Flera miljoner barn kunde börja skolan tack vare utvecklingssamarbetet inom undervisningssektorn och fokus kunde skiftas till inlärningsresultaten. De här tidigare framstegen hotas nu av coronapandemin.
Allt färre finländare minns tiden före grundskolan, då barnen först gick i folkskolan som var avgiftsfri, och därefter sökte till lärdomsskolan, som inte var det. Bland arbetarbefolkningen och på landsbygden fick barnen ofta nöja sig med folkskolan, eftersom det var det enda familjerna hade råd med.
Senare på 1970-talet införde Finland gradvis en avgiftsfri grundläggande utbildning och i augusti blir också utbildningen på andra stadiet gratis i och med att eleverna inte längre behöver köpa sina läroböcker och annat nödvändigt studiematerial själva.
I resten av världen är en avgiftsfri skolgång dock ett relativt nytt fenomen.
Ännu i mitten av 1990-talet betalade familjerna till exempel i Etiopien en registreringsavgift för att anmäla barnen till den offentliga grundläggande skolan och de betalade hyra för skolböckerna.
Även om avgifterna inte var stora utgjorde de ändå ett extra hinder för skolgången i fattiga och stora familjer på landsbygden. Följden var att till exempel 1994 deltog bara 19 procent av barnen i årskursenlig grundskoleundervisning.
Tio år senare hade andelen barn som går i skola ökat från 19 till 50 procent, och 2015 var Etiopien redan uppe i 85 procent.
Början av 1990-talet var en tid av stora förändringar i Etiopien. En ny grundlag hade trätt i kraft och förvaltningen reformerades med radikala tag. Därför var det inte helt oväntat att regeringen samtidigt som den genomförde de andra förändringarna också slopade alla skolavgifter på en gång.
Den första terminen 1995, efter att skolavgifterna avskaffats, började 29 procent fler elever i första klass än året innan. Tio år senare hade andelen barn som går i skola ökat från 19 till 50 procent, och 2015 var Etiopien redan uppe i 85 procent.
De slopade skolavgifterna tillsammans med andra stödåtgärder i undervisningen har märkts i synnerhet i de etiopiska flickornas skolgång. Jämfört med pojkarna gick bara 68 procent av flickorna på grundstadiet eller andra stadiet 1994, men fram till 2015 hade andelen redan tagit ett kliv till 92 procent. Under samma period ökade flickornas skolgång på grundstadiet raketartat från 16 till 81 procent.
En global framgångssaga
Etiopien avskaffade skolavgifterna tidigare än många andra utvecklingsländer. På global nivå ökade takten 2005 då FN:s barnorganisation Unicef och Världsbanken utarbetade ett initiativ för att skolavgifterna skulle slopas i hela världen. I bakgrunden verkade en rad frivilligorganisationer, också från Finland.
Initiativet fick snabbt stor internationell uppslutning. Länderna började också satsa mer utvecklingssamarbete på att understödja en avgiftsfri grundläggande utbildning. När de fattigaste länderna märkte att hjälpgivarna engagerade sig synligt i frågan vågade de avskaffa sina avgifter.
”Att skolavgifterna avskaffades var en global framgångssaga som hjälpte många länder, där skolgången varit enbart elitens privilegium, att ta sig upp till en helt annan nivå.”
”Att skolavgifterna avskaffades var en global framgångssaga som hjälpte många länder, där skolgången varit enbart elitens privilegium, att ta sig upp till en helt annan nivå”, säger Jussi Karakoski, som har arbetat länge som sakkunnig inom utbildningssektorn vid utrikesministeriet.
Att slopa skolavgifterna gick inte smärtfritt. Först tacklade länderna anstormningen av elever genom att förstora klasserna, vilken ofta försämrade undervisningens kvalitet.
Så gick det även i Etiopien, där den snabba befolkningsökningen har medfört en stor press särskilt på skolsystemet. Antalet elever i grundskolan ökade från undre tre till över 18 miljoner mellan 1996 och 2014.
