Företaget ska generera något gott för samhället utöver vinsten, anser Johanna Hamro-Drotz, verkställande direktör för Sinituote. Hon startade ett privat utvecklingssamarbetesprojekt och lärde sig genom att göra.
Gläntan mitt på savannen var bildskön. I bakgrunden skymtade siluetten av berget Hanang och akaciaträden erbjöd skugga i den stekande solen.
Resenärerna tittade på en liten, bedrövlig hög med tegel i gläntan, och början till en vägg som börjat resa sig bredvid.
”Det var meningen att bli en skola, men vi insåg genast att uppgiften var helt omöjlig.”
Året var 2006, och Johanna Hamro-Drotz och hennes blivande man Dennis Hamro-Drotz hade kommit till en avlägsen trakt i Tanzania som en anhalt i deras ryggsäcksresa. Tanken var att de skulle tillbringa fyra-fem dagar i byn Harghushay och delta i skolbygget. Besöket var arrangerat av ett företag som erbjuder turister möjlighet att bekanta sig med den tanzaniska vardagen.
Byn bestod bara av några lerhyddor. Paret bodde i byäldstens hydda och bekantade sig med det lokala livet. Samtidigt började en tanke gro om hur de på riktigt skulle kunna hjälpa till med skolprojektet som var en enorm ansträngning för den fattiga byn.
”Vi frågade dem hur mycket det skulle kosta att färdigställa det första skolhuset. Under en förmiddag räknade de ut på rutigt papper hur mycket spiken, cementsäckarna, bräderna och lerteglen skulle kosta, och jag vill minnas att slutsumman var kring 5 000 (amerikanska) dollar.”
Att hjälpa med finansieringen av skolprojektet var ändå inte ett ögonblicks ingivelse. Johanna Hamro-Drotz pappa, storplaceraren Ilkka Brotherus hade bett sin dotter att under resan hålla utkik efter ett projekt som han skulle kunna stödja.
”Jag ringde pappa från byn och sade att nu skulle jag ha ett projekt till dig. Han svarade med en gång ’saken är klar, vi bygger skolan’.”
”Jag ringde pappa från byn och sade att nu skulle jag ha ett projekt till dig. Han svarade med en gång ’saken är klar, vi bygger skolan’. Men vi hade ingen aning om hur stort projektet skulle växa sig.”
Seg optimist
Johanna Hamro-Drotz funderar en stund på vilket ord som vore det rätta för att beskriva hennes relation till Afrika. Ja, kärlek är det, bestämmer hon sedan.
Den kärleken hade uppstått på semesterresorna med familjen när hon var ung.
”Jag var i Sydafrika för första gången när jag var 17. Jag var jätteintresserad av hela afrikanska kontinenten. Kulturen, naturen, djuren.”
Ursprungligen skulle Hamro-Drotz bli professionell ryttare, men slutligen inledde hon studier i redovisning vid Hanken. När hon var på utbyte i USA studerande hon Afrikas historia och ekonomi och utvecklingsgeografi.
”De gav uppfriskande annorlunda perspektiv för en redovisningsstuderande. Jag blev allt mer intresserad av frågor kring hållbar utveckling och ansvarsfull företagsverksamhet och skrev min pro gradu om Metso-koncernens ansvarsrapportering.”
Efter att ha tagit sin examen arbetade Hamro-Drotz först i flera företag och började sedan på familjen Brotherus familjeföretag Sinituote, som tillverkar städprodukter. Hon hade hand om olika uppgifter på Sinituote i ett tiotal år tills hon övertog pappa Ilkkas vd-post i fjol höstas.
I tidingarnas rubriker kallades den nya vd:n för ”en tuff tjej” som har ett ”terrieraktigt grepp”. Själv säger hon sig vara en seg optimist.
Oeftergivlighet och tro på det man håller på med är något som har kommit väl till pass också i skolprojektet i Harghushay.
”Vår tanke var att bara hjälpa till att bygga en skolbyggnad, men projektet har vuxit steg för steg. Det uppstod ett förtroende och ett eget naturligt sätt att gå till väga mellan oss och byn”.
I början av projektet kom det också motgångar när det till exempel försvann byggmaterial från förrådet och det var svårt att hitta en kompetenet byggmästare.
