Konflikten i Nagorno-Karabach i Sydkaukasien frös och förblev olöst för 30 år sedan. I september i fjol smalt den efter ett dygnslångt krig. Var det en överraskning eller väntat? Och vad betyder freden som åstadkommits med vapen för regionen?
Kirsti Narinen inledde som ambulerande ambassadör för Sydkaukasien i september 2020. Strax därefter anföll Azerbajdzjan regionen som ockuperats av Armenien och bebotts av armenier. Krigshandlingarna avslutades cirka en och halv månad senare med ett eldupphöravtal mellan Ryssland, Armenien och Azerbajdzjan.
Spänningarna i regionen är förknippade med historia och geopolitik.
Spänningarna i regionen är förknippade med historia och geopolitik.
”Det handlar om ett område där Ryssland, Iran och Turkiet konkurrerat om kontroll och partnerskap under olika tider och olika namn. Dessutom har USA, Europeiska unionen och Israel för tillfället en aktiv roll”, säger Narinen.
Den synligaste rollen bland främmande makter i regionen har sedan 1920-talet och Josif Stalins tider innehafts av först Sovjetunionen och sedan Ryssland.
”Men just nu är Ryssland upptaget och kanske också försvagat. Dess inflytande i området är i en brytningsfas och kraftigast syns det i Armenien.”
De skiftande maktkonstellationerna kunde ses redan hösten 2020. Den enda gällande internationella förhandlingsformatet var Organisationen för säkerhet och samarbete OSSE:s Minskprocess med dess presidium, men det förbigicks. Eldupphöret gjordes upp mellan tre länder. Processen leddes av Ryssland, för vilken Azerbajdzjan dikterade sina villkor. Armeniens lott blev att anpassa sig: medlemskapet i Oberoende staters samvälde OSS, det vill säga Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen, visade sig vara betydelselöst i situationen. Turkiet hade redan länge ökat sitt stöd till sitt broderfolk azererna och Azerbajdzjan ansåg det inte vara nödvändigt att godkänna Rysslands första avtalsutkast. Det signalerade styrka.
”Ryssland och Azerbajdzjan förstår varandras handlingssätt, ländernas maktstruktur är av sammas lag och president Ilham Alijevis ställning är på många sätt jämförbar med Vladimir Putins. I Armenien i sin tur drev sammetsrevolutionen 2018 ut det rysksinnade styret och den nuvarande premiärministern Nikol Pasjinjan har lyckats vinna det demokratiskt organiserade valet redan två gånger”, jämför Narinen.
Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert förvandlades till en spökstad, med en handfull åldringar eller andra människor som hade för svårt att lämna sitt hem.
Eldupphöravtalet i november 2020 förde med sig 2 000 ryska fredsbevarare till Karabach. Azerbajdzjan ökade dock den militära pressen också under eldupphöret och de ryska fredsbevararna tryggade inte Latjinkorridoren mellan Nagorno-Karabach och Armenien som överenskommet. Förbindelsen hade varit bruten och Nagorno-Karabach inringat i tio månader då Azerbajdzjan anföll den 19 september 2023 och slutförde i rapidfart det som man hade inlett tre år tidigare.
Kriget tog bara ett dygn. Fyra dagar efter därefter öppnades Latjinkorridoren och Nagorno-Karabach tömdes så dess drygt 100 000 invånare med armenisk bakgrund flydde i panik till Armenien. Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert förvandlades till en spökstad, med en handfull åldringar eller andra människor som hade för svårt att lämna sitt hem.
Nu väntar man på om återflytten av de azerer, som flydde för 30 år sedan, ska gälla ”Karabachs mylla”.
Den ena behöver fredsavtal, den andra har råd att vänta
Fredsförhandlingarna fick vänta över presidentvalet som ordnades den 7 februari i Azerbajdzjan och kallades ”Segervalet”. Det segerrika kriget ökade populariteten hos Ilham Alijev, som ärvt makten av sin far 2003. Oppositionen bojkottade valet, där den sittande presidenten fick 92 procent av rösterna.
