Nepalesiska Durga Sob föddes som dalit, det vill säga kastlös. Barn- och ungdomen på den fattiga landsbygden gjorde henne till en oeftergivlig människorättsaktivist och politiker.
Den nepalesiska människorättsaktivisten Durga Sob inleder videointervjun med att berätta om sin födsel i den avlägsna bergsbyn Silgadi i västra Nepal:
”Det var juli 1966. Månggifte var vanligt och min far hade två fruar. Den första var min mamma, som hade en son och två döttrar. Jag skulle ha varit en pojke. När min mor födde ytterligare en dotter, utsattes hon för onåd och påtryckning. Till slut gav hon efter och slutade amma mig. Tre dagar senare kom min morbror på besök, såg på mig och sa till mamma: ’Gör inte det här, ge flickan mjölk’.”
Sob talar mjukt, med inte så mycket som en darrning på rösten. Hon fortsätter:
”Jag var dalit, smutsig och värdelös. Jag bestämde mig för att kämpa för de kastlösa kvinnorna och få till stånd en förändring.”
”När jag var tio drack jag vatten ur en kanna som användes också av andra. Man skrek argt åt mig att jag förpestade vattnet och jag blev bortkörd. Jag sprang hem och talade om vad som hänt för mamma, som konstaterade: ’Gud gjorde oss till daliter, och det är just så det är.’”
Sob hejdar sig. Hon låter med ens bestämd.
”Då insåg jag hur mitt liv skulle bli. Jag var dalit, smutsig och värdelös. Jag bestämde mig för att kämpa för de kastlösa kvinnorna och få till stånd en förändring.”
Bortglömt offer
Kastväsendet uppstod för tretusen år sedan. I Nepal förbjöds systemet i lag 1963, några år innan Durga Sob föddes. Ändå lever det kvar, säger hon.
”Kastsystemet sitter så djupt i människornas sinnen att det är svårt att utrota.”
Sob beskriver sig själv som ett ”bortglömt offer” för det förbjudna systemet.
Det var meningen att kastväsendet skulle organisera samhället och garantera var och en ett yrke i enlighet med sin kast, men med tiden blev systemet diskriminerande. Det fanns fyra huvudkaster: brahman, kshatriya, vaishya och sudra. Utanför kasterna lämnades daliterna, som fick ta de lägst värderade och smutsigaste arbetena.
Om kvällarna i sin hemby lärde hon kastlösa flickor att läsa och analfabetmammor att skriva ens sitt eget namn.
Sobs pappa var smed. Icke läs- och skrivkunnig, liksom daliter brukar vara.
Tack vare sin storebror fick Sob börja i skolan, visserligen tre år senare än sina jämnåriga. Hon var den enda kastlösa flickan i sin skola. De andra barnen undvek henne, läraren vände henne ryggen. Ändå var hon en duktig elev. Om kvällarna i sin hemby lärde hon kastlösa flickor att läsa och analfabetmammor att skriva ens sitt eget namn.
När Sob var 14 år fick hon mens. I Silgadi måste en flicka medan hon blödde isolera sig ensam i en hydda eller djurstall långt hemifrån. En dotter måste också gifta sig.
Mot allt det här kämpade Sob.
Hon försökte hemlighålla menstruationen men tvingades till slut till isolering, chhaupadi, där hon tillbringade skräckfyllda nätter. Giftermål lyckades hon undkomma genom gråt och skrik. Pappan bodde på annat håll på grund av sitt jobb och lade sig inte i barnens göranden, och till slut gav mamman efter.
Vännerna giftes bort och fick sina första barn i 14–16-årsåldern.
Sob ville studera. Hon ville nå en ”hög ställning”.
Feminist
År 1986 flyttade Durga Sob till sin storebror i huvudstaden Katmandu. Hon började studera statsvetenskap och historia vid universitetet och hoppades slippa bli behandlad som dalit mer.
Med diskrimineringen och mobbningen fortsatte. På picknickar, i läsesalar, på lektionerna.
Sob försökte också hitta jobb. Pappan var död och brodern hade både sin egen familj, sin mamma, styvmamma och deras barn att försörja. Hon hittade inget arbete. Slutligen fick hon börja på prov på ActionAid, en internationell frivilligorganisations kontor i Nepal.
Hon fick fast anställning. Hon tog kandidatexamen.
”Så kom året 1992, och hela livet kastade kullerbytta”, säger hon.
Bara 26 år gammal gifte sig Sob av kärlek med Dandiram Bishwakarma. Hennes vänner hemma i Silgadi var redan mor- och farmödrar. Bishwakarma hade studerat till byggnadsingenjör i Sovjetunionen. Också han var dalit, och därför hittade han inte jobb i Katmandu.
Därefter träffade Sob Robin Morgan, en amerikansk feminist och författare, och berättade för henne om de kastlösa kvinnornas ställning och att hon skulle vilja göra något för att hjälpa dem. Morgan kallade Sob feminist och sa att hon måste grunda en organisation för daliterna.
”Jag visste inte ens vad feminism är”, säger Sob.
