Tiina Kontinen leder det nya magisterprogrammet DEICO vid Jyväskylä universitet, som är gemensamt för utvecklingsforskning och pedagogiska vetenskaper. Över 120 studerande har sökt till utbildningen som börjar nästa höst.
Tiina Kontinen, varför kombinerar ni utvecklingsforskning med just pedagogiska vetenskaper?
”Universiteten bygger sina program på sin egen expertis. De pedagogiska vetenskaperna har en gedigen historia i Jyväskylä. Samtidigt har vi märkt att många vill bekanta sig med Finlands hyllade utbildningssystem. Det kan locka studerande till och med till det avlägsna Jyväskylä, som kanske inte annars skulle vara den mest attraktiva staden till exempel från Afrikas eller Amerikas perspektiv.”
Ni får studerande bland annat från Afrika. Skulle det inte löna sig bättre för afrikanerna att satsa på yrkesinriktad utbildning om de vill skapa arbetstillfällen?
”Själv är jag bäst insatt i Tanzania och det är sant att man också där har märkt att den uppskattade studentexamen inte garanterar ett arbete utan att det skulle behövas uttryckligen yrkesinriktad utbildning.
”Vårt magisterprograms lilla insats är att utbilda människor som förstår sig på utbildningssystem, pedagogiska vetenskaper och inlärningsteori, men också på samhällsfrågor, politiska system och utvecklingsfrågor.”
Det är utan vidare viktigt att stödja och utveckla yrkesutbildningen, men när det gäller förnuftigheten i de afrikanska studerandenas val anser jag att det inte är svartvitt; antingen yrkeshögskolor eller universitet. Problemen är stora och det behövs lösningar på alla nivåer.
Vårt magisterprograms lilla insats är att utbilda människor som förstår sig på utbildningssystem, pedagogiska vetenskaper och inlärningsteori, men också på samhällsfrågor, politiska system och utvecklingsfrågor. På så sätt producerar vi specialister som kan arbeta i väldigt många olika miljöer, bland annat i stora institutioner, organisationer och utbildningsinstanser.”
Kommer Finlands utbildningsexport att rädda världen?
”Inte i ett enda land löser sig problemen i utbildningssystemet med att finländska lärare reser dit för att undervisa, även om det ger lokal nytta. Till exempel klasstorlekar, antalet lokala lärare eller lönenivån avgörs inte genom pedagogisk utbildning utan kräver att länderna gör egna förändringar i sin utbildningspolitik och sina resurser.
Jag har också märkt att man numera allt oftare prioriterar utbildningsexport i utvecklingssamarbetsprojekten. Det är helt förståeligt, men ibland ekar diskussionen om utbildningsexport av det tänk som visade sig fungera dåligt redan för länge sedan: ’Nu åker vi till Afrika och ställer allt i ordning.’ Också av den anledningen behövs vårt magisterprogram och som resultat av det yrkesmänniskor som förstår sig på de här frågorna.”
TEXT JUKKA ARONEN
FOTO HANNA-KAISA HÄMÄLÄINEN
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
