Bilarna krypkör mellan apelsinstånden på Asuncións enorma grönsaksmarknad. En klunga barn springer fram till de nedvevade rutorna och visar upp sina varor.
”En del vuxna vill inte att vi jobbar. Jag vet inte varför, det stör dem väl. Men vi måste, annars har vi inte råd att gå i skolan”, säger 13-åriga Delosanta Figari.
Hon har jobbat sedan hon var sex år.
Hon rapar tyst efter att ha tömt sin Fanta-flaska och småspringer fram till en stor jeep. Föraren köper alla hennes tre gula meloner för motsvarande cirka 1,7 euro. Hon strålar av lycka och hämtar tre nya från lådan i skuggan.
Intill står en kvinna med några småbarn och rotar i en hög ruttnande apelsiner.
”Förr samlade vi också skräp ibland, men nu går det bättre för oss. Mamma har kunnat hyra ett ställe här på marknaden där vi förbereder frukten. Ibland sover vi över där för att inte behöva gå upp så tidigt, det tar nästan två timmar hemifrån med bussen.”
Figari har just gått med i Connats, en politisk rörelse av och för barnarbetare. Liknande organisationer finns i åtta latinamerikanska länder. I Bolivia lyckades de stoppa ett totalförbud av barnarbete i början av året. I Paraguay kämpar de för att avskaffa det.
Trots förbudet jobbar ett av fyra paraguayanska barn, enligt Internationella arbetsorganisationens (ILO) studie från år 2011. Nästan alla i arbeten som definieras som farliga. På gatan, inom jordbruket eller i fabriker. Med gifter eller farliga maskiner. På natten inom barnsexhandeln.
”Lagen blandar ihop utnyttjande av barn med arbete och kriminaliserar oss”, säger Gladys Gonzalez, 18 år och riksrepresentant för Connats.
Hon har just hjälpt till att servera lunch åt Delosanta Figari och en grupp andra barn i en mörk liten lokal vid infarten till marknaden.
”Så länge barnarbete är illegalt kan vi inte hävda våra rättigheter som arbetare. Och för att barnen ska sluta jobba måste våra föräldrar kunna tjäna tillräckligt för att kunna försörja oss.”
Stolta över att arbeta
”Alla har rätt till en åsikt” står det på griffeltavlan på väggen. Under veckomötena diskuteras barns rättigheter, men också planer på fritidsaktiviteter. Andra ämnen som tas upp är hur de ska skydda sig från riskerna som omger dem: våld, droger, sexuella övergrepp.
För elva år sedan började Gladys Gonzales i en likadan grupp. Hon har sålt saft på marknaden så länge hon kan minnas och jobbar fortfarande när hennes föräldrar behöver hjälp.
Samtidigt pluggar hon inför gymnasiets slutprov. Snart börjar studierna till socialarbetare.
Den första generationen Connats-barn har tagit universitetsexamen. Flera jobbar med systerorganisationen Callescuela (Gatuskola), som står för läxhjälpen i samma lokal flera gånger i veckan. För att få bli medlemmar måste barnen gå i skolan.
På pappret har de inte lyckats förändra mycket. Men politikerna kan inte längre stifta lagar som berör dem utan att åtminstone fråga vad de tycker.
Fast den största förändringen ligger kanske i att generationer av barnarbetare ser sig själva som människor med rättigheter, som är stolta över att bidra till sina familjer – och som vet att utbildning är enda vägen ur fattigdomen.
”Jag går i skolan, för annars blir man inget”, säger Delosanta Figari.
”Matte är roligast. Jag är bäst i klassen. För mig är det enkelt, jag har alltid räknat.”
I vanliga fall byter hon om till skoluniform efter jobbet och börjar klockan ett, men i dag är det helgdag. Trafiken inne på marknaden avtar, så hon och de andra barnen stiger på bussarna vid trafikljuset utanför och åker med ett par hållplatser. De säljer dåligt, men blir uppspelta av springandet, tutandet, tempot.
”De säger att det är farligt för oss att jobba på gatan, men vi känner alla här. Det enda farliga är när bussen tvärbromsar, då kan man ramla. Fast vet du, folk tror att vi är farliga. De gömmer sina halskedjor innanför tröjan när vi hoppar på.”
Kämpa för utopin
Den som hårdast driver förbudet mot barnarbete globalt är Internationella arbetsorganisationen ILO. Den vägrar acceptera uppdelningen av barnarbete i bra och dåligt.
”För barnen i Connats är vi djävulen själv”, säger Bernardo Puente Olivera, ILO:s representant i Paraguay.
”Barn som jobbar hinner inte vila och leka, och de går mindre tid i skolan. Bara för att vi vet att många av barnens rättigheter kränks kan vi inte ha lagar som tillåter det. Vi måste kämpa för utopin om alla rättigheter för alla barn.”
Han pekar på de stora förbättringar som skett. År 2005 ville regeringen lösa problemet med gatubarn genom att låsa in dem. Då startade ett projekt med hjälp av svenska Unicef för att hjälpa barnen med skola, mat och hälsovård och för att stödja deras familjer.
Projektet har tagits över av staten, som i teorin kämpar på alla fronter mot barnarbete med hjälp av ILO. Men precis överallt, i städerna och på landsbygden, kan man se barn som arbetar.
”Det är absolut sant som barnen säger: de jobbar därför att de måste. De har också rätt i att läget bara kan ändras om staten ser till att deras föräldrar får bättre möjligheter till arbete”, säger Bernardo Puente Olivera.
Söndagarna är bäst
Delosanta Figaris mamma Prudencia Cristaldo, 33, tvättar håret på yngsta dottern Patricia under vattenkranen intill en hög med majsrens i det hyrda ståndet på marknaden.
”Alla säger att barn inte borde jobba, men vad ska jag göra när de inte har någon far och jag inte kan försörja dem själv?” frågar hon och klämmer en lus i Patricias hår.
”Jag slutade skolan och började jobba när jag var tio år. Vi bodde på landet, jag sålde sallad och bönor. Jag är stolt över att jag har lärt barnen sälja, så att vi kan betala mat, skolböcker, skoluniformer och det här.”
Hon visar runt med hakan åt det som mest liknar ett par kvadratmeter lastkaj. Vid väggen står kassar med kläder, några madrasser, ett litet gasolkök. Flugorna surrar överallt, lukten av majs blir allt fränare i eftermiddagshettan.
Femåriga Patricia är det enda av de sex barnen som inte jobbar. Familjen får ett statligt bidrag för att hon ska slippa.
”När hon blir tio år måste hon, annars går det inte runt. Men jag skickar alla barnen till skolan så länge jag kan. Om de fortsätter studera tror jag de kan få bättre jobb som betalar mer.”
Delosanta Figari kommer trött men glad och överlämnar en hög med sedlar. Hon gillar att arbeta säger hon, det är aldrig läskigt eller jobbigt, bara kul.
Men när hon ska berätta om vad som gör henne lycklig blir svaret:
”Det bästa i mitt liv är söndagarna. Då leker vi disco hos min kompis. Vi sätter på radion i köket och dansar till reggaeton. Vi pausar bara för att äta och dricka läsk.”
TEXT KINGA SANDÉN
BILD KARL MELANDER
Skribenten är svensk frilanskorrespondent för skandinaviska medier i Buenos Aires i Argentina.
”Barn som jobbar hinner inte vila och leka, och de går mindre tid i skolan.”
