Text Erja-Outi Heino

7 frågor om medborgaraktivism

I vad bottnar det finska medborgarengagemanget? Samtalet med Risto Isomäki, en aktivist som gått den långa vägen, skyr inte stora frågor och hoppfulla tolkningar.

På försommaren 2023 sprang jag på min gamla studiekompis Risto Isomäki i dörren till den nyrenoverade saluhallen i Hagnäs. Han hade precis gett ut en bok, Maailmanparantajan muistelmat (En världsförbättrares memoarer) (Into Kustannus). Risto förklarade att det var förläggaren som valt titeln och att bokens egentliga tema var finsk medborgaraktivism. Vi kom överens om att träffas och tala om den och om hur våra stigar korsat varandra.

Vi träffas en höstförmiddag på kaféet i hotellet Holiday Inns aula vid Helsingfors järnvägsstation: läget är behändigt och omgivningen lugn, förslaget är Ristos. När han skyndar dit är han orolig för att hans e-post blivit hackad, men fort går samtalet över från privata bekymmer till världsomspännande utmaningar och till hur man kan påverka dem.

Att prata med honom är som det alltid har varit.

1. Var börjar aktivismen?

Vi börjar från början, det vill säga med hur den i Heinola uppvuxna professorn i reumatologi blev världsförbättrare.

Romklubben förutspådde en befolkningsexplosion och de här nyheterna började tynga Risto Isomäkis sinne redan i tio års ålder, och efter det växte rädslan för ett hotande kärnvapenkrig.

I bakgrunden fanns tre globala problem som nådde allmänhetens medvetande under hans skoltid. Romklubben förutspådde en befolkningsexplosion och de här nyheterna började tynga Risto Isomäkis sinne redan i tio års ålder, och efter det växte rädslan för ett hotande kärnvapenkrig. På goda grunder, som vi senare kom att förstå. Det tredje motivet var den upprörande uppgiften att invånarna i den så kallade tredje världen bara levde i medeltal hälften av det liv som i Finland sågs som normal livslängd.

Hans kunskapsgrund växte sig starkare under skoltiden. Studiestarten vid Tammerfors universitet hösten 1981 gav den egentliga grogrunden för samhällsaktivism. Grunden var också helt konkret: Risto bodde i en etta på 45 kvadrat på Aaltosenkatu, som ägdes av hans föräldrar, nära universitetet och universitetsbiblioteket. Den var en viktig bas för oss andra, som studerande kommunikationslära och inte bodde lika rymligt. Vi samlades hemma hos Risto för att tala om utvecklingsländer, världen och våra egna angelägenheter. När vi var som flest var det mer än en studerade per kvadratmeter, ibland drack vi te, ibland vin.

Piirroskuva kolmesta ihmisestä istumassa vihreällä matolla, teekannusta nousevaan höyryyn on kuvattu lasta imettävä nainen, kahvipurkki, prosenttitunnus ja puuntaimea istuttava mies.
Illustration: Samuli Siirala

Redan de tidigare årskursernas studerande i kommunikationslära hade grundat en aktionsgrupp för procentrörelsen i Tammerfors. Vår årskurs gick med lägligt då gruppens verksamhet hade börjat sacka lite.

Risto var också med i procentrörelsens aktionsgrupp i Helsingfors. I En världsförbättrarens memoarer noterar han gruppens smått elitistiska bakgrund: två tredjedelar var professorssöner eller -döttrar.

Vi nybörjaraktivister på Aaltosenkatu hade en brokigare hembakgrund. Den bidrog antagligen till hur starkt eller hur länge var och en förband sig till aktivismen. Åtminstone jag flyttade rätt fort mitt fokus från utvecklingsländerna till att förkovra min yrkeskunskap och skaffa arbetserfarenhet. Risto och några till var mer enträgna och principfasta. De fortsatte med sin medborgaraktivism i olika kampanjer i år och årtionden framöver.

2. Föds man till eller växer man in i aktivism?

Risto Isomäki funderar kring djurarter och deras delpopulationer: vissa är modigare och vissa försiktigare. Olika egenskaper är nyttiga för artens fortbestånd, och detsamma gäller troligen också människor.

Utvecklingsländernas fattigdom hade blivit ett stort samhällstema, en orättvisa, som även en ganska stor skara andra finländare ansåg att det var viktigt att ingripa i. Tiden var på världsförbättrandets sida.

