Tre decennier efter folkmordet blomstrar Rwandas ekonomi och fattigdomen minskar. Merparten av folket uppskattar sin ledare, trots att disciplinen är hård och ordet är inte särdeles fritt.
”Vi började från noll, samhället hade kollapsat. De som inte dött, hade flytt. Ekonomin låg i ruiner. Det behövdes en nystart.”
Så här svarar ekonomie doktor Fidele Mutemberezi vid Rwandas universitet på frågan hurdant Rwanda var efter folkmordet 1994. I april har det gått 30 år sedan dess.
”Nu är vi ett land som har byggt sig självt.”
”När folk är upptagna finns det inga konflikter.”
– Fidele Mutemberezi
I dag får vi höra andra slags nyheter från Rwanda: ekonomisk tillväxt, enighet, uppstartsföretag och en stabil omgivning att investera i.
Berättelsen vinner stöd i nyckeltalen: landets ekonomi har vuxit med 8–12 procent årligen, nästan hälften av hushållen har fått el, barnadödligheten har halverats och redan tre av fyra rwandier kan läsa.
Placerare och diplomater har hyllat Rwanda som ett mirakel.
En växande ekonomi är en bra garant för fred, säger Mutemberezi.
”När folk är upptagna finns det inga konflikter.”
Ekonomin växer i statens järngrepp
Efter folkmordet har Rwanda letts av Paul Kagame och hans parti Rwandas fosterländska front (RPF). Kagame är mycket populär: han har vunnit tre val med över 90 procent av rösterna. Enligt observatörerna var valen inte helt fria, men Kagames popularitet bland folket är obestridlig.
En orsak till populariteten är ekonomin.
Rwanda är inte en socialistisk stat men staten deltar starkt i företagens verksamhet ända sedan starten.
”Rwanda är ett typexempel på ekonomisk tillväxt i Afrika”, säger docent Élise Féron på Freds- och konfliktforskningscentret vid Tammerfors universitet.
Féron förklarar den ekonomiska tillväxten med statens järngrepp: Rwanda är inte en socialistisk stat men staten deltar starkt i företagens verksamhet ända sedan starten.
Internationella samfundet har också stött Rwanda massivt efter folkmordet, vilket Féron anser vara förknippat med stora skuldkänslor: internationella samfundet varnades för risken för folkmord men bland annat FN reagerade mycket långsamt på hotet.
Prydligt och tryggt
Även Thomas Elfgren, numera pensionerad kriminalöverkommissarie vid Centralkriminalpolisen, är imponerad över utvecklingen.
Han ledde den utredning 2007–2011 där den i Finland bosatta rwandiern François Bazaramba misstänktes för folkmord. Helsingfors tingsrätt dömde Bazaramba till livstids fängelse, och hovrätten fastställde domen.
Under utredningen tillbringade Elfgren sammanlagt fem år i Rwanda, varmed landet blev viktigt för honom. Han adopterade lokala ungdomar till Finland och nu har han åtta barnbarn. Elfgren besöker landet fortfarande regelbundet, sist vistades han två månader där vid årsskiftet.
”Det finns inte korruption – åtminstone inte sådan korruption som skulle besvära mannen på gatan.”
– Thomas Elfgren
Arbetet har tagit Elfgren också till många andra länder i Afrika, men jämfört med dem är Rwanda exceptionellt tryggt och prydligt. Landet har också en hänförande natur.
”Och det finns inte korruption – åtminstone inte sådan korruption som skulle besvära mannen på gatan.”
Elfgren berättar också om den lokala praxisen umuganda, som förpliktar varje rwandier att delta i gemensamma arbeten under förmiddagen sista lördagen i månaden.
”Man planterar träd och städar, reparerar och målar offentliga platser och den gemensamma omgivningen.”
Det finns bara rwandier
En annan stor politisk riktlinje efter folkmordet har varit att förbjuda etniska identiteter, berättar Élise Féron.
Tidigare fanns det tre etniska grupper i Rwanda: hutuer som försörjde sig på lantbruk, tutsier som var nomader och handelsmän samt twat som var en liten grupp jägare och samlare. Fram till kolonialtiden som började i slutet av 1800-talet levde grupperna i bästa sämja, men efter det hetsade i synnerhet belgarna till fientlighet mellan dem. Merparten av folkmordets förövare var hutuer medan offren till största delen var tutsier. Ändå miste också många så kallade moderata hutuer livet, och en del av förövarna var tutsier.
