Text Päivi Ängeslevä

Heta Kosonen innoverar för nödställda

Den tekniskt förnuftigaste lösningen är inte alltid den som användarna tycker att är bäst. säger experten Heta Kosonen. Hon arbetar vid Unicef med att leta och utveckla produkter till utvecklingsländerna.

Flyktinglägret Azraq i Jordanien våren 2016. Heta Kosonen, doktorand i vatten- och byggnadsteknik, stod och tittade på ett biologiskt vattenreningsverk som finansierats av utvecklingssamarbetsorganisationer och vars nya teknologi hyllats av konsulterna.

Det fanns bara ett problem. Reningsverket fungerade inte.

Kosonen intervjuade reningsverkets lokala personal för sin avhandling som behandlade snabba avloppsvattenlösningar i flyktingkriser. De anställda berättade att reningsverket kommit dit med båt och att de fått bruksanvisningarna på distans. Den nya teknologin förblev ändå främmande för dem och de tekniska problemen fortsatte.

Så typiskt, tänkte Kosonen.

Hon ville ta reda på varför man tar sådan teknologi till krisområden och utvecklingsländer som de lokala människorna inte behärskar eller som inte motsvarar deras behov. Vem bestämmer om den tekniska upphandlingen? Frågar man lokalbefolkningen? Och hur påverkar beslutsfattandet resultatet av avloppsvattenreningen?

Flyktinglägret Azraq, som då hyste närmare 40 000 syrier, är ett gott exempel.

Kunden är viktigast

”Jag tar reda på vad som behövs ute på fältet och vilka produkter som saknas på Unicefs listor.”

Det har gått sex år, och Heta Kosonen sysslar fortfarande med samma frågor. Hon arbetar vid FN:s barnorganisation Unicefs produktinnovationscenter i Köpenhamn.

”Jag tar reda på vad som behövs ute på fältet och vilka produkter som saknas på Unicefs listor. Sådana som antingen inte existerar eller som tillverkas i liten skala.”

Kosonen talar via en videolänk hemma hos sig i Köpenhamn.

Hon flyttade första gången till Danmark 2018, då hon blev biträdande expert på Unicef. I maj fick hos fast jobb som expert och bytte enhet vid produktinnovationscentret från mödrahälsovård till humanitär hjälp och kriser.

Heta Kosonen katsoo kameraan, taustallan ruohikkoa.
Heta Kosonen letar och utvecklar i samarbete med andra biståndsorganisationer produkter som hjälper människor. Sådana är till exempel fältsjukhuset som går enkelt och fort att montera samt kompressionsbyxor som stoppar upp kvinnans blödning i upp till 48 timmar efter förlossningen. Foto: Samuli Siirala

Grunderna för arbetet är desamma som förut. Tillsammans med andra hjälporganisationer letar och utvecklar Kosonen produkter som hjälper människor.

”Det viktigaste är att tänka efter vem kunden är”, säger hon. 

Hon tar som exempel det fältsjukhus som hon har under arbete.

”Det är en standardiserad modell som är lätt och snabb att montera, och som är utrustat enligt en förteckning. Lite som hos Röda Korset. Jag utvecklar fältsjukhuset i samarbete med Världshälsoorganisationen WHO och Läkare utan gränser. För Unicef är det viktigt att sjukhuset lämpar sig för barn.”

Därför säkerställer Kosonen att sjukhuset är tryggt för barn, att toaletterna är lätta att hitta och att ett under femårigt barn kan övernatta där tillsammans med en förälder.

En överraskande vändning

Sommaren 2017 reste Heta Kosonen till Dahuk för ett år, ett område i norra Irak som tidigare varit extremistorganisationen IS kalifat. Hon ville ut på fältet, bort från universitet för ett tag.

Kosonen hade gått jobb som projektchef vid frivilligorganisationen Peace Winds Japan med uppdraget att ansvara för återuppbyggnaden av vattenförsörjningen. IS hade sprängt sönder allt i norra Irak, såväl hälsostationer, skolor som vattenpumpverk. Det fanns ruiner överallt, här och där låg stupade soldater.

Till en början var hon rädd. Men arbetet kändes meningsfullt, eftersom det gjorde att invånarna kunde återvända. Kosonen var i Irak ett år. Hon återvände till universitetet, doktorerade och ville resa tillbaka.

”Jag hade inte fött barn. Jag hade studerat ingenjörsvetenskaper och arbetat med avloppsprocesser.”

Då fick hon besked från Unicef om att hon hade valts till biträdande expert.

Kosonen hade sökt till Unicefs produktinnovationscentral i Danmark eftersom arbetet motsvarade det hon hade forskat i för sin avhandling. Hon skulle arbeta med innovationer inom mödrahälsovård. Kosonen blev tillfrågad om vad hon vet om postpartumblödning, det vill säga blödning efter förlossningen.

Ingenting, svarade hon.

”Jag hade inte fött barn. Jag hade studerat ingenjörsvetenskaper och arbetat med avloppsprocesser.”

Unicef och FN:s befolkningsfond UNFPA ville ha produkter som skulle hämma blodflödet tills mamman hann till sjukhuset. Kosonen tog itu med arbetet. Hon läste undersökningar, kontaktade universitet och företag, diskuterade med experter.

 Hon fick veta att 130 000 mammor dör i blödning efter förlossningen varje år. Man hade utvecklat en del produkter för att stoppa flödet men de fanns inte att få i utvecklingsländerna.

Kosonen tog två av dem under arbete.

