I juni har den israeliska ockupationen av palestinska Västbanken pågått i 50 år, med negativa konsekvenser för såväl människor, djur som natur.
I byn Wadi Fuqin, utanför Betlehem på palestinska Västbanken, rensar tvåbarnspappan Ibrahim Sukkar ogräs för hand på sitt fält. På en höjd ovanför breder den israeliska bosättningen Beitar Illits vita villor och höghus ut sig.
”Vi, grundvattnet, våra källor och odlingar drabbas hårt av avloppsvattnet från bosättningen”, konstaterar Sukkar.
I juni är den 50 år sedan östra Jerusalem och Västbanken ockuperades av Israel. Ockupationen slår hårt mot alla delar av det palestinska samhället, även miljön.
I strid med folkrätten har Israel byggt 149 bosättningar med över 400 000 invånare på Västbanken. De flesta ligger på höjder och många släpper ut sitt avloppsvatten på palestinsk mark nedanför. Hit hör Beitar Illit.
”Våra marker längre ner i dalen, nedanför huvudavloppsröret, går inte att odla längre. Wadi Fuqin har alltid varit känt för sin höga kvalitet på jordbruksprodukter, men nu tror många att våra produkter har förgiftats av avloppsvatten”, säger Sukkar.
FRUKTANSVÄRD STANK
32-årige Adel M Hroub tittar förbi. Han pekar ut mörkbruna fläckar på bosättningens slänt.
”Fläckarna ser brända ut eftersom avloppsvattnet innehåller kemikalier”, säger han.
En bit bort ligger en uttorkad källa och några döende olivträd.
”Här kan ingen odla eller använda vattnet längre.”
”Här kan ingen odla eller använda vattnet längre. Israeliska myndigheter har tagit prover på vattnet i huvudkällan i byn. Det är inte giftigt, men här har inga prover tagits”, säger han.
Byborna har inga hälsoproblem.
”Men ibland är stanken från avloppsvattnet fruktansvärd. Det påverkar givetvis hur vi mår”, säger Hroub.
Efter Osloavtalet mellan Israel och den palestinska paraplyorganisationen PLO 1993 delades Västbanken upp i A-zoner, som är under de palestinska myndigheternas kontroll och B-zoner där palestinierna har ansvar för den civila administrationen och Israel för säkerheten.
Över 60 procent av Västbanken är dock C-zoner som är under total israelisk kontroll och där de flesta bosättningar finns.
Närmare 94 procent av Wadi Fuqins marker är C-zoner. Byborna får lägga mycket energi på att klaga hos den israeliska civiladministrationen, som förvaltar de ockuperade områdena, över avloppsvattnet från bosättningen.
”Men det här är en militär ockupation, så ingenting förändras”, säger Hroub.
Själva byn ligger i en B-zon och har cirka 1 400 invånare. De är inte anslutna till något avloppsnät, vilket endast kring 30 procent av palestinierna på Västbanken är.
”Hushållsavloppsvattnet leds till betongomgärdade gropar utanför husen. När de är fulla kommer en tankbil och tömmer dem. Sedan töms smutsvattnet längre ned i dalen. Det är givetvis inte bra för naturen”, säger Hroub.
INGA AVLOPPSNÄT
I Ramallah, basen för det palestinska självstyret på Västbanken, berättar Samhan Samhan, ingenjör på Palestinska hydrologigruppen, att många hushåll har septiktankar för sitt avloppsvatten, men även deras innehåll töms i slutändan i naturen.
”Det värsta är att jord, plantor och vattenkällor förorenas. På sikt riskerar även grundvattnet att förorenas”, säger Samhan.
Det finns endast cirka 10 reningsverk på Västbanken. A- och B-områdena är tätbefolkade, därför måste vattenreningsverken ligga i C-områdena med gles befolkning.
”Men det finns många hinder för att få tillstånd att bygga något som har med infrastruktur att göra i C-områden”, säger Samhan.
Avsaknaden av avloppssystem beror även på att de kostar stora summor pengar att anlägga.
”Utländska givare är inte intresserade av att finansiera sådana projekt i C-områden. De är oroliga att israelerna ska förstöra dem”, säger Samhan.
ÅTERVINNING AV AVLOPPSVATTEN
På södra Västbanken, i en B-zon, ligger Wadi Al-Arrubs reningsverk, som öppnade 2016, omringat av tomma eller nyplanterade odlingar. En del av marken är mörk av sörja.
”Folk övergav sina odlingar här för 15 år sedan när de översvämmades av avloppsvatten”, säger Jane Hilal, chef för vatten- och miljöavdelningen på den palestinska organisationen ARIJ.
Avloppsvattnet kom från Al-Arrub-lägret som är ett av 19 palestinska flyktingläger på Västbanken.
