Den föränderliga världspolitiken utmanar vår uppfattning om dynamiken mellan ekonomisk tillväxt och demokrati. Demokratin ska kunna ge människor som lever i fattigdom ett löfte om en bättre framtid, skriver Teppo Eskelinen.
Utveckling betyder ett växande välstånd samtidigt som de demokratiska friheterna ökar – åtminstone i princip. I det verkliga livet är samhälleliga förändringar inte så här enkla. I synnerhet förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och demokrati har börjat verka allt spändare i den senaste tidens världspolitik. Det här tar sig uttryck i teoretiska meningsskiljaktigheter och svåra val.
Det blir lättare att möta problemen och välja om man inte flyr verkligheten bakom en allmän utvecklingsjargong.
Efter optimismen
Fram till våra dagar har uppfattningarna om förhållandet mellan ekonomisk utveckling och demokrati dominerats av ett slags naiv optimism. Den bottnar i den mentalitet som rått under cirka tre decennier efter kalla krigets slut. Berlinmurens fall i november 1991 skapade en generationsberättelse där ekonomisk framgång och demokrati smälte samman till en samhällsmodell.
”Kommandoekonomierna” hade misslyckats. Även de sydliga länderna antogs gå mot välstånd och demokrati – tidvis kanske med vacklande steg men utan oklarhet om riktningen. Medborgarna som först funnit sin inre styrka som konsumenter skulle förr eller senare börja kräva demokratiska reformer. Atmosfären av demokratiska friheter skulle i sin tur föra med sig mera innovationer och större produktivitet och få ekonomin att växa alltmer.
Demokratin går mot förmodan inte framåt av sig själv utan lider bakslag trots all ekonomisk och teknologisk utveckling.
En tidsperiod kan sägas gå mot sitt slut då det börjar verka ytterst svårt att hålla uppe den här sortens optimism. Demokratin går mot förmodan inte framåt av sig själv utan lider bakslag trots all ekonomisk och teknologisk utveckling. Dess koppling till den ekonomiska tillväxten framstår som oklar, slumpmässig och tidvis motstridig.
Det här ger upphov till en rad frågor: Finns det något slags ordning i demokratins och ekonomins utveckling? Har det uppkommit en ny dynamisk samhällsmodell som konkurrent till den demokratiska kapitalismen? Varför vill man ha eller inte ha demokrati?
Vad avses över huvud taget med demokrati?
Utvecklingens ordning
I den akademiska litteraturen har debatten om förhållandet mellan demokrati och ekonomi givetvis pågått länge. Grundkonstellationerna kan grovt taget beskrivas på följande sätt.
Enligt en skola måste man först få ekonomin i skick för att demokratin ska kunna fungera. Den första att lägga fram tanken var politikforskaren Samuel Huntington redan på 1960-talet. Kunal Sen, den nya chefen för FN-universitetets forskningsinstitut för utvecklingsekonomi, spann vidare på samma tankegång i en intervju i tidningen Kehitys-Utveckling i mars.
Enligt en annan skola är det fullständigt nödvändigt med demokrati för att förhindra ekonomiska katastrofer. Den ekonomiska experten Amartya Sen bevisade i sin klassiska undersökning för cirka 40 år sedan det starka sambandet mellan hungersnöd och avsaknaden av demokrati. Det är ytterst viktigt för människor på vilken inkomstnivå som helst att få sin röst hörd. Demokratiska friheter ökar också den ekonomiska aktiviteten på mikroplanet.
Om en fattig och auktoritär stat måste satsa på utveckling av antingen ekonomin eller demokratin, vad följer av ett felaktigt val?
Över bägge teorier svävar en rädsla för allvarliga och riskfyllda val. Om en fattig och auktoritär stat måste satsa på utveckling av antingen ekonomin eller demokratin, vad följer av ett felaktigt val?
En hastig demokratisering befaras leda till eskalerande politiska konflikter och allmänt kaos. Men om ekonomiska strävanden däremot inledningsvis ställs före demokratiska friheter finns det ingen naturkraft i världen som kan åstadkomma i en smärtfri övergång till demokrati efter att ekonomin vuxit tillräckligt.
Det finns en orsak till att argumentet ”det behövs målmedvetet ledarskap i början av utvecklingen” gillas av brutala makthavare. Och ingenstans har marknadsfriheter automatiskt gett upphov till en demokratirörelse.
