Inbördeskriget i Sri Lanka splittrade folket och lämnade djupa spår. Nu återvänder tamiler från exilen i Indien till sina hemtrakter för att bygga en framtid för sina barn.
”Jag tänker fortfarande på det som hände. På de döda kropparna överallt, på bomben som exploderade när jag tvättade mig i en brunn, på kvinnan jag räddade när jag fick tag i hennes arm och drog upp henne ur vattnet”, säger N. Sughita.
Hon sitter i skuggan i sin trädgård i byn Jayapuram, ett av de första områdena i norra Sri Lanka som övergavs när armén avancerade. Kriget är fortfarande en del av hennes liv. Minnena som inte vill blekna, bombsplittret som är kvar i armen.
Och så hennes jobb. Hon är minröjare, som över tusen andra före detta flyktingar i norra Sri Lanka.
”För mig är det ett bra jobb. Det finns nästan inga andra möjligheter här. Och det är betydelsefullt, familjer återvänder till sin mark tack vare oss”, säger hon.
Det är nu åtta år sedan Sri Lankas armé, under dåvarande president Mahinda Rajapaksa, satte in en sista insats mot de tamilska tigrarna, som bedrivit en väpnad kamp för självständighet i öns norra del. Konflikten hade delat landet itu: den singalesiska majoriteten i söder, tamilerna i minoritet i norr.
I slutet av 2008 inleddes intensiva bombningar som tvingade tigrarna, tillsammans med 300 000 civila, på flykt från städer och byar. Till slut hade alla stängts in på en smal strandremsa, bara några kilometer lång.
Offensiven var över i maj. Tigrarna hade besegrats, den 27 år långa konflikten var slut.
Men det mänskliga priset var enormt. Enligt FN dog 40 000 civila under krigets sista fas.
Förlorade hem, förlorad mark
Minröjarna har oskadliggjort över 600 000 minor sedan krigets slut: lömska vapen, förbjudna i många länder, som fortsätter döda långt efteråt.
I norra Sri Lanka, en av världens mest minerade regioner, har de grävts ned överallt. I åkrar, djungelområden och trädgårdar.
På stationen där N. Sughita arbetar hänger kartor, med gröna prickar för minor som röjts och rött för den mark som är kvar.
En stor bit tomtmark har precis målats grön, och återlämnats till familjerna som bodde där förut. På andra platser är vägen hem betydligt längre. Armén ockuperar fortfarande stora markområden, som ägarna inte ens kan besöka.
Vid den norra kusten nära Miliddy, tidigare en blomstrande fiskehamn, öppnade militären häromåret en turistanläggning. Längre bort driver de yoghurtfabriker och odlar grönsaker, allt på mark som egentligen tillhör lokala familjer.
Förra året gavs hundra familjer från Miliddy nya hus, men på en helt annan, mindre bördig plats. Armén kallar den Nallikkapuram, ”försoningens by”.
Runt 800 familjer från de militärockuperade zonerna bor fortfarande i olika läger, som under åren förvandlats till egna, trångbodda bostadsområden.
”Vi har hört att vi ska få tillbaka vår mark men vet inte om det är sant. Och även om det blir så, hur ska vi återvända? Vi har bott här i 27 år nu, våra barn har jobb här och vet inte om något annat liv”, säger V. Pathmaavathi, som flydde sitt hem i Miliddy 1990.
Fortfarande på flykt
På något sätt har varje familj i norra Sri Lanka drabbats av flykt och förlust. Totalt lämnade en miljon tamiler landet under konflikten, och bor nu till exempel i Europa, Kanada och Malaysia, eller i grannlandet Indien. I Tamil Nadu, längst ner i södra Indien, lever 65 000 personer fortfarande i läger.
Men lägren där har visat sig vara en räddning på mer än ett sätt. Ända sedan de första familjerna kom har flyktingarna fått fri skolgång, och tillgång till offentlig sjukvård. Ingen talar om en ”förlorad generation”, tvärtom. Förra året läste 87 procent av flyktingungdomarna vidare.
S. Sudarshan, från organisationen OfERR, säger att många fortfarande tvekar att återvända, trots att kriget tagit slut. Organisationen stöder tamilernas återflyttning från Indien.
”De tänker fortfarande på det Sri Lanka som de flydde ifrån. De är oroliga för att det är osäkert, att det inte finns några jobb eller bra skolor.”
Två som kommit tillbaka är K. Sivamalar och R. Kanthasamy från Kilinochchi, som under kriget var de tamilska tigrarnas inofficiella säte. R. Kanthasamy har diabetes, och hade inte råd med mediciner i Indien.
