Bangladesh är känt för översvämningar, människomassor och fattigdom. Ändå är Bangladesh det första verkligt folkrika landet som kommer att avskrivas från FN:s lista över minst utvecklade länder 2024.
Piyara Begum var sju år gammal när en cyklon svepte över Bengaliska viken till östra Pakistan i november 1970. Orkanen som fick namnet Bhola och de översvämningar som följde efter den krävde hundratusentals människoliv. Av Begums hus på landsbygden i Barisal återstod bara träflisor.
”Vi förlorade allt. Vi gick hungriga i flera dagar och använde all vår tid till att försöka hitta mat.”
Naturkatastrofen följdes av krig. Bangladesh blev självständigt från Pakistan 1971, men förhållandena blev inte lugnare. Ekonomin var i kris och staten tydde sig till utländsk hjälp. Fler än fyra av fem människor i Bangladesh levde i extrem fattigdom.
”Jag minns hur min mormor dog i diarré.”
”Jag minns hur min mormor dog i diarré. Det var en vandring på fem timmar till närmaste sjukhus.”
Men barn föddes det. Begum hade sju syskon, av vilka inget gick i skola. I stället gifte sig Begum när hon var tolv, med en man som var tretton år äldre än hon.
”Jag var nära att dö vid min första förlossning. Jag överlevde ändå, men förlorade senare mitt barn.”
På den tiden dog nästan vart fjärde barn i Bangladesh innan det hade hunnit fylla fem.
Allt är bättre
Nu går det bra för Piyara Begum, 55. Hon har en mataffär i flodhamnen Sadarghat i Dhaka, dit hon flyttade för 35 år sedan.
”Jag kom inte överens med min svärmor, så jag följde efter min man till huvudstaden för att jobba. Först arbetade jag som hembiträde tills jag tog över affären.”
Begums tre barn har gått ut grundskolan men inte gymnasiet. Hon önskar att hennes barnbarn ska fortsätta till universitetet.
”Jag tjänar 20 000 taka (230 euro) i månaden, av vilket hälften kan gå till mat. Resten sparar jag till barnbarnens utbildning och för att bygga ett hus i min hemby.”
”Flickor och pojkar går i skola och blir vaccinerade gratis. Barnmorskor hjälper till vid förlossningarna.”
Det finns vägar och folk har arbete. Det finns el och tv i varje hus. Flickor och pojkar går i skola och blir vaccinerade gratis. Barnmorskor hjälper till vid förlossningarna.
”Det är tio år sedan jag hörde att någon skulle ha dött vid förlossningen.”
Begums föräldrar drömde om att kunna ge barnen mat tre gånger om dagen.
”Mina egna barn vill ha arbete och ett gott liv. De vill inte ha flera barn.”
Piyara Begums berättelse är inte unik. Forskarna talar om Bangladesh som ett mirakel. Ekonomin växer med över sex procent per år och bara en av sju bangladeshare lever i extrem fattigdom. År 2010 var de en femtedel av befolkningen. På knappt tio år har åtta miljoner människor höjt sin levnadsstandard ovanför den nationella fattigdomsgränsen. Mest har fattigdomen minskat på landsbygden.
Också välfärden har ökat. Nu är det bara tre av hundra barn som dör innan de fyller fem, och nästan alla får gå i skolan. Så gott som varje hem har rent vatten och tre av fem har också klosett. Befolkningsökningen har avtagit till en procent per år. Kvinnorna föder inte längre fler än 2,1 barn i genomsnitt. Totalt lever det 165 miljoner människor i Bangladesh.
På organisationernas ansvar
På landsbygden ökar välfärden tack vare de inkomster som gästarbetande bangladeshare skickar hem. I fjol skickade drygt nio miljoner migranter totalt 12 miljarder euro till sina familjer, vilket motsvarade lite drygt sju procent av landets bruttonationalprodukt.
För de här pengarna har man byggt hus, grundat företag och avlönat arbetskraft. Välfärden på landsbygden grundar sig också på det arbete som drygt 2 500 frivilligorganisationer bedriver, ofta med utländsk finansiering. Organisationerna ger rådgivning till odlare, utbildar barn, upplyser om klimatuppvärmningen, ger juridisk hjälp och driver hälsocentraler.
Staten bygger förvisso också vägar, skolor och sjukhus men syns mindre i människornas vardag än organisationerna. Det är främst kvinnorna som haft nytta av organisationernas arbete. På 1970-talet reste frivilliga hälsovårdare runt till hemmen för att visa hur man behandlar barnens diarré med sockersaltlösning.
Samtidigt delade de ut gratis preventivmedel till kvinnorna. Sparcirklar och mikrokediter finansierar i sin tur kvinnornas affärsverksamhet och förbättrar deras utkomstmöjligheter.
Organisationerna bidrar också med sysselsättning. Ett exempel är landets största utvecklingsorganisation BRAC (Building Resources Across Communities) som har en personal på tiotusentals heltidsanställda samt frivilliga hälsovårdare och lärare.