Numera får man bara tala om rwandier i Rwanda. Det är tillåtet att hänvisa till etnicitet bara då man talar om ”folkmordet på tutsier”.
Rwandierna har tagit talet om landets enighet väl till sig.
”I de flesta andra länder i Afrika förekommer ännu etnicitet. En stam får inte göra något på en annans stams område. Man får på sätt och vis inte överskrida gränsen för att det inte ska bryta ut krig”, säger juridikstuderanden David Manzi i Rwandas huvudstad Kigali.
”Rwanda drabbades av faran med etnicitet. Människor har förlorat sina familjer, vänner och bröder”, tillägger rörmokaren Pacific Iradukunda.
”Etniciteten var en viktig faktor i folkmordet. Människor har svårt att hantera det som hände dem om de inte kan tala om etniska identiteter.”
– Élise Féron
Nu anser han att folket har enats, då etniciteten har satts åt sidan.
Féron ser också problem med att man förbjuder etnicitet.
”Etniciteten var en viktig faktor i folkmordet. Människor har svårt att hantera det som hände dem om de inte kan tala om etniska identiteter.”
Även om de etniska gränserna har förbjudits existerar de fortfarande enligt Féron, liksom också tankemodellen som ledde till folkmordet. Till exempel i radioprogram, dit publiken får ringa in, händer det att en anonym lyssnare säger att arbetet blev på hälft och att det ännu kommer att slutföras. Det här traumatiserar offren på nytt.
Folkmördarna döms
Efter folkmordet var det rwandiska rättsväsendet hårt prövat. Thomas Elfgren minns att den dåvarande riksåklagaren sagt att färre är 20 laglärda hade överlevt folkmordet. Över en miljon människor hade deltagit i det, och offren var nästan lika många.
”Hur ska man enas efter en sådan konflikt? Hur ska man skapa rättvisa och åstadkomma en känsla av rättvisa?” frågar Elfgren.
Brotten utreddes på tre nivåer. Internationella brottsmålsdomstolen dömde 61 förövare, medan tusentals förövare dömdes i nationella domstolar i Rwanda och andra länder. För att hantera de väldiga människomassorna tog man i bruk de traditionella byadomstolarna gacaca. På knappt sju år behandlade cirka 100 000 gacaca närmare två miljoner fall med över en miljon åtalade.
Gacaca har fått beröm för att de klarade av den enorma arbetsbördan, men de har också fått kritik. Staten höll dem i ett hårt grepp, vilket kringskar domstolarnas självständighet.
Élise Féron påpekar också att de inte ursprungligen var avsedda för att döma grova brott.
”Gacaca behandlade problem i grannskapet, såsom egendomstvister och tvister mellan familjer. De behandlade inte mord, för att inte tala om massmord”, säger hon.
”Gacaca hade inget system för att skydda vittnenas anonymitet eller säkerställa att behandlingen inte traumatiserar människor på nytt.”
RPF-partiet, som vann inbördeskriget, har också kommit lätt undan med sina brott. Människorättsorganisationen Human Rights Watch påpekar också att endast ett fåtal av arméns folkmordsåtalade soldater har dömts, och de har fått lindriga domar.
”Man har inte heller undersökt hur armén efter folkmordet trängde in över gränsen i hutuernas flyktingläger i Demokratiska republiken Kongo”, tillägger Féron.
Ytlig eller djup förlikning?
”Det viktigaste är att alla har en känsla av rättvisa, och att livet tillsammans kan fortsätta”, säger Thomas Elfgren.
Elfgren och Élise Féron är oense om huruvida känslan av rättvisa redan har uppnåtts. Elfgren anser att ursäkten och försoningen är genuina, medan Féron tvivlar.
I forskningen talar man om två olika sorters förlikning: ytlig och djup.
Från andra folkmord är det känt att försoningen kan kräva flera generationer, och ibland uppnås den aldrig.
”Den ytliga förlikningen syftar bland annat på institutioner, maktfördelning och rättssystem. Här har Rwanda varit framgångsrikt: man har byggt mekanismer för förvaltningen av arvet efter folkmordet.”
Féron berömmer också straffväsendets funktionalitet i Rwanda och det att man nått fred i landet.
Djup förlikning har i sin tur mer att göra med mentala faktorer: försoning, empati, förtroende, ånger och harmoni. Det här anser Féron att alla i Rwanda inte uppnått. Från andra folkmord är det känt att försoningen kan kräva flera generationer, och ibland uppnås den aldrig.
