Fattigdomen i Moçambique har minskat under de senaste årtiondena. Naturgasfyndigheter värda flera miljarder ger möjligheter att påskynda utvecklingen, men experter varnar för resursförbannelse.
Ett ögonvittne berättar att förövarna kom med båtar före gryningen den 27 mars. Ett annat säger sig ha sett dem marschera in till byns centrum, be böner och bära på svarta flaggor med arabiska texter.
I byn hade gruppen stormat arméns lokaler, fritagit fångar och hissat en svart flagga på hustaket. Senare hade en del i gruppen återvänt till sina båtar och åkt ut till havs.
Om man föreställer sig att det varit motorcyklar i stället för båtar skulle detsamma ha kunnat utspela sig någonstans i Västafrika, till exempel i Mali, där de islamistiska fundamentalistorganisationerna al-Qaida och IS försöker tillskansa sig stora markområden.
Att det dyker upp jihadister i små byar i Moçambique anses dock vara högst exceptionellt.
Att det dyker upp jihadister i små byar i Moçambique anses dock vara högst exceptionellt. Landets nordligaste provins Cabo Delgado är en avlägsen och av regeringen bortglömd region, där den bästa inkomstkällan är illegal handel med elfenben, rubiner, rundvirke och heroin.
Majoriteten av lokalbefolkningen är muslimer, men någon radikalisering har det inte funnits tecken på – åtminstone inte fram till 2017 då räderna började till allas överraskning.
Resursförbannelsen spökar
Regeringen i Moçambique följer nervöst med de färska händelserna i norr.
För ett tiotal år sedan hittades gigantiska naturgasfyndigheter i det konfliktdrabbade området. Största delen av utvinningen av fyndigheterna har redan sålts till multinationella bolag såsom ExxonMobil och Total. Moçambiques finansministerium beräknar att staten kommer att kassera in 50 miljarder US-dollar i form av skatter och delägarskap under 20–25 år. Bara i fjol bokförde staten skatteintäkter på 880 miljoner dollar då det amerikanska Andadarko sålde av sina andelar till det franska Total.
Regeringen har försökt slå ner angreppen i Cabo Delgado med hård hand men på grund av sin svaga administration är området svårt är kontrollera. Samtidigt diskuterar politiker och frivilligorganisationer redan om förvaltningen av naturgasintäkterna. Många befarar en resursförbannelse, det vill säga att plötsliga naturrikedomar förvärrar konflikter, korruption och ojämlikhet.
Förbannelser har Moçambique haft gott om redan tidigare: under de senaste decennierna har landet gisslats av såväl inbördeskrig, ekonomisk kris som massiva naturkatastrofer.
Men alla motgångar till trots har den extrema fattigdomen minskat på lång sikt.
Världens fattigaste land
Ambassadör Laura Torvinen med lång erfarenhet av Moçambique påpekar att utgångspunkterna var svaga när landet blev självständigt 1975. Efter cirka tio år av självständighetskrig mot det portugisiska kolonialstyret låg utvecklingsindikatorerna i botten: fler än vart fjärde barn dog före sitt femte levnadsår och bara tre procent av de vuxna var läskunniga.
”Moçambikierna var tvungna att börja om helt från noll”, säger Torvinen.
Efter att landet blivit självständigt utkämpades ännu ett inbördeskrig mellan vänsterpartiet Frelimo och den högerorienterade gerillarörelsen Renamo, som krävde över en miljon dödsoffer och drev en tredjedel av befolkningen på 15 miljoner på flykt från sina hem. Landsbygdens infrastruktur förstördes nästan helt.
När fredsavtalet slutligen ingicks 1992 var Moçambique världens fattigaste land.
Smärtsam strukturanpassning
Den fattiga socialistiska staten hade ett enormt företag framför sig i att få ekonomin på fötter. Genast från början var det klart att Moçambique skulle behöva utomstående hjälp.
Utländska biståndsgivare hade redan stött fredsförhandlingarna och organiseringen av det första valet. Nu ökade de sitt utvecklingssamarbete för att landet återigen skulle kunna använda sina vägar, broar och hamnar och utbilda och vaccinera sina medborgare.
Moçambiques penningbehov var dock så stort att landet blev tvunget att vända sig till internationella finansinstitut för att be om lån.
