Småbrukare tvingas avstå från sitt leverbröd när storföretagen tar över mark för sockerrörsproduktion. Erövringarna görs med de kambodjanska makthavarnas goda minne.
”Från början sade företaget att det skulle utveckla området och skapa jobb. Sedan kom de med bulldozers.”
Theoun Chantang, 27, arbetar åt en av Kambodjas otaliga sockerproducenter. Han insisterar på att göra intervjun djupt inne i sockerrörsfälten, utom syn- och hörhåll från förmännen som patrullerar plantagen i bilar.
Fram tills 2010 var han självförsörjande jordbrukare. Liksom nästan alla andra i byn Ou Ongkom i centrala Kambodja. Sedan kom, med stöd av lokala politiker och skyddade av lokal polis, Phnom Penh Sugar.
Företaget utlovade kompensation för marken som beslagtogs. Vissa ersattes med mindre jordlotter. Ofta låg dessa långt bort från byn, som regel var de oröjda och hade tagit år av ansträngningar att iordningställa för odling.
Andra fick ingen kompensation alls. Theoun Chantang var en av dem.
”De sa att jag hade skogsmark och att det bara var jordbruksmark som ersattes”, säger han.
Bybornas, stundtals våldsamma, protester mot markstölderna gav inget resultat.
Bybornas, stundtals våldsamma, protester mot markstölderna gav inget resultat. En marsch till huvudstaden bemöttes med tystnad. Försöken att på juridisk väg hävda ägarskap har fastnat i en fientlig byråkrati.
Sex år har gått sedan sockerbolaget kom till byn. Motvilligt tvingades många acceptera den nya ekonomiska ordningen – där småskalighet och oberoende slagits ut av industri och låglönearbete – och tog anställning på sockerplantagen.
Theoun Chantang vägrade länge. Men för två år sedan blev han pappa.
”Jag känner mig alltid sorgsen när jag är här”, säger han.
”Företaget stal mitt land. Men jag har ingen utbildning och det finns inga andra jobb. Om jag inte arbetade här skulle jag inte kunna köpa ris och grönsaker åt min familj.”
Lönen är 15 000 riel – drygt tre euro – om dagen.
770 000 drabbade
Det som hänt i Ou Ongkom är inte unikt. Sedan år 2000 beräknas runt 770 000 människor – eller sex procent av Kambodjas befolkning – ha drabbats av markstölder. De omfattar 22 procent av landets totala yta.
Markstölder alltid sker i samarbete mellan regeringen och privata företag med kopplingar till politiska tungviktare.
Människorätts- och miljöorganisationen Global Witness menar att markstölder alltid sker i samarbete mellan regeringen och privata företag med kopplingar till politiska tungviktare.
Ly Yong Phat, som äger Phnom Penh Sugar, är på många sätt en typisk förövare. Förutom senator för styrande Kambodjanska folkpartiet är han även ekonomisk rådgivare till långvarige premiärministern Hun Sen.
Global Witness har i detaljerade rapporter kartlagt hur en inhemsk elit skapat sig enorma förmögenheter i det snabbväxande Kambodja, samtidigt som 20 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Enbart premiärminister Hun Sens närmaste familj beräknas vara god för mellan 500 miljoner och en miljard euro och har kopplingar till storföretag som Apple, Nokia och Nestlé.
Lever i fattigdom
Nhuy Him, 54, hade fyra hektar mark. Det gav en mager men pålitlig försörjning. I dag lever hon och familjen i fattigdom.
”Det har blivit svårare och svårare för varje år sedan företaget stal min mark”, säger hon.
”Nu kan jag inte odla ris längre utan måste köpa det på marknaden.”
Förutom ett uppehälle var lantbruket ett sätt att leva. Nu sitter Nhuy Him, van vid att arbeta på risfälten, hemma sysslolös.
Hon har gett upp förhoppningen om att få tillbaka sin mark. Istället står hoppet till att företaget ska kompensera henne för markstölden. Förhandlingar har pågått i flera år, men ännu har ingen i byn fått en cent.
”Jag hoppas att företaget betalar för marken det stal. Då ska jag köpa ny mark och odla ris igen”, säger Nhuy Him.
En av hennes söner går iväg för att jaga grodor med pilbåge. En annan, den äldste, har valt att ta anställning vid företaget. Familjen är helt beroende av hans inkomst.
”Magen är starkare än stoltheten”, säger Nhuy Him.
Handelsförmåner från EU
Fram till slutet av 2000-talet var Kambodjas sockerexport obefintlig. 2013 hade den vuxit till 65 000 ton, varav 99 procent skeppades till Europa.
Brytpunkten kom när Europeiska unionen år 2009 beslutade att inordna socker i det program som går under namnet Everything But Arms (EBA) – Allting utom vapen.
