Utvecklingsländerna måste anpassa sig till följderna av klimatförändringen. Ett skolexempel på det här är Moçambique och cyklonen Idai som skövlade landets inre delar i mars. Det enda som behövs är pengar.
Kloakerna, som är ett arv efter de portugisiska kolonisatörerna, drog ”ganska bra”, säger Aage Jörgensen, som är programchef på Nordiska utvecklingsfonden NDF.
Centrum av Beira, den så kallade stenstaden, klarade cyklonen Idai som drabbade Moçambique i mars med förhållandevis små skador. Det här var delvis tack vare NDF, eftersom fonden och Världsbanken hjälper Moçambique att anpassa sig till klimatförändringen.
Det här arbetet har bland annat bestått av att reparera regnvatten- och avloppssystemen, eftersom det förlöpt snart ett halvsekel sedan kolonialtiden. I de områden där man redan hade hunnit rusta upp kloakerna översvämmades gatorna inte så farligt.
Men centrum utgör förstås bara en liten del av staden. Merparten av Beiras närmare en halv miljon invånare bor i de omgivande kåkstäderna. I dem är husen byggda direkt på marken, utan grund och i allmänhet av de billigaste byggmaterialen som finns att få.
När tidningarna rapporterade att 90 procent av staden Beira hade förstörts var det närmast de här kåkstäderna som avsågs. Den största förödelsen orsakades av de byiga vindarna som blåste i en hastighet på upp till 175 kilometer i timmen. Det här blev för häftigt för plåt- och bladtaken och när det började regna rakt in i bostäderna rämnade också väggarna fort.
Merparten av pengarna till att bromsa
Tropiska orkaner är ett årligen återkommande gissel i Moçambique. Man tror att de har tilltagit i styrka på grund av klimatförändringen, för de hämtar sin kraft från det varma havsvattnet. Cyklonen Idai mars följdes i april av Kenneth som drog in över landets norra delar.
Aage Jörgensen säger att Moçambique skulle kunna förbereda sig bättre på stormarna än vad man gör i dag. Utöver att reparera kloaker borde också husen göras starkare.
Det finns dock inte tillräckligt med pengar att få för de här anpassningsinsatserna.
Världens länder satsar drygt 400 miljarder euro per år på klimatinsatser, av vilket bara omkring fem procent riktas till anpassande åtgärder.
Forskningsinstitutet Climate Policy Initiative beräknar att världens länder satsar drygt 400 miljarder euro per år på klimatinsatser, av vilket bara omkring fem procent riktas till anpassande åtgärder. Merparten av pengarna går till att bromsa upp klimatförändringen, såsom energilösningar.
”Anpassning är alltid den fattiga släktingen”, beklagar Jörgensen.
Projekt för bekämpning av klimatförändringen lockar investeringar, för de ger placeraren sannolikt pengarna tillbaka med ränta.
I de fattigaste länderna är anpassningsåtgärder däremot ofta helt beroende av utvecklingssamarbete i form av donationer.
Vägarna lervälling
Utöver byggnader, vattenförsörjning och avlopp är också vägarna i dåligt skick i fattiga länder. I Moçambique har man försökt bygga vädertåliga vägar – tillsvidare förgäves.
Konsulten Toni-Petteri Paju var på ett arbetsuppdrag norr om Beira då stormen svepte över området, hämtade styrka ute till havs och vände tillbaka i riktning mot staden Beira.
Han såg spåren efter Idai med egna ögon.
”Vägarna var rena lervällingen och på ett ställe hade en uppenbarligen plundrad lastbil med läkemedel kört fast.”
Regnperioden i Moçambique är rätt regelbunden och infaller under Finlands vinter- och vårmånader. Under den regnigaste tiden är vägförbindelserna ofta avbrutna. Människor uppsöker sällan till exempel sjukhus eftersom det inte går att leverera läkemedel till dem under regnperioden.