Byxan som räddar

En kvinna ligger på båren, iförd kompressionsbyxor av neopren, samma material som i dykardräkter. Dräkten, som kallas nasg, stoppar blödningen i upp till 48 timmar. På den tiden ska man hinna få patienten till sjukhus.

Heta Kosonen tittar på fotot och är tydligt stolt.

”Utan byxan kan kvinnan förblöda på 30 minuter.”

Det var USA:s rymdmyndighet Nasa som ursprungligen utvecklade byxorna för sina astronauter. Kosonen hittade ett företag som tillverkade lättversioner av byxan, och den fann sin väg till Unicefs och UNFPA:s produktkataloger. Nasg-byxan kostar knappt 70 euro och kan användas 144 gånger, vilket gör att ett liv kostar en halv euro, räknar Kosonen. Det behövs inte ens en läkare eller sjukskötare för att klä på byxorna.

En annan produkt, som Kosonen lyckades få med i katalogerna, är en tampongformad saltvattenfylld ballong.

Utvecklingsländernas läkare hade använt vattenfyllda kondomer för att stoppa blödningen från livmodern. Kosonen hittade ett amerikanskt företag som sålde liknande engångs saltvattensballonger till priset 350 euro styck. Ett sydafrikanskt företag tog sig an produktionen av dem för fem euro stycket.

”Jag försöker påverka att besluten om medicinsk utrustning för barn fattas så nära användarna som möjligt.”

De här två produkterna krävde flera års arbete av Kosonen.

”En en-kvinnas-show”, konstaterar hon.

År 2020 flyttade hon över till Unicefs landkontor i Senegal, till enheten för barns överlevnad och utveckling. Hennes uppgift blev att skapa en modell för att säkerställa att sjukhus och hälsostationer har syre och syrgasmasker för barn.

”Jag försöker alltså påverka att besluten om medicinsk utrustning för barn fattas så nära användarna som möjligt.”

Lösningar på problem

Pappan arkitekt, mamman klasslärare. Heta Kosonen bodde hos sin mamma i Munksnäs i Helsingfors, gick i Sibelius-gymnasiet, övade klassiskt pianospel och siktade på att bli musikpedagog.

Tills hon såg Al Cores dokumentärfilm En obekväm sanning.

Heta Kosonen katsoo kameraan, taustallaan rakennus ja heinikkoa.
”I tekniska ärenden behövs emotionella färdigheter, lyhördhet och förståelse för andras behov”, säger Heta Kosonen. Foto: Samuli Siirala

”Hemskt”, säger hon.

”Jag fick klimatångest. Vi berövas framtiden, miljön går under, man måste göra något. Jag insåg att jag kan lösa miljöproblem om jag väljer ingenjörsvetenskaper.”

Kosonen beskriver sig själv som en ”målmedveten och matematisk systemmänniska som vill göra saker som känns betydelsefulla”. Vatten- och miljöteknik kändes som det naturliga valet. Vid sidan av studierna arbetade hon på Helsingforsregionens miljötjänster (HRM), där hon testade nya metoder för rening av avloppsvatten.

Hon var intresserad av förhållandet mellan tekniken och människan.   

”Den tekniskt förnuftigaste lösningen är inte alltid den som användarna tycker är bäst, och även det får man acceptera.”

”Det har ringaktats”, konstaterar hon.

”Ändå är det enormt viktigt. I tekniska ärenden behövs emotionella färdigheter, lyhördhet och förståelse för andras behov. Att ta reda på vad problemet gäller. Den tekniskt förnuftigaste lösningen är inte alltid den som användarna tycker är bäst, och även det får man acceptera. I humanitärt arbete råder det ofta brist på pengar, så därför kan en bra anordning vara hur simpel som helst så länge den finns tillgänglig och den fungerar.”

Till den motsatta sidan

Kvinnors hälsa intresserar inte finansiärerna. Mödradödligheten ser inte ut att ha minskat de senaste åren, konstaterar Heta Kosonen, och alltid vet man inte ens vad mammorna dör av.

”Projekten är besvärliga, det är väldigt svårt att få grönt ljus för något nytt.”

Hon tar nasg-byxan som exempel. Kosonen presenterade den för finansiärer, väckte entusiasm hos läkare och mammor att ta den i bruk. Första året 2019 såldes byxan bara till Papua Nya Guinea. I dag används den i elva stater, bland annat Bangladesh och Malawi.

Fjolåret var det första då nasq-byxan spred sig utan Kosonens arbetsinsats.

”Jag hade funderat på om Heta i Köpenhamn kan påverka mödradödligheten. Jag insåg att hon kan. Mitt arbete kan vara globalt meningsfullt trots att det känns som att jag bara läser undersökningar och skriver e-post.”

Beslutsfattande fascinerar Kosonen, mer och mer.

”Vem bestämmer vart biståndspengarna går? Och varför? Vad kan man lära sig av besluten? På Unicef arbetar jag med hjälp av finansieringar, men i framtiden vill jag vara med och besluta om dem.”

Alltså att vara på den motsatta sidan.

Översättning från finska till svenska av Ditte Kronström.


Heta Kosonen, 33

Utbildning Filosofie doktor (vatten- och byggnadsteknik) Washington-universitetet 2018, diplomingenjör (vatten- och miljöteknik) Aalto-universitetet 2013

Arbete Expert på Unicefs produktinnovationscentrum i Köpenhamn

Familj Sambo som också jobbar på Unicef

Hobbyer Klassiskt piano och sång