Made in Bangladesh
En tredjedel av befolkningen i Bangladesh bor i städerna, där tusentals monteringsfabriker erbjuder utkomstmöjligheter. En stor del av dem ligger i Dhaka och tillverkar kläder som underleverantörer för utländska varumärken.
”Textilindustrin sysselsätter kring fem miljoner människor, av vilka fyra av fem är kvinnor.”
Textilindustrin sysselsätter kring fem miljoner människor, av vilka fyra av fem är kvinnor. Tre gånger så många människor drar indirekt nytta av textilindustrin.
För många kvinnor från landsbygden är fabriksarbetet chansen till ett självständigt liv. Minimilönen på textilfabriken är dock mindre än 60 euro i månaden.
”Klädindustrin drar nytta av den billiga arbetskraften. Det är förmånligare för utländska tillverkare att låta utföra arbetet i Bangladesh än till exempel i Indien”, säger Mohammad Jasim Uddin, professor i sociologi.
Han påpekar att den ekonomiska tillväxten i Bangladesh vid sidan av penningförsändelser, bygger på uttryckligen textilindustrin. Dess andel är över 12 procent av bruttonationalprodukten och 80 procent av statens totala export.
Redan i början av självständigheten styrde landets första president Sheikh Mujibur Rahman om textil- och klädproduktionen från hemmamarknaden till exporten. Omläggningen fick skjuts av det globala kvotavtalet MFA (Multi Fibre Arrangement), som underlättade textil- och klädexport till industriländer från fattiga länder som Bangladesh 1974–2005.
”På 1980-talet exporterade landet kläder för några miljoner euro, 2007 var man uppe i åtta miljarder. Nu överstiger summan redan 24 miljarder euro.”
Produktionstakten i Bangladesh har varit hisnande. På 1980-talet exporterade landet kläder för några miljoner euro, 2007 var man uppe i åtta miljarder. Nu överstiger summan redan 24 miljarder euro.
Regeringen har som mål att öka värdet av exporten till över 43 miljarder fram till 2021, då Bangladesh firar sin 50-åriga självständighet.
Och framtiden?
År 2015 klassificerade Världsbanken Bangladesh som ett land med lägre medelinkomst (på engelska lower middle income country). I mars i år meddelade FN att man kommer att ta bort Bangladesh från listan över minst utvecklade länder 2024.
Beskedet firades i Dhaka med fyrverkerier och lasershower. Politikerna hyllade framgången och ingöt hopp i folket om en ännu bättre morgondag.
I princip handlar det om ett löfte som Bangladesh måste inlösa ännu några gånger till. Den ekonomiska och sociala utvecklingen ska vara stabil och den ska förbättra levnadsförhållandena för hela befolkningen.
I praktiken finns det ingen återvändo för Bangladesh till ett minst utvecklat land, för enligt reglerna ska alla länder på listan ha en folkmängd på mindre än 75 miljoner.
Mohammad Jasim Uddin anser att mycket återstår att förbättra för Bangladesh.
”Nu koncentreras välståndet, och ojämlikheten växer. Miljoner människor bor i slummen, utanför den officiella ekonomin.”
”Nu koncentreras välståndet, och ojämlikheten växer. Miljoner människor bor i slummen, utanför den officiella ekonomin”, säger Uddin.
Även om fattigdomen har minskat lever 21 miljoner människor fortfarande i extrem fattigdom i Bangladesh. Vart tredje barn under fem år lider av undernäring.
Uddin befarar att regeringen inte har någon plan för framtiden. Den viktigaste frågan är hur länge landets klädindudstri kan konkurrera med billig arbetskraft när de globala tillverkarna söker sig till länder med förmånligare produktionskostnader, som Etiopien.
I egenskap av minst utvecklat land åtnjuter Bangladesh ännu tullfriheter på EU-marknaden, men det här tar slut efter 2024.
Vanliga människors påverkningsmöjligheter är begränsade. I Bangladesh koncentrerar sig frivilligorganisationerna på att tillhandahålla tjänster i stället för att uppmuntra medborgarna att kräva att staten ansvarar för deras välfärd.
”Det civila samhället är svagt och demokratins svängrum smalt.”
”Det civila samhället är svagt och demokratins svängrum smalt. Korruption är vanligt på alla nivåer i förvaltningen, och för att få ett jobb krävs pengar och politiska kontakter”, säger Uddin.
Piyara Begum kräver att beslutsfattarna ordnar med gratis undervisning som håller hög standard. Hon har märkt att allt fler föräldrar skickar sina barn till privata skolor.
”Om den avgiftsfria utbildningen inte är bra, hur ska våra barn klara sig i framtiden?” frågar Begum.
Text: Tiina Kirkas & Fabera Monir
Tiina Kirkas är frilansjournalist. Fabeha Monir är bangladeshisk journalist och fotograf som intervjuade Piyara Begum i Dhaka.
Översättning Ditte Kronström
