Biståndsmaskineriet på FN:s befolkningsfond UNFPA:s kontor i Köpenhamn såg till att mammorna fick hjälp av medicinsk apparatur som var trygg att använda.
”I april 2017 såg jag på nättjänsten Oikotie en platsannons där FN:s befolkningsfond UNFPA sökte en biträdande expert, och tänkte att det jobbet var som skapt för mig.
Jag hade studerat biokemi och bioteknik, och UNFPA sökte en teknisk expert på medicinsk apparatur till sin upphandlingsenhet. UNFPA jobbar med att främja sexuell hälsa, fortplantningshälsa och dito rättigheter, till exempel genom att stödja graviditetshälsovård och förebygga könsstympning av flickor, och det var exakt ett sådant arbete jag ville göra.
Utom att: Jag hade aldrig besökt ett enda utvecklingsland och jag hade ingen kompetens inom utvecklingssamarbete. De utgjorde stora minus.
Jag fick jobbet ändå. I september 2017 började jag på UNFPA:s nordiska kontor i Köpenhamn och det var meningen att jag också skulle få jobba på fältet i ett land i utveckling.
I MITT ARBETE GRANSKADE jag medicinsk utrustning såsom sprutor, kirurgiska knivar och ultraljudsapparater och kontrollerade framför allt att de var trygga och lämpliga för sitt ändamål.
När jag godkände skyddshandskar, sprutor och ultraljudsapparater kände jag att jag skyddade mammor som hade förlorat mycket i sitt liv, såsom sitt hem och sin man.
Med min chefs ord: ’När allt gått förlorat vill man inte att dessutom ens egen eller ens barns hälsa riskeras av farlig apparatur. Ansvaret vilar på tillverkarna och kvalitetsövervakarna.’
Det ansvaret insåg jag mycket väl.
Jag hade nästan ingen kontakt med mottagarländerna, utan var en del av biståndsmaskineriet. Vi hade upphandlingsexperter som tog emot förfrågningar och säkerställde att rätt produkter nådde mottagarländerna. Jurister hade hand om upphandlingsavtalen, ekonomiska experter skötte donations- och biståndsmedlen. Och så fanns det kvalitetsövervakare som jag själv.
Syftet med vårt maskineri var att leverera nödhjälp, vilket i korthet skedde så här: Vi publicerade en förteckning över vilka produkter som behövdes. Varuleverantörerna erbjöd oss sina produkter och de som blev valda skulle ännu godkännas i vår upphandlingsenhet och huvudkvarteret i New York.
Först därefter sändes produkterna i väg till mottagarländerna.
Jag insåg att biståndsarbete kräver ett stort maskineri som bryr sig om vad det gör. Trots att jag bara satt på kontoret kände jag att mitt arbete var betydelsefullt. När jag godkände skyddshandskar, sprutor och ultraljudsapparater kände jag att jag skyddade mammor som hade förlorat mycket i sitt liv, såsom sitt hem och sin man. Jag var närvarande i deras vardag.
TRE ÅR FÖRLÖPTE I KÖPENHAMN. En gång besökte jag Kirgizistans huvudstad Bisjkek, där jag utbildade anställda vid hälsovårdsministeriet i att utvärdera kvaliteten på hälsovårdsprodukter.
Och en gång var jag på arbetsmöte i Dubai i Förenade arabemiraten.
De minst utvecklade länderna förblev obesökta, igen en gång. Upphandlingsenheten var i trängande behov av tekniska experter som mig själv, och efter det kom coronapandemin, som satte stopp för resandet.”
TEXT PÄIVI ÄNGESLEVÄ FOTO SAMULI SIIRALA
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