Etiopien försökte förbättra undervisningen genom att bygga fler skolor, anställa fler lärare, decentralisera beslutsfattandet till kommun- och skolnivå och reformera läroplanerna.
Man ägnade särskild uppmärksamhet vid undervisningsspråket, eftersom det har visat sig ha stor betydelse för inlärningsresultaten. Alltför många elever går i skola på ett språk som de inte förstår tillräckligt bra.
Lärokris
Den etiopiska staten planerade och finansierade själv en del av sina skolreformer. Många andra länder hade inte samma möjligheter. Skolväsendena led av brist på pengar, klasserna var för stora och lärarna underutbildade.
Det internationella samfundet som följer med undervisningssektorn insåg senast på 2010-talet att den dåliga kvaliteten på undervisningen var ett världsomfattande fenomen. Man började tala om en lärokris.
Moçambique är ett exempel på ett land som avskaffade skolavgifterna 2004 och allt såg bra ut på ytan. Andelen barn som gick i grundskolan ökade från 50 till hela 94 procent under 1998–2018. I synnerhet flickornas skolgång fick en rejäl skjuts, den regionala ojämlikheten minskade och klasstorlekarna krympte.
Den springande punkten är att grundskoleundervisningen i Moçambique ges på portugisiska, majoritetsspråket från kolonialtiden, som bara ungefär 10 procent av barnen behärskar vid skolstarten. Även frånvarosiffrorna är höga för både lärare och elever.
Allt det här återspeglas i resultaten. Enligt en uppskattning från 2016 kunde bara 5 procent av de moçambikiska tredjeklassarna läsa och skriva såsom läroplanen föreskrev och 8 procent kunde lösa matematiska problem avsedda för sin åldersnivå.
I målen för Agenda 2030, som lanserades samma år, ingick en förhoppning om att också de sista barnen kan inleda sin skolgång före 2030.
Fenomenet är bekant från andra utvecklingsländer. Enligt Världsbanken kan bara en fjärdedel av tredjeklassarna i Kenya, Tanzania och Uganda läsa och förstå en så enkel mening på engelska som ”The name of the dog is Puppy”. Av tredjeklassarna på den indiska landsbygden kan tre av fyra elever inte räkna subtraktionen ”46 minus 17” rätt.
Enligt Unicef förekommer det allvarliga kvalitetsproblem också i Etiopien, trots landets kraftiga satsningar på utbildningen. Av lågstadieeleverna uppnår 63 procent inte tillräckligt goda inlärningsresultat för att fortsätta till nästa stadium.
Mer stöd till skolsystemen
År 2015 uppskattades att 200 miljoner barn i skolåldern inte gick i skolan. I målen för Agenda 2030, som lanserades samma år, ingick en förhoppning om att också de sista barnen kan inleda sin skolgång före 2030. Ännu viktigare ansåg man vara att förbättra undervisningens kvalitet.
Det förändrade tänkesättet har synts i utvecklingssamarbetet redan i flera år. Utöver att bygga skolor och köpa böcker har man börjat stärka hela skolsystemet. Hjälpgivarna stöder till exempel utvärdering av inlärningsresultat, förvaltning av skolorna, arbetet med läroplaner, lärarutbildning och skolmiljö, såsom skolbespisning och förbättring av toaletter.
”Till exempel i Nepal har Finland gjort det möjligt att inlärningsresultaten över huvud taget kan mätas”, säger Paula Malan, sakkunnig inom undervisningssektorn vid utrikesministeriet.
Vid sidan av förbättringen av undervisningens kvalitet har en ny inriktning smugit sig in utvecklingssamarbetet – att uppfatta undervisning som en global kollektiv nyttighet. Det här betyder att man till exempel under humanitära kriser och utdragna konflikter möjliggör skolgång i flyktinglägren. I praktiken går arbetet ut på att kombinera principerna för långsiktigt utvecklingssamarbete och humanitärt arbete.
