breddade finansiärsbasen avsett framförallt G77-gruppens tillväxtekonomier med hög bruttonationalprodukt per capita. Förhandlarna vill aktivera till exempel Saudiarabien, Kuwait och Singapore, men också Kina.
De nuvarande finansiärerna är 23 industriländer som också är medlemmar i OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd DAC.
I den här gruppen ingår också Finland som har bidragit till klimatfinansieringen med i regel över hundra miljoner euro per år. År 2020 var summan 131 miljoner euro.
Största delen av de finska medlen har kanaliserats via så kallade utvecklingspolitiska finansinvesteringar, multilaterala organisationer och fonder. Klimatfrågorna syns också i Finlands utvecklingssamarbete i partnerländerna och i understödet till frivilligorganisationerna.
Med finansinvesteringar eftersträvas en hävstång för att mobilisera privat kapital för klimatfinansiering. Medel kanaliseras till exempel till utvecklingsfinanseringsbolaget Finnfund och klimatfonden Finland-IFC.
Finland finansierar också olika fonder och utvecklingsbanker, av vilka Globala miljöfonden GEF och Gröna klimatfonden GCF hör till de viktigaste.
Till exempel GEF har bidragit med 4,2 miljarder dollar och med hävstångseffekten utverkat 38,3 miljarder dollar annan finansiering till över tusen klimatprojekt och -program i över 160 länder.
Ändå är finansieringen blygsam med tanke med problemens omfattning.
Beskrivande för klimatutmaningarnas massivitet är att över 80 procent av världens energi fortfarande produceras med fossila bränslen – trots den snabba teknologiska utveckingen. Kina har lovat bli klimatneutralt fram till 2060 och Indien fram till 2070.
Också klimatförhandlarna känner av den tunga bördan.
”Det sker framsteg men samtidigt är det svårt att få åtgärderna att framskrida i den takt som allvaret kräver”, säger Marjo Nummelin.
TEXT JUKKA ARONEN ILLUSTRATIONER SAMULI SIIRALA