”Jag hade inga pengar, ingen ställning och inga kontakter. Jag kunde inte lämna mitt arbete på ActionAid, för min man var arbetslös. Då inträffade ett mirakel. ActionAid meddelade att jag får lön i två år så att jag kan koncentrera mig på att grunda en egen frivilligorganisation.”
De förtrycktas röst
År 1994 inledde DEFO, det vill säga Feministiska dalitorganisationen, sin verksamhet i Katmandu. Ordet feminism i organisationens namn betydde jämställdhet, som Durga Sob hela tiden hade arbetat för.
FEDO ville bli av med diskrimineringen på grund av kast och kön.
Organisationen ville försvara i synnerhet de kastlösa kvinnornas juridiska, ekonomiska och sociala rättigheter för att de skulle bli jämställda medlemmar i samhället.
”Tidpunkten var visserligen inte den lämpligaste”, konstaterar Sob.
Durga Sob deltog i demonstrationer och blev ofta gripen och misshandlad av polisen.
På 1990-talet var Nepal ett kungadöme på en stenig väg mot demokrati. Aktivism var rentav farligt, och demonstrationer blev våldsamt nedslagna. År 1995 utbröt ett inbördeskrig mellan det maoistiska kommunistpartiet och regeringsstyrkorna, som slutade föst tio år senare.
Under de åren bara ökade ojämlikheten bland nepaleser, säger Sob.
I maj 2008 utropade Nepal sig till republik. Den politiska turbulensen fortsatte dock och man nådde ingen enighet om grundlagen. Sob deltog i demonstrationer och blev ofta gripen och misshandlad av polisen.
Den nya grundlagen trädde i kraft i september 2015, och den förbjuder diskriminering.
Arbetsbördan i FEDO växte. De kastlösa gemenskaperna behövde i synnerhet utbildning, sanitetslokaler och tillgång till hälsovård. För kvinnor fanns det egna grupper där de kunde lära sig företagsverksamhet och nya näringar, de beviljades mikrolån och fick veta om sina juridiska rättigheter.
”De uppmuntrades också att höja rösten, och deras deltagande i samhällsärenden blev aktivare”, förklarar Sob.
Numera är FEDO en av Nepals ledande frivilligorganisationer. Nepal består av sju landskap, som är uppdelade i 77 distrikt. FEDO är verksamt i alla landskap och i sammanlagt 56 distrikt. Antalet kvinnogrupper är drygt 2 150 med inemot 60 000 medlemmar.
Men mycket återstår ännu att göra, konstaterar Sob.
Daliterna utgör officiellt knappt 14 procent av befolkningen, även om organisationer vidhåller att den rätta andelen är 20 procent. Nästan hälften av daliterna lever i fattigdom. De äger inte land och deras livslängd är åtta år lägre än medeltalet i Nepal. De får inte hyra bostäder, de har inte tillträde till templen och alltid kan de inte ens uppsöka en polisstation.
Uppskattningsvis nio av tio dalitkvinnor lever i fattigdom. Fyra av fem kan fortfarande inte läsa. Bara var åttonde flicka börjar i högstadiet och på sina håll glesbygden är barnäktenskap och chhaupadi alltjämt vanliga. Våldet mot kvinnor har ökat i Nepal de senaste åren och syns på sociala medier. Allra värst utsatta är de kastlösa kvinnorna.
Man kan inte ens fly dalitstämpeln, säger Sob.
”De kastlösa känns igen på efternamnet. Och även om man bytte namn så avslöjas det ändå av byn man är född i. Den är den ingen idé att ljuga om, folk känner varandra.”
Förändringsagent
”Förändringen är svår. Den borde börja från de egna bysamhällena, de utbildade människorna och regeringen.”
Varför är Nepal fattigt och underutvecklat? Det vet Durga Sob svar på. De fattigaste i Nepal är daliter, och samhället utvecklas inte förrän kastdiskrimineringen är avskaffad.
”Jag har hört till otaliga nationella och internationella förbund, nätverk och kommittéer som försöker utrota kast- och könsdiskrimineringen. Förändringen är svår. Den borde börja från de egna bysamhällena, de utbildade människorna och regeringen.”
Sob säger att hon kämpat i hela sitt liv.
”Ändå kan jag inte vara nöjd. Men jag är glad över att ens ha försökt göra något som har betydelse för samhällets mest förtryckta människor. Jag är deras röst, deras förändringsagent, men nu har jag bestämt mig för att gå vidare på annan sätt.”
Sob studerade vidare till magister i sociologi 2016. Fem år senare gick hon med i politiken. I dag är hon en av tre vice ordförande i Nepals socialistiska parti, som lösgjorde sig till ett eget parti i juli i fjol.
”Jag är inte en typisk politiker”, säger hon.
”Jag är daliternas representant i partiet. Jag vill introducera frågan i politiken, främja daliternas och speciellt dalitkvinnornas ställning. Jag är politiker, eftersom beslutsfattandet är politiskt.”
Översättning från finska till svenska av Ditte Kronström.
