Den sekulära liberalismens och islamistiska fundamentalismens kamp om Bangladeshs själ är en tilltalande men för enkel förklaring på landets de facto komplicerade historia.
Det självtändiga Bangladesh fyllde femtio år för några år sedan. Landet, som numera är världens åttonde folkrikaste stat, näst största konfektionsexportör och mikrokrediternas upphovsland, kom till världens medvetande 1971, då det efter ett blodigt krig blev självständigt från Pakistan.
Det muslimskdominerade Bangladeshs uppkomst har setts som den icke-religiösa nationalismens kraftprov. Den nya republikens grundlag tog avstånd från den pakistanska islamistiska staten och upptog principen om sekularism. Endast några år senare tog armén makten i landet. De militära presidenternas era varade i 15 år. Under den perioden ersattes sekularismprincipen med tron på Allah och islam utlystes till statsreligion. Som en följd av de här händelserna har förklaringsmodellen, där Bangladesh är en scen för kampen mellan sekulär liberalism och islamistisk fundamentalism, fått en etablerad ställning.
Man brukar se landets två huvudpartier som representanter för två ideologier, som betraktas som motsatta, och de identiteter som förknippas med ideologierna. Awamiförbundet, som tar äran för självständighetskampen, kopplas samman med en sekulär nationalism som manifesterar regionen Bengalens kultur och språk. Partiet BNP, som grundades av landets första militära president, ses i sin tur som språkrör för en nationalism som betonar staten Bangladeshs gränser och islamistiska karaktär. Partierna turades om vid makten från början av 1990-talet till 2008. Efter det har Awamiförbundet styrt landet alltmer enväldigt och med brutala medel.
Det bengaliska begreppet för sekularism, dharmanirapekṣatā, betyder ett neutralt förhållande till religioner.
DET FINNS ETT PROBLEM i förklaringsmodellen med två konkurrerande nationalismer: egentligen stämmer den inte. Tanken att en människas livsåskådning skulle vara antingen världslig eller religiös är också helt ohållbar i en kontext som Bangladesh. Det bengaliska begreppet för sekularism, dharmanirapekṣatā, betyder ett neutralt förhållande till religioner. I praktiken anser man i Bangladesh att sekularism betyder likvärdig behandling av religioner och den används som synonym till avståndstagande från religiös etnocentricitet. Det finns stora mängder såväl hängivna muslimer som vanemuslimer, som förhåller sig minst sagt neutralt till representanter för landets minoritetsreligioner.
På nära håll ser också den politiska tudelningen helt annorlunda ut. I oppositionspartiet BNP:s led verkar också hinduer, trots att partiet i det förflutna ofta allierade sig med det fundamentalistiska och numera förbjudna partiet Jamaat-e-Islami. Maktpartiet Awamiförbundet brukar ständigt retorik och religiösa symboler som bygger på islam, samt gör eftergifter till och bedriver samarbete med grupper som står för en fundamentalistisk tolkning av islam. Regeringen har i praktiken gjort ingenting för att skydda landets stora hinduistiska minoritet från ständiga attacker, som ofta uppviglas av Awamiförbundets egna lokala ledare.
Den sekulära liberalismens och islamistiska fundamentalismens kamp om Bangladeshs själ är en tilltalande berättelse. Hemligheten med berättelsens popularitet är att den är så användbar: den erbjuder en enkel förklaring på en historia som i verkligheten är komplex.
Skribenten är doktorand insatt i Bangladeshs historia i läroämnet historia vid Åbo Akademi.
Översättning från finska till svenska av Ditte Kronström.