Men också det är säkert att ekonomisk trygghet och familjebakgrund bidrar. Den som har en mindre stabil eller mindre tryggad bakgrund har svårare att lita på att den nog klarar sig, också fast den inte hela tiden fokuserar på det. Om man är direkt fattig eller kommer från fattiga förhållanden, tvingas man i sin vardag bekymra sig för otaliga sådana saker, som i de förmögnas ögon kan te sig mikroskopiskt små. Det här slukar energi och försvagar initiativförmågan.

Även den samhällssituationen spelar in. För att förstå det är det bra att återkalla 1980-talets början och studerandesamfundet i Tammerfors i minnet. De tidigare generationerna hade byggt upp Finland till ett relativt jämlikt land, säger Risto. Sysselsättningsutsikterna var goda och studerandena behövde inte vara så väldigt oroliga över att hitta jobb och få sin framtida utkomst. Därtill hade utvecklingsländernas fattigdom blivit ett stort samhällstema, en orättvisa, som även en ganska stor skara andra finländare ansåg att det var viktigt att ingripa i. Tiden var på världsförbättrandets sida.

En världsförbättrares memoarer koncentrerar sig på perioden 1979–2004. Åren framstår för Risto som något av den finska medborgaraktivismens guldålder. Finländska organisationer och aktivister lyckades i en del av de kampanjer som han presenterar i boken bidra till att lösa globala problem eller åtminstone lindra deras skadeverkningar.

Vårt samtal går längs en 25 år lång tidslinje; vi stannar upp vid skeden, där våra stigar följts åt eller korsat varandra.

I början av 1980-talet, genast efter att procentrörelsen grundats, inleddes Nestlébojkotten, som fortfarande kan anses vara en av konsumentbojkotterna med störst genomslag. Den bidrog till att få slut på den massiva marknadsföringen av modersmjölksersättningar i utvecklingsländerna, vilket räddade ”en miljon, om inte flera miljoner spädbarns liv per år”, säger Risto.

Varje gång jag har en chokladstång tillverkad av Nestlé i handen, minns jag fortfarande bojkotten. Jag misstänker att känslan är rätt vanlig i min åldersklass.

3. Är det väsentligt att lyfta fötterna från marken?

Think big! Smått oortodoxt kommer jag att tänka på businessvärldens gamla slogan när jag talar med Risto Isomäki. I början på sin bok berättar han att han som ung satte upp en skala åt sig: han skulle koncentrera sig i första hand på saker som inverkar på minst en miljon människors förtida död årligen. Med åldern började regeln med en miljon döda kännas smått kuslig och fungerade inte längre som måttstock för honom.

Men när han talar om medborgarkampanjernas resultat blygs han fortsättningsvis inte eller avrundar talen nedåt. Man måste vara optimist och tro på sitt arbete och resultaten av det för att på riktigt orka handla från årtionde till årtionde.

Min egen erfarenhet av civilsamhällesorganisationernas utvecklingssamarbete har fått mig att tänka att medborgaengagemang i det globala syd kräver framförallt lokalkännedom och långsiktigt, vardagligt kneg.

Samhällspåverkan är lite som politik, en möjligheternas konst. Men för att motivera sig är det nödvändigt att tro på att man kan förändra saker genom sitt eget handlande.

Men kanske det är skäl att höja synvinkeln lite ovanför gräsrotsnivån. När Risto beskriver den finska medborgaraktivismens globala guldålder, återkommer tilltron till att något enskilt möte eller någon liten gärning har kunnat medverka till något stort. Som ett lite lekfullt exempel på det här resonerar han om en finsk civiltjänstgörares (Ristos) resa med en indisk delegation genom Baltikum eventuellt kan ha snabbat upp Sovjetunionens kollaps.

Den samhälleliga verkligheten är alltid mer eller mindre kaotisk, påpekar Risto. Systematiken och långsiktigheten måste kopplas samman med en viss opportunism och man ska aktivt söka efter sammanhang som öppnar upp möjligheter till stora genombrott. Ibland lyckas man, ofta inte. Samhällspåverkan är lite som politik, en möjligheternas konst. Men för att motivera sig är det nödvändigt att tro på att man kan förändra saker genom sitt eget handlande.

4. Lokalt eller globalt?

Följande gång jag träffade Risto Isomäki efter studietiden var i slutet av 1990-talet. Jag jobbade som biståndsarbetare för Servicecentralen för utvecklingssamarbete Kepa (numera Fingo) i Moçambique, Risto satt i Kepas styrelse. Hans orubbliga linje ledde tidvis till krockar, som mina kolleger i Helsingfors smått suckande berättade om.