Paju säger att vägarna skulle kunna förstärkas med större vägtrummor och tåligare vägbeläggningar. Han besökte Beira för att ge Moçambiques vägverk råd om hur det skulle kunna bereda sig på klimatförändringen.
Vägarna skulle också kunna lyftas upp på bankar, men det är dyrt. Därför utreder Paju och hans partner vilka vägar som är allra viktigast för människorna och ekonomin. Samtidigt undersöker de var regnmängden sannolikt kommer att öka till följd av klimatförändringen.
Deras ambition är att Beira ska vara bättre rustat för nästa storm än vad fallet är nu.
Väderprognoser, information och beredskap
Moçambiques meteorologiska institut INAM varnade cyklonen för Idai en vecka innan den drog in över kusten. I hamnen i Beira togs varningen på allvar: fartygscontainrarna inventerades, containerstaplarna gjordes lägre och flyttades i en pyramidformation för att bättre stå emot stormvindarna.
Det nederländska forskningsinstitutet Deltares hade som konsultarbete tillhandahållit Moçambique ett varningssystem som också förutspådde översvämningarna efter Idai. Det oaktat sökte sig människorna inte i säkerhet och ingen evakuerades inför cyklonen.
En ordentlig beredskap förutsätter att väderprognoserna är tillförlitliga och exakta, att varningssystemen fungerar och att medborgarna får information.
En ordentlig beredskap förutsätter att väderprognoserna är tillförlitliga och exakta, att varningssystemen fungerar och att medborgarna får information.
Även myndigheterna och de lokala frivilligorganisationerna, såsom Röda Korset, måste höra till beredskapssystemet, säger Harri Pietarila, enhetschef för Meteorologiska institutets experttjänster.
I fattiga länder som Moçambique fungerar ingen av de här länkarna.
Det fanns kännedom om cyklonen Idai på ett allmänt plan men informationen var inte exakt eftersom landet saknar fungerande väderradaranläggningar. Med dem hade man kunnat förutspå hur mycket och var det kommer att regna och i vilken riktning regnen kommer att röra sig. Med den informationen hade INAM kunnat varna invånarna i Beira med större eftertryck.
INAM har dock ett uselt rykte och det är möjligt att människorna inte skulle ha lyssnat på institutets varningar. INAM:s prognoser slår ofta fel och därför litar inte människor på dem.
Pietarila säger att det handlar om en ond cirkel: medborgarna värdesätter inte INAM, alltså har institutet svårt att få pengar av staten för att utveckla verksamheten. Därmed förbättras inte heller kvaliteten på det meteorologiska arbetet.
”Det är därför det behövs utvecklingssamarbete”, säger han.
Utvecklingssamarbete gör nytta
Finland har försökt stödja Moçambiques meteorologiska institut genom utvecklingssamarbete.
Källor: YK, Reliefweb, Floodlist
I ett bilateralt utvecklingsprojekt skaffades två väderradaranläggningar till INAM, men efter bara två år hade de gått i olag. INAM saknade reservdelar och tillräcklig sakkunskap för att underhålla apparaturen.
Harri Pietarila träffade nyligen INAM:s dåvarande chef, som sade att institutet förgäves hade anhållit om pengar av staten för att sätta väderradaranläggningarna i skick.
Enligt Pietarila behöver INAM modern teknologi och expertis. Det är vanligt att man i utvecklingsprojekt på klimatsektorn skaffar anläggningar men inte ger personalen tillräcklig utbildning i hur de ska användas.
De utvecklingsprojekt som Finland och Meteorologiska institutet drev i Moçambique och södra Afrika i början av 2000-talet är dessvärre avslutade. År 2011 hann Meteorologiska institutet bereda ett projekt värt 13 miljoner euro för att utveckla väder- och varningssystemet i södra Afrika. Utrikesministeriet beviljade inte finansiering för projektet.
På annat håll fortsätter arbetet.