Konkurrerande tillväxtmodell
Det föränderliga världsläget ser i vilket fall som helst ut att också förändra dynamiken mellan ekonomisk tillväxt och demokrati. Utvecklingsekonomin och många utvecklingsteorier söker allmängiltiga och historielösa lagbundenheter eller ”vägar för utveckling” men många fenomen är de facto mycket kontextbundna. Man måste fråga hur förhållandet mellan demokrati och ekonomisk utveckling ser ut här och nu.
De länder som åstadkommit den snabbaste ekomomiska utvecklingen är ytterst centralstyra ekonomier som bygger på naturresurser och industri. Sådana länder finns särskilt i Öst- och Centralasien samt Afrika. Den senaste statistiken visar att Rwanda och Eritrea har de snabbast växande ekonomierna. Andra starka tillväxtekonomier under det senaste året har varit till exempel Kina, Etiopien, Turkmenistan, Elfenbenskusten och Burma.
Situationen skiljer sig klart från kalla krigets slutskeden då tillväxten koncentrerades till europeiska och nordamerikanska länder som följde demokratiska förfaranden.
I de nuvarande snabbast växande ekonomierna har centralmakten i allmänhet en betydande roll: den utövar strategisk styrning, lockar och väljer storinvesteringar och skapar en tillräckligt stabil ekonomisk miljö. En stor mängd människor har förhållandevis goda marknadsfriheter. Staten gör dock slut på demokratiska friheter, genomför godtyckliga gripanden av oliktänkare och röjer människor ur vägen för investeringsbehoven efter eget gottfinnande. Man planerar och förhandlar om stora investeringar i hemlighet.
Det politiska bränslet för stater av det här slaget utgörs ofta av stoltheten över den nuvarande tillväxten med hårda tag uttryckligen som alternativ till den västliga modellen. I makthavarnas retorik får européernas oro för de mänskliga rättigheterna stå för samma nykolonialism som de orättvisa handelsavtalen. Flera decenniers erfarenhet av program som krävde budgetdisciplin och demokrati leder till att bägge överges: nu växer ekonomin och den politiska disciplinen är hård.
I dagens länder med snabb tillväxt finns få tecken på ett demokratiskt förändringstryck, vilket ifrågasätter att ekonomin först-tänket över huvud taget skulle ha någon koppling till demokrati.
I dagens länder med snabb tillväxt finns få tecken på ett demokratiskt förändringstryck, vilket ifrågasätter att ekonomin först-tänket över huvud taget skulle ha någon koppling till demokrati.
Samtidigt står det klart att det går att skapa tillväxt i ytterst odemokratiska förhållanden, vilket kullkastar tanken om demokratins och den ekonomiska tillväxtens ödesgemenskap. I synnerhet Kina ser sin ”modell” som den utvecklingsmodell man erbjuder sina nya partnerländer i Afrika.
Demokrati inte bara en administrativ ritual
Det förefaller därmed relativt välunderbyggt att tänka att man inte ska förhålla sig till demokratin som något som framskrider av egen kraft. Det känns också farligt att invagga sig i att bara bruttonationalprodukten når en tillräcklig nivå kommer den despotiska regimen att konstatera att det i ljuset av utvecklingsteorin är dags att avgå och ordna val.
Med andra ord förutsätter demokratin att den främjas aktivt. Det här leder till frågor varför man vill eller borde vilja ha å ena sidan demokrati – och å andra sidan ekonomisk tillväxt. Om den hierarkiska tillväxtmodellen ses som en konkurrent till demokratin, och inte enbart en fas på vägen mot demokrati, ska man dryfta vad som skulle göra demokratin attraktiv.
Förutsättningar för demokrati är uppfattningen om ett jämlikt politiskt deltagande samt en fri och kritisk publicitet.
Förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och demokrati beror i stor utsträckning på hur demokrati definieras. Förutsättningar för demokrati är uppfattningen om ett jämlikt politiskt deltagande samt en fri och kritisk publicitet. När demokrati förstås i så här vid bemärkelse består den av mycket annat än att rösta.
Under den senaste tiden har demokratin på många håll i världen löpt risken att trivialiseras till enbart en röstningsprocedur. Ofta kan de processer som får ekonomin att växa kopplas till såväl valdemokrati som bristen på den.