Sedan reningsverket öppnade testas nu det renade avloppsvattnet för bevattning av odlingar. Något som är mycket ovanligt på Västbanken, men som skulle lösa många problem för palestinska bönder i C-områdena som nekas tillstånd att borra nya brunnar.
Osloavtalet II, från 1995, fastställer att Israel får 80 procent av vattnet från den gemensamma akvifern, medan palestinierna endast får 20 procent.
”Vattenvolymen som tilldelades palestinierna för 22 år sedan beräknades på befolkningsmängden då. Nu har den ökat. Vattnet per capita minskar för varje år. Det räcker inte till att bevattna jordbruken”, säger Elias Abu Mohor, ingenjör på ARIJ.
Även separationsbarriären, som Israel började bygga mot Västbanken 2002, påverkar ekosystemet.
Enligt Hilal är förorenat vatten från bosättningarna det största miljöproblemet på södra Västbanken, men även separationsbarriären, som Israel började bygga mot Västbanken 2002, påverkar ekosystemet.
”Den har förstört faunans och florans naturliga spridning och rörlighet”, säger Hilal.
ELDAR UPP SOPOR
En studie i Betlehem-området från 2008–2013 visade att 13 av 31 däggdjursarter som fanns i området på 1960- och 1970-talen hade försvunnit och fyra hade blivit ovanliga.
Några tiotal kilometer norrut, mellan Jerusalem och Jeriko, breder israeliska bosättningar ut sig på kullarna i ett C-område. Nedanför ligger skjulbyar som tillhör beduiner.
I byn Khan al-Ahmar intygar byns talesman, Abu Khamis, att faunan har förändrats.
”Förr fanns det mycket rävar och vildkaniner här. Nu har alla vilda djur nästan helt försvunnit”, säger han.
Abu Khamis tror inte bara att det beror på separationsbarriären, utan även på att de har skrämts iväg av israeliska militärövningar och av bosättares vapenträning i området.
Beduinerna i byn tänker dock inte låta sig skrämmas iväg, trots att de lever miserabelt och har en israelisk demoleringsorder hängande över sig. Luften är fylld av en frän stank av brända sopor.
”2013 bad vi de palestinska myndigheterna att få soptunnor som sopbilar kommer och tömmer, men ingenting har hänt. Vi har även bett Europeiska kommissionen om hjälp. Vi vill inte bränna våra sopor, men vi verkar ha fastnat i byråkratiskt krångel”, suckar han.
NY SOPTIPP
Västbankens 2,8 miljoner invånare producerar cirka 2 200 ton fast avfall per dag. Statistik över hur mycket som hamnar på Västbankens två officiella soptippar, en i norr och en i söder, varierar från 50 till 80 procent.
Husain Abuoun är verkställande chef på JSC (Förenade rådet för fast avfallshantering) i Ramallah som har ansvar för avfallshantering samt en del av sophämtningen tillsammans med de palestinska myndigheterna. Han berättar att en tredje soptipp ska öppna i Ramallah-området på centrala Västbanken.
”Men vi har mötts av stora problem från den israeliska civila ockupationsadministrationen. Den kräver att vi ska innefatta bosättningarna i sophanteringen vilket både vi och våra tyska finansiärer vägrar gå med på”, säger Abuoun.
Att förse bosättarna med samhällsservice ser han som att legitimera deras närvaro. I januari 2015 fick JSC tummen upp för tippen. Då satte sig den palestinska befolkningen i området sig på tvären.
”Sedan började de israeliska bosättarna där också protestera. De vill innefattas i projektet, men vägrar gå med på att soptippen anläggs på utvald plats”, säger Abuoun.
Fallet ligger nu hos Israels högsta domstol. Utslag väntas under sommaren 2017.
I väntan på en ny tipp transporteras soporna från Ramallah-området till tippen på norra Västbanken. Mycket av avfallet hamnar dock på någon av 58 inofficiella soptippar.
”De inofficiella soptipparna är katastrofala för miljön och grundvatten.”
”De inofficiella soptipparna är katastrofala för miljön och grundvatten. De måste stängas, men då måste den nya soptippen öppna”, säger Abuoun.
Ett annat problem är att israeliska entreprenörer dumpar giftigt avfall på Västbanken för att undvika höga kostnader i Israel. Den israeliska armén, som kontrollerar såväl gränsövergångar som C-zonerna, har på senare år tagit i med hårdhandskarna mot ”avfallssmugglingen” vilket har minskat den, säger Abuoun.
”Detta är ett gemensamt problem – för både israeler och palestinier. Vi dricker av samma grundvatten”, säger han.
TEXT OCH FOTO BENGT SIGVARDSSON
Skribenten är svensk frilansjournalist.
