Det som visas i dokumentärfilmer och de uppfattningar filmerna skapar avgörs av regissören. Européerna vill ha fattigdom, afrikanerna högklassiga berättelser.
Filmen Stop Filming Us som visades på filmfestivalen DocPoint i januari 2021 följer med hur den nederländska dokumentärfilmaren Joris Postema spelar in en film i Goma i Demokratiska republiken Kongo. Filmen ställer frågan varför den inte görs av en kongoles? Skulle det inte vara bättre att den nederländska regissören åkte hem?
Västerlänningars sätt att visa fattigdom och misär väcker frustration hos kongolesiska filmare. Biståndsorganisationerna vill köpa material som vädjar till känslor, men de lokala regissörerna irriteras av att filmerna visar människor på ett ovärdigt sätt.
Temat är bekant för den kenyanska regissören Sam Soko, vars film Softie visades i Afrika-serien på Doc Point.
”De flesta av oss har börjat i branschen med att göra videor för biståndsorganisationer. De har ofta en färdig vision av vad som ska visas, eftersom de måste samla in pengar för sin verksamhet.”
Ibland är responsen från organisationerna att materialet inte ger en tillräckligt fattig bild. Soko anser att det är tröttsamt att fundera på vilken sorts material som skulle ge ett tillräckligt fattigt intryck men ändå respektera de filmades människovärde.
I sin egen film slapp han fundera på det. Softie handlar om den kenyanska aktivisten Boniface Mwangis försök att bli invald i landets parlament. Filmens klipp fick pris på den amerikanska filmfestivalen Sundance i fjol. Den har också turnerat på andra festivaler och nominerades till Kenyas Oscarkandidat 2021.
Pengarna styr
Sam Soko säger att dokumentärbranschen växer i de afrikanska länderna. En orsak är att tillgången till finansiering är något större än tidigare. Den är dock ofta utländsk och Afrika dokumenteras främst av utländska filmare.
”Branschen fungerar ofta som så att särskilt unga filmare deltar i workshoppar, där de utvecklar, pitchar och jobbar vidare på sina idéer.”
DocPoints konstnärliga ledare, dokumentärfilmaren Kati Juurus påpekar att även afrikanska filmare i många fall får finansiering från Europa och att det påverkar deras berättande.
”Branschen fungerar ofta som så att särskilt unga filmare deltar i workshoppar, där de utvecklar, pitchar och jobbar vidare på sina idéer.”
De här evenemangen och regissörerna är européer och Juurus misstänker att idéerna kan bearbetas i en riktning som tilltalar européer.
Så var det nära att gå också för Sam Soko. Vid ett tillfälle uppmanades han att ta bort de partier av filmen som handlade om Boniface Mwangis familj och i stället fokusera enbart på politiken. Det kändes fel för Soko, för då skulle filmen inte ha avvikit från nyhetssändningarna.
”Om jag hade följt alla råd skulle jag ha gjort en helt annorlunda film.”
På finansiärernas önskan kommer det ofta samhälleliga dokumentärer från Afrika. Soko anser dock att det är fel att tänka att hans film skulle representera hela landet, än mindre hela kontinenten.
”Det viktigaste är att berätta högklassiga historier.”
Hur nå jämlikhet?
Sättet som afrikaner presenteras i filmer har fått Kati Juurus att fundera också över sitt eget arbete. Hon har gjort flera dokumentärer om andra länder, även om Kenya. Hennes avsikt, det vill säga intresset för afrikansk film och afrikanska kulturer, har varit god. Hon har fått beröm också av samarbetsparterna.
”Men samtidigt reflekterar jag alltmer över mitt eget arbete.”
I Juurus idealvärld skulle alla kunna utforska såväl sin egen som andras kultur och göra tolkningar av dem.
”Men världen är inte sådan och kommer inte att vara det på länge. Hur skulle vi kunna styra mer resurser till de afrikanska länderna?”
Sam Sokos lösningsförslag är genuint samarbete.
”Om man vill komma till Kenya från Finland för att göra film ska man leta rätt på en lokal yrkesmänniska och verkligen göra filmen tillsammans.”
Soko anser att det alltför ofta händer att en lokal filmmänniska tas med i produktionsgruppen bara för syns skull, så att man kan säga att filmen är ett samarbete.
Juurus påpekar att filmen är en konstform som ofta koncentrerar sig på en person.
”Inte förrän regissören är lokal är blicken något annat än västerländsk.”
TEXT ESA SALMINEN FOTO STOP FILMING US © DOXY, CHRIS RHYS HOWARTH ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist och facklitterär författare.