”På Jamaica används vårt system och personalen har fått utbildning. Där lanserades precis ett nytt, fint varningssystem som förutspår stormar och skickar ut varningar till invånarna bättre än förut”, säger Pietarila.
Tio länder i Karibien har redan tagit i bruk motsvarande system som Finland har finansierat.
Stormar dödliga i fattiga länder
Om Finland hotades av en orkan skulle medborgarna få veta om det i tid och förödelsen skulle kunna minimeras.
Så sker till exempel i USA, vars sydliga kuster drabbas av orkaner då och då. De materiella skadorna kan vara omfattande men det dör klart färre människor i USA än i Moçambique till följd av extrema väderfenomen.
”95 procent av dödligheten till följd av naturkatastrofer drabbar utvecklingsländerna”, säger Harri Pietarila.
Människorna bor tätt i dåligt byggda hus. De får inte tillförlitlig information om vädret och de evakueras inte i tid.
Orsaken är fattigdom. Människorna bor tätt i dåligt byggda hus. De får inte tillförlitlig information om vädret och de evakueras inte i tid.
På sina håll har man i olika utvecklingssamarbetsprojekt försökt flytta moçambikier till trygga områden. Men efter att regnen upphört och flödesvattnet sjunkit undan har människor ofta ändå återvänt till sina gamla hem.
Man talar om kulturella skäl: människorna har ett starkt emotionellt band till jorden och till exempel till gravplatserna, som de besöker för att rådfråga och minnas släktens förfäder.
Flodslätternas jordmån är dessutom bördig, vilket lockar människorna att återvända.
Planer har inte genomförts
Moçambique har talrika planer för beredskap för cykloner och påföljande översvämningar. Upprustningen av avloppsnätet i Beira är en del av stadens lokala plan.
Det finns också planer för att utveckla varningssystemet.
Genomförandet av planerna är dock långsamt och tidvis obefintligt.
År 2015 gjorde Moçambique upp en plan för hanteringen av vattentillgångarna. Det var meningen att bygga och sätta i skick bassänger för flödesreglering och bygga över 40 dammar i olika delar av landet 2015–2018. Planen har inte blivit verklighet, för det finns inte pengar.
Förklaringen till penningbristen är den plötsliga recessionen. Moçambiques ekonomi växte snabbt på 2000-talet, men 2016 avstannade den positiva utvecklingen. Då kom det fram att staten i hemlighet och lagvidrigt hade gått i borgen för tre företags lån. Fordringarna med ränta uppgick till närmare två miljarder euro och det blev skattebetalarna som fick stå för notan.
Skandalen ledde till att Internationella valutafonden vägrade stödja Moçambique och också de sista bidragsgivarna slutade finansiera landets budget. Många länder upphörde med sitt sektorstöd.
Inte heller den naturgas som hittats i Moçambique kommer ännu på många år att ge några intäkter.
Nu har krisåtgärderna och återuppbyggnaden av Beira återuppväckt donatorernas intresse, vilket Aage Jörgensen ser som en liten silverkant på ovädersmolnet.
Han jämför situationen med Sydostasien som skövlades av tsunamin i slutet av 2004, varefter det strömmade in hjälp till regionen.
”Trots att många människor dog kan slutresultatet bli positivt, eftersom Moçambique förhoppningsvis får hjälp igen.
Regnperioden i Moçambique pågår från november till den finska våren. På 2000-talet har cyklonerna i landet varit exceptionellt förödande med några års mellanrum. Följande storm är alltså på väg, kanske redan nästa vår.
Till dess hinner man förbereda sig åtminstone på något sätt.
TEXT ESA SALMINEN
FOTO BENJAMIN SUOMELA/FRK
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist som har arbetat i Moçambique.
Han har för artikeln också intervjuat Michiel van der Pompe, tjänsteman med ansvar för utvecklingssamarbetet vid Nederländernas ambassad i Maputo, och Lucía Jofrice, moçambikisk klimataktivist och anställd vid utvecklingsorganisationen Oxfam.
