Ljudet av taktfasta stöveltramp ligger som en ljudmatta över en militärförläggning utanför Sulaimaniya i de autonoma kurdiska områdena i nordöstra Irak. Ett 20-tal kalasjnikovbeväpnade kvinnor i kamouflageuniformer drillas hårt av kapten Kuistan Mohedali.
Det är över 40 grader varmt, men ingen visar några plågade miner när de marscherar under den stekande solen.
Kvinnorna är peshmerga eller ”de som möter döden”.
”Liksom män måste kvinnor försvara Kurdistan”, säger 25-åriga trebarnsmamman Chia Hassib.
Överallt vajar den kurdiska rödvitgröna flaggan med en sol i mitten. I början av augusti var det nära att den halades och byttes ut mot jihadistgruppen IS’s (Islamiska Statens) svarta flagg.
”IS hatar kurder, men framförallt kvinnliga kurdiska soldater. Om IS invaderar Kurdistan kommer de att döda oss alla. Jag vill åka till fronten snarast och slåss mot dem”, säger Hassibs vapensyster 34-åriga Avesta Said.
Redo att slåss
IS åberopar religiös auktoritet över alla muslimer och har som mål att upprätta ett kalifat som lyder under en extrem tolkning av sharia-lagarna. IS’s syn på kvinnor står i skarp kontrast till det kurdiska självstyrets lagar om lika rättigheter för män och kvinnor.
”IS kallar sig muslimer, men de har inget med islam att göra. De respekterar inte kvinnor”, säger Chia Hassib.
Sedan början av året har IS erövrat flera delar av Syrien och Irak. I början av augusti intog de stora områden i nordvästra Irak, som är hemvist för yazidier, kristna och andra religiösa minoriteter.
De fick valet att ”konvertera, dö eller betala skyddsskatt”.
Många mördades. Hundratusentals flydde.
Därefter avancerade IS vidare mot det kurdiska självstyrets huvudstad Erbil.
”Vi stod redo att slåss mot dem. De skrämmer mig inte. Jag vet hur jag ska försvara mig. Men de är mycket farliga, speciellt för oss kvinnor”, säger Hassib.
Rapporter om kvinnor som våldtas och kidnappas av IS har duggat tätt.
”Det ger oss ännu mer styrka och motivation att försvara kurdiska kvinnor och Kurdistan. Om jag tillfångatas av IS kommer de att utsätta mig för fruktansvärda saker”, säger Hassib.
Det var först efter att USA började bomba IS-ställningar, den 8 augusti, som peshmerga, den irakiska armén och allierade lyckades stoppa offensiven. IS står fortfarande på tröskeln till Kurdistan.
Cirka 20, respektive 50 kvinnliga, peshmergas från förbandet finns på två platser vid fronten.
”Jag bara väntar på att bli ditskickad och avlösa dem”, säger Hassib.
”Liksom män måste kvinnor försvara Kurdistan.”
Första kvinnorna på militärakademin
Peshmerga bildades på 1920-talet i de kurdiska delarna av Mellanöstern för att slåss för ett självständigt Kurdistan.
De hade olika ideologier och efter att irakiska Kurdistan hade fått autonomi, 2005, blev de politiska partier. ”Peshmerga” blev benämningen på deras väpnade grenar. Tillsammans är de idag det kurdiska självstyrets reguljära armé.
”År 1995 utbildades ett förband på 40 kvinnor för att slåss mot Saddam Husseins armé och 2001 antogs för första gången 11 kvinnor till militärakademin”, berättar överste Nahida Ahmad Rashid.
Rashid gick med i peshmerga redan 1982 och är idag kvinnobataljonens högsta befäl. Hon har även högst militär grad av alla kvinnor i irakiska Kurdistan. Kvinnobataljonen grundades år 2006 och består idag av 500–600 soldater.
För att gå med i peshmerga måste man ha fyllt 18 år, avslutat grundskolan och ha fläckfritt brottsregister. Grundutbildningen är på 45 dagar och innefattar, förutom fysisk träning och vapenhantering, studier i bland annat filosofi, statsvetenskap och militärhistoria.
För att bli befäl krävs två och ett halvt års studier på peshmergas militärakademi utanför Sulaimaniya.
Under sommaren hörde många civila kvinnor av sig.
”De ville slåss mot IS och fick en grundkurs här, men de har skickats hem nu när hotbilden avtagit”, säger Rashid.
Flerfaldig minister
Kvinnobataljonen tillhör partiet PUK (Patriotic Union of Kurdistan). På PUK:s högkvarter i Sulaimaniya sitter Narmin Osman, flerfaldig minister i både den irakiska och regionala regeringen. Hon var dessutom en av Iraks första kvinnliga peshmerga-soldater. Hotet från IS innebär att hon snart får smaka på livet som peshmerga igen.
”Jag åker snart till bergen på en självförsvarskurs för kvinnor. Tanken är att den ska ge upphov till en kvinnlig stödstyrka åt Peshmerga i försvaret av Sulaimaniya mot IS”, säger Osman.
För Osman och andra i hennes generation, har peshmerga varit ett avstamp till politiska poster.
”Men det beror på att man förr blev peshmerga för att man var politisk. Så är det inte längre. Dagens peshmerga är soldater, inte politiker”, säger hon.
Osman blev politiskt aktiv under sina universitetsår i Bagdad. År 1979 anslöt hon och hennes make sig till PUK-peshmergan i bergen.
”Den enda gången jag var i strid var när vi blev anfallna. Männen förväntade sig inte att kvinnor skulle slåss. Traditionellt var det deras uppgift att försvara oss. Jag jobbade istället med att ge folk i bergsbyarna undervisning, hälsovård och självförsvarskurser.”