”Om man buntar ihop alla de enskilda problemen så verkar de stora. Men i helhetsbilden har de positiva sakerna absolut övervägt.”
”Om man buntar ihop alla de enskilda problemen så verkar de stora. Men i helhetsbilden har de positiva sakerna absolut övervägt.”
Projektet inleddes som familjen Brotherus privata företag men överfördes efter ett år till Sinituote. Grundskolan i Harghushay stod klar 2010, och nu studerar där över 400 elever.
Med Sinituotes stöd har skolan fått bland annat 10 hektar åker, dammar för fiskuppfödning, fruktträd, svin och kor. Målet är att skolan ska kunna finansiera sin verksamhet med egna intäkter.
”Det har handlar om att lära sig genom att göra. Eftersom jag själv inte hade någon uppfattning om hur projekt av det här slaget ska skötas lyssnade jag mycket på de lokala människorna. Vi har hela tiden framskridit på lokalsamhällets villkor och det har garanterats att projektet har lyckats.”
Hamro-Drotz och hennes man har besökt Harghushay med några års mellanrum, och bybor har också besökt Finland. Projektet som pågått i över tio år har skapat också andra slags band än bara byggnaderna.
”Byborna har blivit våra vänner, och vi bjöd till exempel några av dem på mitt och Dennis bröllop.”
Exempel för flickorna
Tanzania har haft allmän läroplikt sedan 2000. Ändå har skolgången inte ökat i önskad takt, vilket beror på att de fattiga byarna på landsbygden ska bygga sina skolor själva. Först därefter anställer regeringen lärare till dem.
När skolprojektet inleddes var bara 15 procent av de vuxna i Harghushay läs- och skrivkunniga.
”Den största utamningen var att få föräldrarna att förstå betydelsen av barnens skolgång. Lyckligtvis har den här insikten hela tiden blivit bättre”, säger Johanna Hamro-Drotz.
Ett stort framsteg för att få barnen att börja skolan var att man införde skolmat. Varje familj ger en viss del av sin egen skörd till skolan och betalar på så sätt för barnets skolmat i förväg. Det här blev en viktig orsak för föräldrarna att sätta barnet i skola.
Föräldrarna är misstänksamma mot skolgången eftersom de behöver barnen som hjälp till exempel i boskapsuppfödningen. De vill också att barnen ska fortsätta leva på samma sätt som föräldrarna, och då anses de inte behöva studier.
”Jag tror att en grundläggande utbildning kan gå hand i hand med traditionerna. Läs- och skrivfärdighet ger bara fler möjligheter.”
”Vi vill givetvis inte förstöra den lokala kulturen eller att alla barn ska flytta till städerna. Jag tror att en grundläggande utbildning kan gå hand i hand med traditionerna. Läs- och skrivfärdighet ger bara fler möjligheter.”
Även om Hamro-Drotz hoppas att den lokala kulturen ska leva kvar finns det också traditioner som hon hellre såg att försvann. I synnerhet kvinnornas och flickornas ställning är fortfarande mycket svag i lokalsamhället.
”Kvinnorna gör allt hushållsarbete och männen fattar alla beslut.”
Hon berättar om en begåvad flicka vars fortsatta studier Sinituote hade beslutat understödja. Strax innan hon skulle börja sina studier bestämde föräldrarna att gifta bort den 15-åriga flickan till en betydligt äldre man, och hennes studiedrömmar sköts i sank med en gång.
Berättelsen illustrerar problemen med flickornas ställning särskilt på den fattiga landsbygden. Enligt statistik från FN:s barnorganisation Unicef gifter sig fler än var tredje flicka i Tanzania innan hon fyller 18 år.
Hamro-Drotz ser det som sin särskilda uppgift att stödja flickornas utbildning. Hon anser att det fint att hon i skolprojektet själv har kunnat föregå som exempel på hur en ung kvinna kan ha en beslutsställning.
”Jag har slagit näven i bordet tillsammans med byäldstarna.”
Alla gör allt
Tanzania är ett av huvudpartnerländerna i Finlands utvecklingssamarbete och det långvarigaste mottagarlandet. I Sinituotes skolprojekt har dock varken utrikeministeriet eller någon annan aktör som av tradition bedriver utvecklingssamarbete varit med.