”Utbildning är inte bara en grundrättighet utan också ett medel för att stärka demokrati och minska fattigdom.”
Undervisningen har blivit en global kollektiv nyttighet eftersom dess centrala ställning som en samhällelig förändringskraft erkänns i allt större utsträckning.
”Utbildning är inte bara en grundrättighet utan också ett medel för att stärka demokrati och minska fattigdom”, säger Malan.
”Här finns också en koppling till Finlands egen berättelse. Utan utbildning skulle vårt land inte ha blivit det välfärdssamhälle som det är i dag.”
Mot det bättre, trots allt
Även om undervisningens svaga kvalitet undergräver resultaten är det samtidigt uppenbart att man har nått anmärkningsvärda kvantitativa framsteg inom undervisningssektorn.
År 2018 fick hela 89 procent av alla barn i världen grundskoleundervisning. Statistiken från länderna söder om Afrika är inte alltid tillförlitliga men enligt de uppgifter som finns att tillgå steg andelen barn i grundskolan även där från 58 till 75 procent mellan 1999 och 2009.
Könsfördelningen i världens skolor är nästan jämn i alla utbildningsstadier, utom i tredje stadiet, där kvinnorna är proportionellt sett fler. Även i grundskolorna i de afrikanska länderna söder om Sahara var antalet flickor i snitt 96 per 100 pojkar.
Könsfördelningen i världens skolor är nästan jämn i alla utbildningsstadier, utom i tredje stadiet, där kvinnorna är proportionellt sett fler.
Relationstalet mellan lärare och elever är också på väg att förbättras. I Afrika söder om Sahara hade en lärare i genomsnitt 37 elever 2018, medan antalet ännu tio år tidigare var 44 elever. De utbildade lärarna stod för 67 procent av alla lärare 2018.
Att förbättra de kvalitativa resultaten är ett långsamt arbete där också olika kulturella faktorer måste beaktas. Till exempel i Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Mali talas 70–80 språk, vilket avsevärt försvagar effekten av undervisning som ges på ett majoritetsspråk. Den officiella statistiken visar att bara en tredjedel av vuxenbefolkningen i de här länderna kan läsa.
Coronan spolierar
Samtidigt som blickarna har riktats mot undervisningens kvalitet får coronapandemin, som bröt ut 2020, drastiska följder. Att skolorna tvingats stänga har påverkat omkring en miljard elever och studerande över hela världen, allra värst i Latinamerika, Karibien och Central- och Sydasien.
Experter beräknar att pandemin leder till att fler avbryter sin skolgång och att resultatet blir ett bestående inlärningsunderskott. Regeringarna i många utvecklingsländer har redan skurit ner sina undervisningsbudgetar och enligt FN hotar det årliga globala finansieringsgapet för utbildning, som nu är 148 US-dollar, att växa till 200 US-dollar.
Arbetet med att kartlägga skadorna av pandemin är ännu inte över, liksom inte heller själva pandemin. FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, har dock beräknat att den pågående krisen kommer öka mängden barn som inte kan läsa med en femtedel till 584 miljoner. Om prognosen slår in, spolieras resultaten av ett tjugo år långt arbete.
Enligt Unesco kan man hjälpa upp situationen genom att öppna skolorna på ett kontrollerat sätt, förhindra att elever blir utan utbildning och påskynda ibruktagandet av digitala lärplattformer. Det vore också viktigt att ta tillvara lärdomarna av coronapandemin för att stärka skolväsendenas kapacitet att tackla en eventuell ny kris.
”Jag hoppas att pandemin blir en vändpunkt, som sätter fart på stora, nödvändiga förändringar och gör framtidens inlärningsmetoder tillgängliga verkligen för alla”, säger Paula Malan.
TEXT JUKKA ARONEN
FOTO MICHAEL TEWELDE/EYEVINE/LK, DAVID DUCHEMIN/DESIGNPICS/LK
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