I takt med att allt fler kvinnor anslöt sig började även de strida.
”När regimen började trakassera fruarna till peshmerga-män hade de inget annat val än att fly till bergen och slåss tillsammans med männen”, säger Osman.
Ojämlik lagstiftning
År 1981 flyttade Narmin Osman och hennes man utomlands. År 1992 återvände de till irakiska Kurdistan där Osman blev utbildningsminister 2004. Därefter följde tre mandatperioder med olika ministerposter i Bagdad, bland annat som jämställdhetsminister.
Osman försökte bland annat få igenom en ny familjelagstiftning.
”Den irakiska familjelagstiftningen var – och är – ojämlik. Den ger landets 19 religiösa samfund rätt att ha sin egen familjelagstiftning. Det innebär att irakiska kvinnors rättigheter skiljer sig åt beroende på vilken religion de bor”, säger hon.
Sekteristiska motsättningar och ökat våld lamslog emellertid mycket av det politiska arbetet. Osman överlevde tre bombattentat.
”Det instabila säkerhetsläget innebar att vi aldrig nådde våra mål. Men jag är mycket stolt över att jag, och många med mig, fick igenom en 25 procentig kvinnlig kvotering i irakiska parlamentet.”
Tidigare gällde den irakiska familjelagstiftningen även i Kurdistan, men år 2011 antogs en sekulariserad familjelagstiftning, samt lagar mot familjerelaterat våld. I Kurdistan är 30 procent av parlamentsplatserna garanterade för kvinnor.
”Men antalet kvinnor i parlament och regeringsråd överstiger alltid 30 procent”, säger Osman.
Tyst om sexuella övergrepp
I Erbil huserar kvinnoorganisationen Warvin Foundation for Women Issues där 23-åriga Khende Zra är programchef.
IS framryckningar har lett till att organisationen fått ändra fokus på sitt arbete. Hundratusentals människor har flytt till de kurdiska områdena där det nu finns 1,4–2 miljoner flyktingar. Majoriteten är kvinnor och barn. Warvin Foundation inriktar sitt arbete på framför allt kvinnliga flyktingar.
”Min bedömning är att en del av kvinnorna har blivit våldtagna av IS. Många flyktingkvinnors berättelser väcker misstänksamhet, men det är svårt att få fram hela sanningen”, säger Zra.
Hon tror att kulturella värderingar, rädsla och påtryckningar från familjen får många kvinnor att tiga.
”Det måste vara ett helvete att ha blivit tillfångatagen och våldtagen och inte få prata med någon om det. Dessa kvinnor behöver särskild omvårdnad.”
Sexuella övergrepp är något det talas tyst om även i det kurdiska samhället.
”Eftersom offren skuldbeläggs”, säger Zra.
Lagstiftningen från 2011 stipulerar bland annat samma straff för hedersmord som för andra mord och, till skillnad från tidigare, är det numera olagligt med våldtäkt inom äktenskapet och hustrumisshandel.
”Lagarna är fantastiska. De garanterar kvinnor skydd och samma rättigheter som män, men det spelar ingen roll när de inte implementeras”, säger Zra.
Risken är överhängande att polisen inte tar en kvinna som anmäler sexuella övergrepp seriöst.
”Dessutom är det få kvinnor, eller någon i deras närhet, som skulle våga anmäla det. Ett helt grannskap kan känna till att ett hedersmord eller ett sexualbrott har skett, men ingen anmäler det. De ser det som en familjeangelägenhet. Vi har därför många projekt för att öka medvetenheten om lagstiftningen, hur man söker rättslig hjälp och anmäler övergrepp.”
Nationalism i första hand
Traditionella värderingar och könsroller härskar i stora delar av samhället, men det har skett stora förändringar de senaste 10–15 åren. Allt fler kvinnor arbetar och når höga samhällspositioner, säger Khende Zra.
”Förr var det otänkbart att ogifta kvinnor umgicks med män, gick på bio eller gick ut på egen hand. Allt det har förändrats. Anledningarna är många. Den kvinnliga kvoteringen i parlamentet har satt kvinnofrågor på agendan, men även frivilligorganisationer och sociala medier har spelat stor roll. Det känns som om vi är på väg från religion och traditioner mot ett sekulariserat samhälle.”
Religiösa partier har inte vuxit sig lika stora i Kurdistan som på många andra platser i Mellanöstern.
”Här kommer nationalism i första hand och religion i andra hand”, säger Zra.
Hade IS lyckats inta Kurdistan hade det med största sannolikhet sett annorlunda ut idag.
”Klart att jag blev rädd när IS närmade sig, men samtidigt kände jag mig obekväm över andra saker”, säger hon.
Hennes manliga släktingar ville evakuera Zra och andra kvinnliga släktingar från Erbil för att de inte skulle hamna i IS’s våld.
”Min bror, liksom jag, har aldrig hållit i ett vapen, men han ansågs kunna försvara sig, men inte jag. Männen såg det som en heder att försvara oss – vi var alltså en del av deras heder. Kurdiska kvinnor har kämpat i årtionden för att eliminera denna typ av tänkande och plötsligt, när IS dyker upp, så väcks det till liv igen. Det gjorde mig ursinnig”, avslutar Zra.
TEXT OCH BILD BENGT SIGVARDSSON
Skribenten är svensk frilansjournalist.
”Lagarna är fantastiska. De garanterar kvinnor skydd och samma rättigheter som män, men det spelar ingen roll när de inte implementeras.”
