Klädmärket Mambo Pambo gör succé, för dess kenyanska grundare Kawira Mirero har förstått att enbart kärlek inte räcker när det handlar om business.
Ögat vet inte vartåt det ska titta. Nairobi Textiles är ett gytter av tygbutiker som ligger i den kenyanska huvudstadens affärscentrum, fyllt av regnbågens färger från golv till tak, i flera våningar.
Kawira Mireros öga vet. Mambo Pambos grundare kan tyger och sin egen stil: kvalitetsmode med inspiration av den afrikanska traditionen – med en modern twist.
Mirero vill bryta den grundläggande förbannelsen: ”Utmattade gatuskräddare syr kläder på tom mage utan att kunna växa och utvecklas.”
Klädmärkets historia symboliserar förändringarna i det kenyanska modet på många sätt. Mirero och många andra vill bryta den grundläggande förbannelsen:
”Utmattade gatuskräddare syr kläder på tom mage utan att kunna växa och utvecklas.”
Om afrikanska tyger skulle man kunna skriva en tjock bok, men här utgörs alltings kärna av kitenge, ett stadigt bomullstyg, även känt som African wax print – eller namnet ankara som är lånat från Västafrika. Stilen har sina rötter i indonesisk batikfärgning som holländarna tog med sig till Afrika på 1800-talet. Samma ursprung har det tunnare bomullstyget kanga, ofta med tryck av ordstäv på swahili.
Ironiskt nog producerades tygerna länge mestadels i Europa och i dag i Kina. Den afrikanska produktionen är blygsam och finns närmast i Nigeria, Ghana och Tanzania. De kinesiska tryckta kitengetygerna säljs i sex meter långa sjok för cirka 1 500 shilling, vilket är 11 euro. Den äkta nigerianska kitengen kostar det tredubbla och mönstret framställs med en annan teknik.
Den randiga väven kikoi är i sin tur av kenyansk produktion.
Alla tygsorterna används av Mambo Pambo som färggranna detaljer i kombination med enfärgade ”mzungu-tyger” som tilltalar nairobiernas moderna smak. Ordet mzungu är swahili för vithyad människa.
”Vi behöver inga sweatshoppar”
Den unga Kawira Mirero flyttade från kuststaden Mombasa till Nairobi för att studera design, trots föräldrarnas varning om att levebrödet blir knappt. Att de hade rätt insåg hon efter att ha tagit sin examen. Hon återvände för att studera marknadsföring.
Det kommersiella arbetet gav försörjning och Mireros andra drömmar hamnade i bakgrunden, tills makens jobb tog henne till Västafrika, Ghana och Nigeria. Under sex år fick hon två döttrar – och en ny chans.
”Västafrikanerna är verkligen bra på att bära sina effektfulla kläder. Jag gav mig på nytt i kast med att studera mode.”
I familjens flyttlass tillbaka till Nairobi 2014 fanns tygpackar och stora planer.
”Jag tror på samarbete. Mungu akipenda – om Gud vill, kommer jag ännu att grunda en lifestylebutik som saluför också andra företagares produkter.”
”Mina vänner beundrade mina kreationer och undrade var man kan använda dem. Jag lärde mig att kläderna måste anpassas till den östafrikanska anspråkslösheten.”
Till en början anställde Mirero en skräddare och tog emot sina kunder i familjens vardagsrum. Tack vare ett lån på 2 600 euro från en stiftelse som finansierar företagare i kreativa branscher kunde hon hyra en egen affärslokal. Nu sysselsätter Mirero sju personer: skräddarna, assistenterna och försäljarna i butiken som ligger i den välbärgade stadsdelen Kareni.
”Jag tror på samarbete. Mungu akipenda – om Gud vill, kommer jag ännu att grunda en lifestylebutik som saluför också andra företagares produkter.”
I det kenyanska modet finns samtliga lager från billiga skräddare till massproduktion och unik lyx. Mambo Pambo placerar sig i ett intervall i prisspannet som är åtkomligt för medelklassen. Brytpunkten kom att bli klänningen Watamu dress, som var full med detaljer som krävde mycket handarbete. Mirero skrev 28 000 shilling – 210 euro – på prislappen och var säker om att ingen skulle köpa klänningen till det priset.
”Instagram blev mitt och mina döttrars gemensamma projekt. Jag tog på mig kläderna och flickorna fotograferade. Affärerna gick bra och dessutom såg vi genast vad folk tyckte om.”
”Men den gick åt. Och den här berättelsen vill jag bygga vidare på. Om vi känner vårt eget värde behöver vi inga sweatshoppar.”
I sitt eget skinn
En viktig lärdom gjordes under nedstängningen på grund av coronapandemin. Tidigare anställde Kawira Mirero fotografer och fotomodeller när hon marknadsförde sig kollektion, och skydde själv kameran. Våren 2020 låg plaggen i lager och något måste göras.
”Instagram blev mitt och mina döttrars gemensamma projekt. Jag tog på mig kläderna och flickorna fotograferade. Affärerna gick bra och dessutom såg vi genast vad folk tyckte om.”
Hon överraskades av att människorna köpte kläder hellre då de såg dem på en kvinna som var som de själva.
”Vi kvinnor himlar oss alltid över något med våra kroppar. Jag har aldrig varit slank och jag vet hur frustrerande det kan vara att försöka hitta kläder. Jag vet också hur bra det känns när ett plagg sitter på just mig. Det är den känslan jag vill förmedla – att må bra i sitt eget skinn.”
Från sin bröllopsfest minns hon hur det kändes att bära två korsetter ovanpå varandra.
”Jag såg bra ut men jag kunde varken sitta eller andas. Efter festen slängde jag korsetterna. Jag går bara inte med på att ha det obekvämt längre. I ett liv med mycket jäkt och många krav ska man inte dessutom lida av kläder som stramar”, säger Mirero.
Översättning från finska till svenska av Ditte Kronström.