Internationella valutafonden IMF och Världsbanken ställde strikta villkor för sina lån, vilket till exempel satte igång ett av de största privatiseringsprojekten i Afrikas historia. Fram till 1999 hade staten avstått från över 1 200 företag. Endast en handfull bolag undgick privatisering, bland dem det statliga flygbolaget.
För Frelimo med sin marxistiska bakgrund medförde strukturanpassningen stora ideologiska förändringar. Partiet undertecknade papper som gav Exxon självständighetstidens första oljeprospekteringsavtal och den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers avlönades som konsult för omorganiseringen av den offentliga skulden.
Även i Moçambique sjönk en statligt anställd läkares månadslön från 350 till 100 dollar på fem år.
IMF:s och Världsbankens strukturanpassningsprogram, som genomfördes också i många andra länder, kritiserades bland annat för orimliga nedskärningar i den offentliga sektorn. Även i Moçambique sjönk en statligt anställd läkares månadslön från 350 till 100 dollar på fem år.
”Det enda sättet att klara sig var att stjäla”, säger Laura Torvinen.
Forskaren och Moçambique-experten Joseph Hanlon säger att anpassningsåtgärderna misslyckades med att stödja och diversifiera lantbruket, den sektor där största delen av befolkningen arbetar.
Fattigdomen minskar
Landet lyckades dock strama åt sin penningpolitik och stävja inflationen. Biståndsgivarna hjälpte till med att utarbeta en balanserad finanspolitik och så småningom började den moçambikiska ekonomin kravla sig upp ur avgrunden. År 1996 vidtog en rekordartad ekonomisk tillväxt som fortgick i två decennier.
Vid millennieskiftet började tillväxten lyfta upp människor ur fattigdomen särskilt i det välbeställda södra Moçambique, men också i den fattiga norra delen. Arbetskraften gick över från jordbruket till tjänstesektorn och medelklassen i städerna blev starkare.
Enligt hushållsundersökningar började fattigdomen minska på allvar vid övergången till 2010-talet. Fram till 2014 hade redan 70 procent av befolkningen rent vatten då andelen ännu 2002 hade varit 43 procent. Under samma tidsperiod ökade andelen som har tillgång till elektricitet från 12 till 41 procent. Under hela den tid hushållsundersökningarna utförts, 1996–2014, minskade andelen människor som levde i extrem fattigdom från 70 till 46 procent.
På 2010-talet började den ekonomiska tillväxten allt klarare drivas av försäljning av naturresurser, såsom aluminium och kol. Det här gjorde att det uppstod färre nya jobb och gradvis började den ekonomiska ojämlikheten växa då nyttan av tillväxten kom främst städernas utbildade medelklass till godo.
Bättre hälsovård och utbildning
Den ekonomiska tillväxten bromsades också upp av en hög nativitet. Den snabba befolkningsökningen på 2,9 procent drog ner tillväxten till en blygsam nivå när den räknades per capita. I princip skulle det unga befolkningsunderlaget ha kunnat tjäna som lokomotiv för ekonomisk tillväxt, men möjligheten begränsas bland annat av att det är besvärligt att grunda företag i landet. FN förutspår att Moçambiques befolkning växer från nuvarande 31 miljoner till 100 miljoner fram till 2070.
Cyklonerna Idai och Kenneth som drabbade landet efter varandra våren 2019 halverade tillväxten.
Den ekonomiska tillväxten har också hämmats av naturkatastrofer. Till exempel cyklonerna Idai och Kenneth som drabbade landet efter varandra våren 2019 halverade tillväxten.
Trots alla vedermödor är moçambikierna i dag betydligt friskare och bättre utbildade än vid tiden då landet blev självständigt.
Då dödligheten för barn under 5 år ännu i mitten av 1970-talet var 27 procent så är den nu nere i sju procent. Samma positiva trend syns också i den förväntade livslängden som har gått upp från 43 till 59 år.
På motsvarande sätt går nu hela 94 procent av alla barn i lågstadieåldern i skolan, då andelen 1971 var bara omkring en tredjedel.
Låneskandalen körde ekonomin i sank
Även om Frelimo lyckades få rätsida på ekonomin genom att smidigt gå över från en handlingsmodell till en annan, kan detsamma inte sägas om dess inställning till politiken. Senast på 2000-talet stod det klart att partiet stärkte sitt envälde med ohederliga metoder.