Så här ett kvartssekel senare är vi båda roade över minnet av mötet mellan Ristos hustru Jaana Airaksinen och fem biståndarbetare som gjorde sig beredda för sitt uppdrag våren 1997.

På den tiden ledde Airaksinen Världshandelsgruppen som bevakade Världshandelsorganisationen WTO:s arbete. Hon deltog i introduktionen av Kepas nya anställda genom att berätta för oss om gruppens mål och verksamhet. Efter sin presentation frågade hon hur vi själva hade tänkt påverka WTO i våra kommande arbetsuppgifter. Den försigkomnaste av oss fem sa att hen tänker följa upp WTO:s arbete och rapportera om det. Vi andra blev helt perplexa inför frågan, vars sikte föreföll vara inställt högt ovanför våra huvuden.

Den globaliseringskritiska medborgaraktivismen växte i slutet av 1990-talet och visade sin styrka bland annat i demonstrationerna i Seattle vid millennieskiftet.

I utvecklingssamarbetet i Moçambique deltog jag i en grupp som arbetade för skuldavskrivning och jag följde från sidan med den världshandelsgrupp som aningen mödosamt började ta form i Maputo. Det globala nord verkade som barnmorska, fostrare och sponsor för folkrörelsen som fokuserade på både skulden och världshandeln. Den medborgaraktivism som uppstod lokalt, tog sig av naturliga skäl snarare an teman såsom till exempel jordrätter.

Verkningarna av den globalisationskritiska folkrörelsen blev mindre än vi hoppades på den tiden, säger Risto nu. Slutresultatet var vissa viktiga avvärjningssegrar i det globala nord, men i huvudsak förlorades kamperna i norr till slut. Och vad gäller det globala syd: ”De flesta aktivister, såsom jag, tänkte då att vi försvarar länderna i tredje världen mot neokolonialismen. Själv såg jag inte att frihandeln skulle leda till att USA:s och Europas maktställning raseras.”

5. Vad och vem kan påverka?

I början av 2000-talet inledde jag min karriär som tjänsteperson vid utrikesministeriet, och Risto Isomäki fortsatte sitt aktiva påverkansarbete i olika organisationer. Vi delade tematiken men perspektiven definierades av våra roller: den ena ansökte om finansiering för olika organisationers projekt och den andra hade gått över till statsförvaltningen, där finansieringsbesluten bereddes.

Risto deltog aktivt i planeringen av olika civilsamhällesorganisationers projekt, av vilka många under årens lopp fick en del av sin finansiering från biståndsmedlen. De situationer då ett projekt, efter lovande sonderingar, inte heller beviljades pengar, väckte hans misstankar om att någon extern, rentav utländsk aktör hade påverkat utfallet i bakgrunden.

Sett inifrån byråkratin kvarstod perspektivet – återigen – på trist marknivå. Från min egen utsiktsplats handlade finansieringsbesluten om riktlinjer, vilka personer som tolkade dem samt om situationer. En tjänsteperson eller chef var helt enkelt mer benägen till en striktare tolkning än en annan. Därtill var tiden och situationen ibland lägligare än annars.

På 2000-talet förändras civilsamhällesorganisation-ernas verksamhet. Staten ställer krav på större professionalitet och striktare fokus för att organisationerna ska beviljas finansiering.

Medborgarpåverkaren och tjänstepersonen delade dock tanken på staten som möjliggörare. Den offentliga biståndsfinansieringen hade betydelse för många av de framgångar, som Risto presenterar i sin bok om det finska medborgarengagemangets kvartssekellånga globala guldålder.

Om vi för ett ögonblick hoppar framåt på tidslinjen, till nuet, verkar möjligheternas fönster ha krympt.

”Folkrörelserna och civilsamhällesorganisationerna kan inte längre använda statens finansiering på sina egna villkor i samma utsträckning som på 1980- och 1990-talen”, jämför Risto.

På 2000-talet förändras civilsamhällesorganisationernas verksamhet. Staten ställer krav på större professionalitet och striktare fokus för att organisationerna ska beviljas finansiering. Ur det medborgarpåverkarperspektiv som Risto representerar försvagar kraven civilsamhället och gräsrötternas verksamhet överlag i Finland.

