Ukrainas flyktingkris sätter hård press på hjälparbetarna som jobbar med att leverera humanitärt bistånd till de nödställda. Arbetet underlättas av rutiner från tidigare kriser. Hur gör man för att få fram hjälpen?
Rysslands krig i Ukraina har drivit miljoner människor på flykt från sina hem. För att hjälpa dem måste en massiv hjälpoperation dras i gång.
De internationella aktörernas inarbetade förfaranden för att hjälpa offer för väpnade konflikter och naturkatastrofer underlättar det enorma företaget.
I krisen i Ukraina är det FN:s kontor för samordning av humanitärt bistånd OCHA som har huvudansvaret för koordineringen.
”Det väsentliga är samordningen av arbetet mellan de olika aktörerna”, betonar utvecklingspolitiska rådgivaren Riikka Mikkola vid utrikesministeriets enhet för humanitärt bistånd.
I krisen i Ukraina är det FN:s kontor för samordning av humanitärt bistånd OCHA som har huvudansvaret för koordineringen. OCHA har grundat en enhet i Polen för samordning och lagring av alla organisationers hjälpleveranser med syftet att säkerställa effektiva hjälptransporter till Ukraina.
”I Ukraina finns många verksamhetsställen som skickar vidare det humanitära biståndet från olika aktörer”, säger Mikkola.
FN samordnar leveranserna
FN-organisationernas interna arbetsfördelning i fråga om det humanitära biståndet bygger på varje organisations expertisområde. Till exempel flyktingorganisationen UNHCR har huvudsansvaret för att ordna inkvartering åt dem som lämnat sina hem. Livsmedelsprogrammet WFP samordnar matutdelningen.
”Också stora internationella frivilligorganisationer deltar i samordningen av hjälpen. I mån av möjlighet medverkar också mottagarlandets myndigheter. Till exempel i Ukrainas grannländer spelar lokalförvaltningarna en central roll i att hjälpa flyktingar.”
Internationella rödakordsrörelsen hör inte till FN:s koordineringssystem utan samordnar sitt humanitära bistånd i första hand med rödakorsföreningarna i olika länder.
Kontakten är dock intensiv med FN-organisationerna och andra centrala aktörer, säger Kalle Löövi, långvarig chef för FRK:s internationella bistånd.
Löövi som gick i pension för några år sedan har gedigen erfarenhet av fältarbete, i allt från Afghanistan till Haiti. Han anser att ett smidigt samarbete är ett absolut villkor för att en operation ska lyckas.
”Ute i fält utbyter vi information och tittar tillsammans vad som är under kontroll och vad vi kan förbättra. En god informationsgång minskar det överlappande arbetet. Det räcker med en besvärlig typ för att samarbetet ska bli svårt.”
Hjälpen ges allt oftare i pengar
Hjälpoperationer går ofta ut på att fort få fram stora mängder mat och andra basvaror till behövande.
De stora organisationerna som bedriver humanitärt arbete har centrallager runt om i världen, som kan skicka iväg förnödenheter med kort varsel. FN har en stor upphandlingscentral bland annat i Köpenhamn.
”I mån av möjlighet skaffar vi också mat och produkter på ort och ställe eller i närområdena. Lokala anskaffningar sparar kostnader, gynnar den lokala ekonomin och minskar miljöverkningarna av transporterna”, säger Riikka Mikkola.
I stora kriser är också volymen på hjälpbehovet stort. Till exempel under de första veckorna av kriget i Ukraina rådde en skriande brist på filtar som behövdes till flyktingarna.
I stora kriser är också volymen på hjälpbehovet stort. Till exempel under de första veckorna av kriget i Ukraina rådde en skriande brist på filtar som behövdes till flyktingarna.
Alltid lyckas man inte leverera tillräckliga mängder förnödenheter till rätt plats vid rätt tidpunkt. De ska dessutom vara av tillräckligt bra kvalitet och lämpade för de lokala förhållandena.
”Det lönar sig inte att dela ut vinterkläder på sommaren och vice versa. Eller om människornas kost baserar sig på ris ska man inte skicka rågbröd till dem”, säger Mikkola.
Allt oftare skickar man pengar till de nödställda. Innan Mikkola började på utrikesministeriet jobbade hon i över tio år med att utveckla UNHCR:s och WFP:s program för kontantstöd i Afrika och Asien.
”Penninghjälp är många gånger det bästa sättet att hjälpa, för då kan människorna själva skaffa det de behöver mest.”
Den tekniska utvecklingen gör det möjligt att snabbt och pålitligt få fram penninghjälp till stora grupper människor.
”Nomader som flytt undan våldet i Mali till Niger fick sina understöd som mobilpengar i telefonen”, berättar Mikkola.
Riskerna i hjälparbetet har vuxit
Kalle Löövi anser att mobiltelefoner och mobilnät som når ut också till avlägsna byar har varit den största förändringen som påverkat hjälparbetet.
”Informationen om människors behov, om strider och hjälpoperationer sprids snabbt numera.”
En bra informationsgång är till fördel i hjälparbetet men har också en avigsida. Också kriminella och terrorister kan utnyttja sina mobiler till exempel i planeringen av räder mot biståndskonvojer.
”Hjälporganisationerna måste se till sin datasäkerhet så att inte uppgifter om till exempel människor som fått hjälp hamnar i fel händer”, påpekar Löövi.
I många krishärdar finns väpnade grupper som inte respekterar hjälparbetares integritet eller som försöker utnyttja biståndet för att driva en egen agenda.
Hanteringen av olika säkerhetsrisker har blivit en allt centralare del av biståndsarbetet. I många krishärdar finns väpnade grupper som inte respekterar hjälparbetares integritet eller som försöker utnyttja biståndet för att driva en egen agenda.
Enligt organisationen Humanitarian Outcomes dödades 108 biståndsarbetare i våldsamma attacker 2020. De farligaste områdena var Sydsudan och Syrien. Faran är alltid störst för lokala hjälparbetare.
”Man kan inte längre lita på att till exempel sjukhus inte utsätts för avsiktliga attacker”, påpekar Riikka Mikkola.
Även i Ukraina har man bevittnat klara brott mot den humanitära rätten när Ryssland har angripit civila mål och hindrat humanitär hjälp från att komma fram.
Proffshjälp når fram bäst
Krisen i Ukraina har väckt en väldig vilja att hjälpa hos finländarna. Kalle Löövi jämför situationen med hjälpen till offren för krigen på Balkan på 1990-talet.
Pengar strömmar in till hjälporganisationerna men det finns också privatpersoner som vill hjälpa genom att transportera mat och förnödenheter från Finland till krisområdet. Löövi anser att den uppriktiga men bristfälligt planerade verksamheten inte enbart är en bra sak.
”Privata hjälpare som tar sig till polska gränsen kan täppa till vägar med sina paketbilar och orsaka extra arbete för dem som ansvarar för att samordna hjälpen. Man ska också skicka bara sådana förnödenheter till Ukraina, som landet har bett om och som behövs”, betonar Löövi.
Även Riikka Mikkola anser att okoordinerad hjälp i värsta fall gör mera skada än nytta.
”Risken är stor att hjälpen inte når de människor som behöver den mest. Ett yrkesmässigt biståndsarbete ser till att hjälpen når de allra mest utsatta.”