Man försvarar ofta demokratin uttryckligen med att peka på att den inte bara är en administrativ ritual utan att den handlar om vars och ens makt att påverka det omgivande samhället. Då framstår demokratin i första hand som motsatsen till hierarki. Dess förhållande till ekonomisk tillväxt är inte kvantitativ utan kvalitativ: demokrati skapar lättare en ”tillväxt nerifrån” i stället för tillväxt som är centralstyrd och förväntas ”sippra ner”.
Kvarstår demokratins attraktionskraft?
Den mest väsentliga frågan är om demokrati ur de fattiga människornas perspektiv framstår som ett löfte? Om demokrati förknippas med bedrövliga ekonomiska reformer eller framstår som en betydelselös ritual är det få som har orsak att ta några stora risker för den.
Men om man tänker på demokrati mera som att den betyder att man får sin egen röst hörd är intresset för att försvara demokratiska förfaranden större.
Samtidigt vänds relationen mellan demokrati och ekonomisk tillväxt på ända ännu en gång. Inom ramen för utvecklingsteorin ses ekonomisk tillväxt som något positivt av den rätt självklara orsaken att den lyfter människor ur fattigdomen. Därför är det viktigt att se hur ekonomisk tillväxt och i synnerhet den auktoritära tillväxtmodellen också kan vara till skada för människor som lever i fattigdom.
För det första ökar den ekonomiska ojämlikheten inom länderna nästan överallt, sambandet mellan tillväxt och minskad fattigdom har således försvagats. För det andra betyder en tillväxt som vilar på jätteinvesteringar att många tvingas flytta för att ge plats åt en ”mer produktiv användning” av marken eller att naturresurser som varit i lokal användning går förlorade. Även en strävan att genom att organisera sig försöka få en egen andel av produktionstillväxten kan visa sig vara livsfarlig.
En allt större skara människor som drabbats av den ekonomiska tillväxten vill hitta ett sätt att uttrycka sitt motstånd mot pågående projekt och få sin andel av tillväxten. För dem kan demokrati i vid bemärkelse vara ett betydelsefullt löfte och i sista hand ett medel för att dra nytta av den växande ekonomin.
Hopp om en bättre framtid
Orsaken till att människor önskar såväl demokrati som en minskning av fattigdomen är densamma: båda representerar ett hopp om en bättre framtid. I stället för att tro på en utveckling som buntar ihop de positiva fenomenen borde man fråga vad demokrati och ekonomisk tillväxt lovar olika människor under olika tidsperioder.
Om demokrati förstås i vid bemärkelse som en förmåga att påverka de omgivande samhälleliga förhållandena är det här livsviktigt för dem som lever i fattigdom.
Om demokrati förstås i vid bemärkelse som en förmåga att påverka de omgivande samhälleliga förhållandena är det här livsviktigt för dem som lever i fattigdom. Det vore bra för dem som ser sig som demokratins budbärare att vända bort blicken från formella institutioner och fråga hur man skulle kunna främja en vidsträckt delaktighet av det här slaget. Inför den här frågan kan det hända att man också kommer att fundera på hur den egna demokratin skulle kunna utvecklas. Till exempel sfären för medborgaraktivitet har krympt i både demokratiska och odemokratiska stater på den senaste tiden.
Samtidigt vill säkert alla som lider av materiell nöd slippa det. Det är dock viktigt att märka att ”ekonomisk tillväxt” inte är en enhetlig företeelse, utan en följd av vitt skilda samhälleliga processer. Den kan innebära en minskning av fattigdomen som förbättrar livskvaliteten för stora skaror, men lika gärna kan den innebära en koncentration av välståndet, nya former av marginalisering och tragisk miljöförstörelse.
Åtminstone är det inte värt att offra demokratin åt vilken tillväxt som helst. I sista hand gäller frågan om man också är beredd att försvara demokratin i en värld, där demokratikraven kan sätta käppar i hjulet för det kommersiella samarbetet och den ekonomiska tillväxten.
TEXT TEPPO ESKELINEN
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är universitetslektor vid Jyväskylä universitet. Hans bok Demokratia utopiana ja sen vastavoimat (Demokratin som utopi och dess motkrafter) (Vastapaino) utkom tidigare i år.