6. I vems led står du?

I januari 2004 ordnades det sociala världsforumet (WSF) för första gången någon annanstans än i Porto Alegre i Brasilien. Risto Isomäki deltog i en del av de bakgrundssamtal och möten, som lyckades flytta forumet till Mumbai i Indien.

Enligt honom sammanföll också det sociala världsforumet i Mumbai med den ärorika slutpunkten på det finska medborgarengagemangets globala guldålder. Finländska aktörer hade sitt finger med i spelet. Att forumet arrangerades fick i sin tur betydande och långtgående verkningar på den indiska inrikespolitiken, vilket nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen och den belgiska ekonomen Jean Drèze har bevisat i sitt verk An Uncertain Glory. Ett brett spektrum av indiska, allmänt taget oeniga rörelser och partier var på sätt och vis tvingade till ett gemensamt projekt. Samtidigt knöts kontakter till aktörer i det brasilianska civilsamhället. Det globala syd sökte samstämmighet, som krävs för att lösa världens stora utvecklingsproblem minst lika mycket som samarbete mellan det globala nord och syd.  

I själva sociala världsforumet deltog Risto inte. Hans intensiva aktivism under de tidigare åren hade tagit musten ur honom till den grad att han var tvungen att dra ner på takten. Själv ingick jag lite av en slump i utrikesminister Erkki Tuomiojas (sdp) resesällskap på vägen till Mumbai. En konferens tillhörande Helsingforsprocessen, som strävade efter att hantera globaliseringen, ordnades på hotellet Holiday Inn i Mumbai. (Av en händelse diskuterar vi nu på ett hotellkafé som hör till samma kedja; Risto noterar sammanträffandet).

Sällskapet återvände via Centralasien, med privatflyg på grund av den komplicerade rutten. Någonstans ovanför Asien inspirerades gruppen bestående av ministern, hans assistenter, tjänstemän samt journalister att sjunga klassiker från den finska politiska sångrörelsen. Resesällskapet var av den åldersklassen att många kom ihåg orden.

7. Hur förändras aktivismen?

Dagens unga och studerande har fler både privata och allmänna bekymmer att axla än på 1980-talet. Å andra sidan är det finska samhället alltjämt en mycket trygg miljö att handla i.

Kampanjen ”Handla för att du kan” som Fingo och finländska organisationer genomförde i september–oktober 2023 uppmuntrade till medborgarengagemang. Var anser Risto Isomäki att medborgaraktivismens styrka och svagheter ligger i dag?

Egentligen inledde vi med att tala om just det. Dagens unga och studerande har fler både privata och allmänna bekymmer att axla än på 1980-talet. Å andra sidan är det finska samhället alltjämt en mycket trygg miljö att handla i.

Målen för global påverkan präglas av klimatet. Risto beklagar att coronapandemin inföll vid en olycklig tidpunkt: ungas och skolelevers klimatrörelse, som startades av Greta Thunberg, hann inte nå de resultat som den sannolikt hade nått utan pandemipausen. Att återuppliva momentumet är svårt speciellt i dagens instabila världsläge. Men han tror att uppvärmningen av klimatet kommer att skapa en ny våg av folkrörelser kring klimatförändringar, kanske rentav snart.

Sociala medier har fört med sig både styrkor och svagheter. Det behövs mindre resurser och pengar än förut för att få synlighet – till exempel porton, som var en stor utgift under tidigare årtionden, har fallit bort. Svagheten är att påverkan i sociala medier ofta baserar sig på gester. Gesterna hör ihop med en viss kortsiktighet och att man inte sätter sig in i att följa upp de egentliga verkningarna.

Hur är det med den egna verksamheten då?

Risto berättar att han som bäst medverkar i tre ytterst intressanta projekt. Ett gäller indiskt-finskt samarbete mellan solenergiforskare och -aktivister: det omfattar 11 delprojekt. Det andra har att göra med utplantering av de afrikanska trädslagen marula och baobab för att bekämpa klimatförändringar. Det tredje är kampanjen Amazonien får inte dö, som nu fokuserar på regnskogarnas randområden.

Han beskriver projekten ett i sänder, helt klart med entusiasm. Uppmuntrande saker är på gång.

Översättning från finska till svenska av Ditte Kronström.

Liity Kehitylehden uutiskirjeen tilaajaksi ja saat uusimmat uutiset suoraan sähköpostiisi.

Tilaa uutiskirje