EBA ger särskilda handelsförmåner till 49 länder som av FN klassificerats som de ”minst utvecklade”. I fallet med sockret innebar programmet både tullfrihet och ett garanterat minimipris. Och i förlängningen – enligt den ideella organisationen Equitable Cambodia – att hundratusentals kambodjanska jordbrukare berövades sin odlingsmark.
”Handelsavtalet ska minska fattigdomen men på grund av missbruket och bristen på tillsyn har resultatet i Kambodja blivit det motsatta”, säger Eang Vuthy, ordförande för Equitable Cambodia.
Organisationen dokumenterar markstölder och bistår drabbade samhällen med juridiskt stöd. Men har också, tillsammans med en lång rad lokala och internationella samarbetspartners, arbetat gentemot EU.
”EU är också en stor del av problemet.”
”EU är också en stor del av problemet”, säger Eang Vuthy.
”Unionen måste se till att dess policy inte bidrar till människorättsbrott. Kommissionen säger att det här är en prioriterad fråga men det har den sagt i flera år nu. Vi ifrågasätter den politiska viljan för vi vet att EU har kapaciteten att påverka.”
Efter år av påtryckningar inledde EU 2014 slutligen en översyn. Enligt EU-kommissionen har unionen föreslagit en process för att lösa markdispyterna, men den kambodjanska regeringen har ännu inte fattat beslut i frågan.
Samtidigt har Kambodjas sockerexport till Europa minskat snabbt. Bland annat slutade brittiska storkunden Tate & Lyle, återförsäljare till läskjättarna Coca Cola och PepsiCo, köpa kambodjanskt socker när de drabbade lantbrukarnas kamp började uppmärksammas globalt.
ICC kan pröva
Kambodjas oligarker må känna smällen mot sina plånböcker, men de har ännu inte behövt oroa sig för juridiska repressalier. En nyligen aviserad policyändring från Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, kan komma att förändra detta.
Sedan några år tillbaka driver brittiska advokatbyrån Global Diligence en juridisk kampanj för att ställa den kambodjanska eliten inför rätta.
Den 15 september vanns en viktig delseger när ICC:s chefsåklagare Fatou Bensouda förklarade att tribunalen – som sedan etableringen 2002 behandlat mål som rör folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten – ska bredda sitt fokus. Och i enlighet med nya riktlinjer ge ”miljöförstöring, olaglig exploatering av naturresurser och markstölder” särskilt hög prioritet.
”Jag tror att det är ett direkt resultat av vårt arbete”, säger Richard J Rodgers, jurist på Global Diligence.
”ICC har inte enbart accepterat våra argument utan också insett att ämnet är så viktigt att det måste prioriteras. Åklagaren förstår att när du tar folks hem hotas hela stabiliteten i ett samhälle.”
Rättvisans kvarnar mal långsamt i Haag. Och Kambodjas regering har via talespersoner kallat stämningen ”ett skämt”. Men Rodgers tror att möjligheten till ansvarsutkrävande kommer att fylla en avskräckande funktion.
”Förövarna är inte galningar i en djungel eller en öken som följer en medeltida ideologi, de kallar sig demokrater och har höga positioner inom det militära eller affärsvärlden. Om du jämför en kambodjansk minister med en fotsoldat i terrororganisationen IS, vem är mer sannolik att förändra sitt beteende på grund av en rättegång i ICC? Självklart den som har mer att förlora”, säger Rodgers.
Trots att de europeiska uppköparna flytt har markstölderna enligt Global Diligence fortsatt att öka under de senaste två åren. När sockret istället måste säljas till lägre pris på den öppna världsmarknaden blir expansion en logisk strategi för att balansera inkomstbortfallet.
Barn skördar sockret
I Ou Ongkom sträcker sig plantagen så långt ögat kan se. Kilometer efter kilometer av sockerrör i raka rader, en monokulturell skog genomskuren av större och mindre grusvägar för jordbruksmaskiner och arbetskraft. Längs en av dessa står Thon Phea och besprutar ogräset som riskerar att stjäla näring från avsalugrödan.
”Man ska inte stå i vinden”, säger han.
”Företaget ger ingen utbildning men de andra har lärt mig hur han ska göra.”
Thon Phea är 15 år och har varit anställd i två veckor. Att spruta och försöka undvika gift är hans första erfarenhet av arbetslivet. En T-tröja är virad över ansikte och mun.
”Jag täcker ansiktet för jag är orolig att bli förgiftad och efteråt måste man tvätta sig noga”, säger han.
Vad bekämpningsmedlet som får armarnas oskyddade hud att klia heter vet Thon Phea inte. Företaget har slitit bort etiketterna från de blå plasttunnor det levereras i.
TEXT IVAR ANDERSEN FOTO JONAS GRATZER
Skribenten är svensk frilansjournalist.