Féron kritiserar också förlikningsprocessen, som ofta har varit tvingande.
”Folk har tvingats bo i så kallade förlikningsbyar, där förövare och offer måste leva granne med varandra. Det kan vara mycket traumatiserande för dem som överlevt folkmordet.”
Man får tala om allt – åtminstone nästan
Under de senaste åren har det börjat komma sprickor i Rwandas bild i offentligheten. Enligt Human Rights Watch är den politiska oppositionens, det civila samhällets och mediernas utrymme ”stängt”. Organisationen säger att det är vanligt att regeringskritiska rwandier anhålls, misshandlas och rentav torteras.
Det amerikanska mediebolaget Bloomberg har kallat Paul Kagame för autokrat och The New York Times kallar honom diktator.
”Han är mycket målmedveten”, säger Thomas Elfgren.
Elfgren har börjat fundera på om ett renodlat demokratiskt system är det ideella i återuppbyggnaden efter konflikter.
Han anser att det främst är utomlands bosatta rwandier som står för kritiken. Han kommer inte på ett enda tema som man inte skulle få tala om i Rwanda. Folkmordet får man självfallet inte bestrida och man talar inte längre om hutuer eller tutsier.
Élise Féron har bedrivit sin forskning uttryckligen bland rwandier som lever utomlands.
”Rwandier i diasporan kan tala friare. De är också mer frispråkiga”, säger hon.
”Det förekommer mycket självcensur i Rwanda.”
Därför krävs försiktighetsåtgärder i Rwanda om man ska tala om svåra saker.
Trots den ekonomiska tillväxten dras landet med fattigdom, diskriminering, kortjobb och könsrelaterat våld.
”Folk lämnar telefonen hemma och går på promenad någonstans där ingen hör. Rwandierna kanske inte aktivt tänker på yttrandefrihetens gränser, men de påverkar nog helt klart människors beteende.”
Féron påpekar dock att rwandiernas vardagsproblem ligger på annat håll. Trots den ekonomiska tillväxten dras landet med fattigdom, diskriminering, kortjobb och könsrelaterat våld.
Juridikstuderanden David Manzi är förvånad över kritiken.
”Kanske andra länder har annorlunda förfaranden. Vi har ett ämbetsverk som övervakar mediernas verksamhet”, säger han.
”Jag vet inte hurdana nyheter diasporan skulle vilja höra. För oss räcker det vad som sägs om Rwanda i nyheterna”, säger rörmokaren Pacific Iradukunda.
Enligt Manzi är rwandierna numera de facto friare än förut, eftersom etniciteten och konflikterna som var förknippade med den tidigare tog friheten ifrån dem.
”Tryggheten gör allt lättare: människorna är fria och arbetar.”
Inget behov av större demokrati
En rapport som Utvecklingspolitiska kommissionen gav ut i januari fäster uppmärksamhet vid behovet att stärka demokratin. De auktoritära staterna har fått så mycket beröm för sina insatser att minska fattigdomen att demokratins betydelse kan ha glömts bort. Rapporten nämner Rwanda som exempel på ett land där den minskade fattigdomen på sätt och vis berättigar det auktoritära styret. De traditionella hjälpgivarnas budskap är motstridigt.
Merparten av rwandierna verkar inte sakna en större demokrati. Man hoppas att Paul Kagame ska fortsätta.
”Inom områdena för handelsrelationer, migration och säkerhet signalerar man till de auktoritära styrena att demokratin vid behov ger efter”, heter det i rapporten.
Enligt den är antalet autokratier som ordnar val likt Rwanda på uppgång.
Samtidigt har européernas högstämda tal om demokratiska värden enligt Élise Féron förlorat i popularitet i det globala syd. I värdenas kamp förlorar väst.
Merparten av rwandierna verkar inte sakna en större demokrati. Man hoppas att Paul Kagame ska fortsätta.
”Han för med sig ekonomisk tillväxt och även hopp om ekonomisk tillväxt, vilket är viktigt för dem som försöker förbättra sitt liv”, säger Féron.
Ingen av de intervjuade tror att ett liknande våld som folkmordet kan upprepas i Rwanda.
Pacific Iradukunda hänvisar till ett rwandiskt talesätt: om man inte vet varifrån man kommer, vet man inte vart man är på väg.
”Vi alla känner till historien. Nu när vi ser hur Rwanda strålar och hur bra vi blir ledda kan inget sådant någonsin hända igen.”
Översättning från finska till svenska av Ditte Kronström.