Nu är de tillbaka i staden, bakom ett staket av flätade palmblad. Hemmet de en gång lämnade är borta, allt som finns kvar är grunden – och ett mangoträd, som blivit flera meter högt.
”Vi hade ett fint hus förut, ett av de finaste. Nu bor vi i ett enkelt skjul, sämst av alla.”
”Vi hade ett fint hus förut, ett av de finaste. Nu bor vi i ett enkelt skjul, sämst av alla. Kilinochchi har utvecklats men våra liv har stannat av”, säger K. Sivamalar.
Parets barn är kvar i Indien, de vill inte lämna sina jobb för att leta nya i Sri Lanka.
En av de största utmaningarna är att få igång ekonomin i norr, inte minst arbetsmarknaden för unga. Arbetslösheten är hög, och mer än hälften av dem som arbetar har oregelbundna, osäkra jobb. Småskaligt jordbruk och fiske är fortfarande de flesta familjers livlinor.
Krigsmentalitet
”Det är nu regeringen måste satsa och investera. Men vi ser bara infrastrukturprojekt som de nya vägarna, inget som engagerar lokalt och tar till vara unga människors resurser”, säger samhällsvetaren Niyanthini Kadirgamar.
I grunden, menar hon, handlar det om förtroende och politisk vilja. Konflikten byggde murar mellan söder och norr, som är svåra att rasera.
För dem som lever i norr är tiden efter kriget dubbel. Å ena sidan är det en ny värld, med frihet och öppna dörrar. Å andra sidan måste allt byggas upp igen, utan det sammanhang som fanns tidigare.
”Det är svårt att gå från en krigsmentalitet till att leva och tänka i fred. Och människors trauman försvinner inte när konflikten är slut”, säger Daya Somasundaram, psykiatriker och välkänd röst i Sri Lanka.
Depression och våld inom familjen har ökat, liksom missbruk av alkohol och droger. Många känner sig vilsna och misslyckade, känner inte igen sin egen roll i det nya.
Och så bär de med sig minnen och sorg över dem som förlorats.
Krigsmentaliteten som Somasundaram nämner har rotats djupt, inte minst inom armén.
I januari släppte FN:s kommitté mot tortyr en ny rapport, som ifrågasätter Sri Lankas vilja att reda ut människorättsbrotten under kriget. Den beskriver också hur polis och armé än i dag använder bortföranden och tortyr.
Rapporten gjorde ett starkt nedslag, för den kom precis två år efter att Sri Lanka valt en ny regering – för att ta itu med precis dessa saker. President Maithripala Sirisena gav 2015 en rad vallöften: att bryta med korruptionen, att snabba på försoningsprocessen och att göra konkreta förbättringar i norr.
En del steg har tagits, som att börja ge tillbaka ockuperad mark, och reda ut vad som hänt de 20 000 som försvunnit under kriget.
Men det stora, viktiga arbetet att skapa nationell rättvisa haltar.
”Regeringen vill helst lägga locket på, inte utmana, för då kan Mahinda Rajapaksa komma tillbaka i nästa val. Men vad är det för mening att ha en regering om deras händer är bakbundna”, säger människorättsaktivisten Marisa de Silva.
Framtidsutsikter
Något som börjat förändras till det bättre är arméns agerande. Minst 160 000 soldater är fortfarande stationerade runtom i städerna och byarna i norr. Under den förra regimen var hot och trakasserier rutin.
”De trakasserade kvinnor som lever ensamma, men det har blivit bättre. De är inte ute på gatorna lika mycket nu. Armén borde vara ett skydd, men vi känner oss säkrare när de inte är här”, säger S. Varni, som bor med sina två barn i Kilinochchi.
Hon förlorade sin man, som var med i de tamilska tigrarna, i striderna 2009. Familjens hem förstördes helt. Huset har hon byggt upp sedan dess, med hjälp av ett av flera olika återbyggnadsprojekt.
I trädgården springer en hund omkring, bland buskar och odlade grönsaker. För familjen nu, säger S. Varni, handlar framtiden om en enda sak.
”Att mina barn ska utbilda sig. Vi vill aldrig ha krig igen, vi vill ha ett land där vi kan vara fria. Vad som än händer så kommer mina barn klara sig om de har utbildat sig.”
TEXT JENNY GUSTAFSSON
FOTO KARIM MOSTAFA
Skribenten är svensk journalist.