Pekka Peltola, som forskat i södra Afrikas frihetsrörelser, säger att det är rätt så vanligt att de kramlar sig fast vid makten. Frihetsrörelserna använder hårda tag i sin kamp mot förtryckarregimer och de här metoderna lever ofta kvar efter att de kommit till makten. Till slut infinner sig frågan om det nya styret alls är bättre än det gamla.
På 2000-talet riktade utländska hjälpgivare en del av sitt stöd direkt till Moçambiques budget för att bättre kunna kontrollera användningen av pengarna. Budgetstödet ökade den goda förvaltningen men trots det anser Peltola att glaset är halvtomt: ”Det räcker inte med ett kontrollerat budgetstöd för att bekämpa korruptionen. Korruptionen söker sig alltid dit där det inte finns kontroll”.
Den låneskandal som uppdagades 2016 förefaller ha gett Peltola rätt. Då visade det sig att tre statsbolag under 2013–2014 hade tecknat lån på över två miljarder dollar, som staten hade garanterat. Minst 1,2 miljarder slukades av korruptionen.
När låntagningen avslöjades avbröt IMF sitt finansieringsprogram och hjälpgivarna stoppade sitt direkta budgetstöd, inflationen ökade, centralbanken höjde sina räntor och den ekonomiska tillväxten kraschade.
Stora beslut väntar
Många kopplar samman låneskandalen med de enorma naturgasfyndigheterna som hittats i Moçambique.
”Sannolikt antog man i Moçambique att det skulle börja strömma in naturgasintäkter redan under de närmaste åren. Då hade det till och med varit möjligt att återbetala lånen utan att någon märker något”, säger Michael Keller som arbetar som rådgivare vid finansministeriet i Moçambique.
Nu ser penningkranarna ut att öppnas först senare, och coronapandemin skjuter fram tidpunkten allt längre eftersom den bidrar till att minska efterfrågan på naturgas.
De första projekten startar 2023. Före det måste Moçambique bestämma hur landet ska förvalta de nya tillgångarna. Eftersom landet saknar administrativ förmåga att placera alla intäkter behövs det någon form av transparent förmögenhetsfond där pengarna också ger ränta.
Keller säger att Moçambique noga har följt med det portugisisktalande Angolas kamp med sin oljeförbannelse. Det finns en stark medvetenhet om att de medel som naturresursboomen inbringar i första hand måste användas till att diversifiera den övriga ekonomin.
Även om också Keller bekymrar sig för korruptionen anser han att det är utomordentligt hur öppet användningen av naturgasintäkterna diskuteras i Moçambique. Det bådar gott för fortsättningen.
Jaakko Jakkila, som arbetar som sakkunnig i god förvaltning vid Finlands ambassad i Maputo, tror att även om allt skulle förlöpa väl, kommer Moçambique inte ens på 2030-talet att ännu ha kommit ifrån ojämlikheten, och att det också behövs ständigt nya intäkter för utbildning.
”Då skulle jag dock tippa att landet redan har tagit i bruk någon form av förmögenhetsfond och att man med hjälp av den har hunnit investera stort till exempel i vägnät, utbildning och hälsovård”.
Stöd till fattiga områden?
Våren 2020 bävar man för hur coronakrisen kommer att påverka Moçambiques framtid.
Samtidigt fortsätter den röriga situationen i Cabo Delgado. Naturgasoperationerna upptar stora områden både till havs och på fastlandet, vilket har lett till att bönder flyttats bort från regionen och fiskeverksamhet lagts ner.
”Unga som blivit arbetslösa kan ha anslutit sig till islamisterna”, säger Jaakko Jakkila.
Regeringen har dock inga planer på att bromsa. Den ser naturgasfyndigheterna som ett enstående tillfälle att göra ekonomin mångsidigare och lyfta upp människor ur fattigdomen.
I Michael Kellers visioner skulle naturgasintäkterna användas till att utveckla främst fattiga områden i norr, såsom just Cabo Delgado, som också har lidit mest av de nya projekten.
”Då skulle dessutom de som utvecklingen kommer till godo finnas nära”, konkluderar Keller.
TEXT JUKKA ARONEN
GRAFIK JUHO HIILIVIRTA
FOTO KEIJO RUOKORANTA, LIISA TAKALA
ÖVERSÄTTNING DITTE KRONSTRÖM
Skribenten är frilansjournalist.