”Min pappa ville uttryckligen stödja projektet direkt, utan mellanhänder. Han hade den uppfattningen att en stor del av summan annars kanske skulle slukas av administrativa utgifter och marknadsföring.”
Hamro-Drotz beskriver sin far som en hands-on-man, som också i Sinituote har undvikit en tung förvaltning.
”Hos oss jobbar alla med allt.”
Hamro-Drotz säger att Sinituotes skolprojekt inte har stött på kritik till exempel hos de biståndsorganisationer som är verksamma i Tanzania. Tidvis har hon dock fått en känsla av att organisationerna inte ser skolprojektet som särskilt professionellt.
”Det är det ju inte heller, förstås. Men då organisationernas företrädare har bekantat sig med vad vi gör har de varit imponerade av resultaten.”
Organisationerna har ofta problem med hur de på ett naturligt sätt ska inlemma sitt eget projekt i den lokala verksamheten. Det här anser Hamro-Drotz däremot att Sinituote har lyckats med.
”Tack vare vår okunskap var vi mycket lyhörda gentemot lokalbefolkningen. Då fick vårt projekt lokalsamhällets ägarskap liksom av sig självt.”
”Tack vare vår okunskap var vi mycket lyhörda gentemot lokalbefolkningen. Då fick vårt projekt lokalsamhällets ägarskap liksom av sig självt.”
Inte heller Tanzanias myndigheter har medverkat i skolbygget. Lyckligtvis, småler Hamro-Drotz.
”När vi överlät skolan till staten kom Tanzanias dåvarande miljöminister och lokala ledare till ceremonin och höll fina tal. En efter en berättade de hur skolan var just deras förtjänst. Vi hade aldrig ens sett dem tidigare.”
Hamro-Drotz fick inte annars heller en särskild smickrande bild av den tanzaniska förvaltningens representanter. Sinituote hade till exempel precis köpt splitternya böcker till skolan, då det en månad senare kom order om att alla skulle brännas och nya skulle inhandlas. Det var presidentval på kommande och en av kandidaterna samlade valfinansiering genom att trycka upp skolböcker.
”Det är bra att vi har kunnat koncentrera oss på själva projektet och sluppit bedriva politik kring det.”
Nu är skolprojektet i Harghushay i det skedet att Sinituote planerar för att stegvis dra sig ur det fram till 2023.
”Vi ska ännu bygga ett internat, men därefter gör vi en kontrollerad exit.”
En större tanke
Nätverket för unga styrelseproffs Future Board belönade Johanna Hamro-Drotz i fjol med utmärkelsen Årets unga styrelseproffs. Juryn berömde henne bland annat för ett starkt värdebaserat ledarskap.
Samhällsansvaret har gjort ett rätt fartfyllt intåg i företagens verksamhet under de senaste åren. Hamro-Drotz anser att det är en väsentlig del av företaget, inte bara hanteringen av risker.
”Det räcker inte för företaget att vara skapa värde, utan det måste finnas något större tanke bakom det.”
”Det räcker inte för företaget att vara skapa värde, utan det måste finnas något större tanke bakom det.”
Sinituote är ett utpräglat finskt varumärke. Fabriken som sysselsätter drygt hundra anställda ligger i Kumo, och huvudkontoret med drygt tio personer anställda i anslutning till den på 1800-talet byggda Erkylä gård i Hausjärvi.
Hamro-Drotz säger att Sinituotes ansvarsarbete består av tre hörnstenar: inhemsk tillverkning, miljöfrågor och välgörenhet.
”Klimatförändringen är definitivt ett perspektiv på frammarsch i fråga om företagsansvar. I synnerhet unga konsumenter är på alerten i det här avseendet. Vi utvecklar hela tiden till exempel användningen av återvunnen plast.”
Hamro-Drotz har ännu inte något nytt välgörenhetsprojekt i tankarna efter skolan.
”Första ska vi ro det här i hamn. Men vårt projekt går bra att kopiera, och jag hoppas att det ska inspirera andra till liknande verksamhet.”
TEXT SUSAN VILLA
FOTO EEVA ANUNDI
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
