Unga afrikaner önskar sig god förvaltning och grundläggande rättigheter, vilka även utgör Europeiska unionens grundläggande värden. Håller EU fast vid dem nu då unionen förhandlar om sina framtida relationer med Afrika?
År 2016 inleddes kampanjen Not too young to run i Nigeria med budskapet: Om man är tillräckligt gammal för att rösta är man också tillräckligt gammal för att ställa upp som kandidat. Kampanjen gav resultat och i fjol sänktes åldersgränsen för valbarhet över hela linjen.
Före det hade minimiåldersgränsen för många politiska uppdrag varit 30 år.
Från Nigeria utvidgades kampanjen till andra delar av världen och nu stöds den bland annat av FN:s utvecklingsprogram UNDP och kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.
”Nigerianernas valbarhetskampanj visar att det i de afrikanska länderna växer unga generationer som är trötta på den svaga förvaltningen, korruptionen och på att deras rättigheter trampas på.”
Nigerianernas valbarhetskampanj visar att det i de afrikanska länderna växer unga generationer som är trötta på den svaga förvaltningen, korruptionen och på att deras rättigheter trampas på, säger politiska experten Amanda Bisong vid tankesmedjan European Centre for Development Policy Management.
Dagens unga vill ha något bättre: god förvaltning och grundläggande rättigheter, men dessutom hälsovård och utbildning som alla har råd med. Det här är uttryckligen sådana värden och tjänster som Europeiska unionen har stött i tiotals år.
Anseende går inte upp i rök
Afrika ligger nu högre upp på EU:s politiska dagordning än någonsin under de senaste decennierna. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har betecknat Afrika som Europas tvillingkontinent.
EU förhandlar också som bäst om framtiden för sina Afrikarelationer med landgruppen för Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AKS). Det nu gällande Cotonouavtalet löper ut nästa år.
EU säger att man eftersträvar ett jämbördigt partnerskap med Afrika, där parterna respekterar gemensamma värden och arbetar för gemensamma mål.
EU säger att man eftersträvar ett jämbördigt partnerskap med Afrika, där parterna respekterar gemensamma värden och arbetar för gemensamma mål. De här är enligt EU stabilitet, hanteringen av flyttningsrörelser, demokrati och god förvaltning samt ekonomisk utveckling och bekämpning av klimatförändringen.
”EU har system och mekanismer för att sedan flera år tillbaka förankra till exempel respekt för de mänskliga rättigheterna i sina medlemsländer. Trots att EU nu har interna problem går inte den här traditionen och det här anseendet upp i rök på ett ögonblick”, säger Amanda Bisong.
Hon anser att EU borde visa större mod än förut i att hålla fast vid sin värdegrund och tillsammans med de afrikanska länderna skissa upp system som passar dem. Länderna behöver mekanismer som garanterar respekten för de mänskliga rättigheterna men också en jämnare inkomstfördelning i samhället än i dag.
Skiljelinjer försvårar förhandlingar
Det finns dock vissa punkter i förhandlingarna efter Cotonouavtalet som delar parterna i såväl Europa som Afrika.
Den första är brexit, Storbritanniens utträde ur EU. Många afrikanska länder försöker vid sidan av EU-förhandlingarna få till ett separat handelsavtal med Storbritannien. De är rädda för att gå miste om fördelar och vill säkerställa en så gynnsam behandling som möjligt efter brexit.
Det andra dilemmat är att en del av medlemsstaterna i Afrikanska unionen (AU) hade velat förhandla direkt med EU och inte med förmedling av AVS-gruppen med rötter i kolonialtiden. Det här gick alla stater inte med på, för de ville inte förlora av sin förhandlingsmakt till AU:s strukturer.
Bilden kompliceras av att de nordafrikanska staterna inte hör till AVS-gruppen. Däremot omfattas de av EU:s grannskapspolitik och många av dem har särskilda avtal med EU och dess medlemsländer, främst om flyttningsrörelsen.
De afrikanska staterna hoppades att förhandlingarna skulle ha baserat sig på FN:s globala migrationsavtal som godkändes i december i fjol, men det här passade inte EU.
Det tredje problemet är just flyttningsrörelsen, som är en av helheterna i förhandlingarna om en fortsättning på Cotonouavtalet. De afrikanska staterna hoppades att förhandlingarna skulle ha baserat sig på FN:s globala migrationsavtal som godkändes i december i fjol, men det här passade inte EU. En del av EU:s medlemsstater motsatte sig avtalet som drar upp gemensamma riktlinjer för hanteringen av internationell migration. Det är dock inte juridiskt bindande.
I fjol godkände de afrikanska staterna ett frihandelsavtal för hela kontinenten som genomgår ratificering som bäst. Målet är att också människorna ska kunna röra sig fritt mellan de 55 staterna. Det här vore i strid med EU-samarbetet: EU vill nämligen stärka gränsbevakningen mellan länderna i Afrika medan de själva strävar efter att öppna gränserna och underlätta resandet från ett land till ett annat.
I dagens läge är det skäl för EU att leva upp till sina ord, säger Amanda Bisong.
”Det räcker inte med bara prat om ett jämbördigt partnerskap om politiken på de olika områdena inte utformas tillsammans med de afrikanska länderna.”
Ord och handling måste stå i linje med varandra.
”Inkonsekvens är en risk också för EU”, säger Bisong.
TEXT ANNA-KAISA HILTUNEN
FOTO LK/AFP/FEDERICO SCOPPA
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är redaktionssekreterare på tidskriften Ulkopolitiikka och arbetar som utbytestjänsteman vid utrikesministeriets enhet för planering och forskning.