Det geografiskt isolerade Armenien är i trängande behov av ett fredsavtal men Azerbajdzjan har råd att vänta. Landet stärks av olje- och gashandel med Ryssland och även Europeiska unionen, och av vapen som det köpts från Turkiet och Israel.
Armenien är starkt beroende av Ryssland när det gäller gränssäkerhet, energiförsörjning och ekonomi överlag. Armenien strävar efter att så småningom hitta vänner också på annat håll, och här har landet hjälp av den stora och aktiva armeniska diasporan särskilt i USA och Frankrike. I dem har den också inrikespolitisk betydelse.
Armenien upplever press både från Azerbajdzjan och Ryssland. Vad är det bästa landet kan sträva efter i sitt trängda läge?
”För det första att förhandlingarna om ett fredsavtal fortsätter och att det inte blir en ny militär konflikt. För det andra har samhällsbygget och -reformerna i Armenien länge överskuggats av Nagorno-Karabachfrågan. Här borde man nu komma vidare också med tanke på att landet vill närma sig EU. En tredje och mycket central fråga i en nära framtid är hur man ska lyckas integrera hundra tusen flyktingar i samhället”, säger Kirsti Narinen.
Finland och Europeiska unionen har likriktade mål gällande Sydkaukasien. Det primära för tillfället är att stödja fredsprocessen och den territoriella stabiliteten samt att få humanitär hjälp till flyktingarna. Tillsvidare har Finland få handelsintressen i länderna. På det bilaterala planet är Armenien intresserat av Finlands modell för helhetssäkerhet och en stärkt försörjningsberedskap.
Kriget var ingen överraskning, trots snabb början och snabbt slut
Johanna Ketola, som arbetade som EU:s specialsändebuds politiska rådgivare i Azerbajdzjans huvudstad Baku 2016–2019, överraskades inte av det snabba kriget i höstas. Krigsutbrottet kunde förutspås redan i början av 2010-talet, då Azerbajdzjan inledde en kraftig militär upprustning med sina oljepengar.
”Området är en av de mest militariserade zonerna i Europa”, påpekar Ketola.
”I medierna framstod konflikten som plötslig, men det beror på att vi har en främmande och fjärran bild av regionen, trots att den ligger granne med Europa. Man orientaliserar konflikten, fastän Armenien och Azerbajdzjan samtidigt deltar i Eurovisionen.”
Ketola vill helst inte söka förklaringar i religionen men erkänner att frestelsen finns. Armenien framstår ofta som ett slags Sydkaukasiens Israel, litet och kristet, som de omgivande länderna sparkar på. Den här bilden stärks av att Armenien är demokratiskt styrt. Armenien ockuperade dock en del sitt grannland i flera årtionden och lämnade efter sig ett skövlat, minerat land.
Att stärka fiendebilderna mellan sig är däremot ett politiskt projekt som bägge länderna vårdat ömt och som blivit en viktig del av den nationella identiteten.
Det enväldigt styrda, shiadominerade Azerbajdzjan är i sin tur sekulärt snarare än religiöst, åtminstone sett från Baku. Moskéerna sticker inte ur bland skyskraporna eller på paradplatserna på strandbulevarden, och den politiska ledningen understryker inte religionen. Att framhäva sekulariseringen är ett sätt att skilja sig från grannlandet Iran.
Att stärka fiendebilderna mellan sig är däremot ett politiskt projekt som bägge länderna vårdat ömt och som blivit en viktig del av den nationella identiteten.
”Kriget tog slut, men konflikten lever kvar. Armenierna och azererna har svårt att skapa positiva uppfattningar om varandra. Den möjligheten har nu fråntagits dem för en lång tid: de lokala medierna brukar inte spara på blodiga lik.”
Flyktingkrisen och den auktoritära freden väckte EU
Det internationella samfundets medel för att lösa krisen visade sig under årens gång vara bristfälliga, säger Johanna Ketola. USA har endast tidvis varit aktivt i området. EU:s verktygsback hjälpte inte under årtionden av utdragen konflikt och inte ens hösten 2020 då Azerbajdzjan anföll med artilleri och raketer över kontaktlinjen.
Efter det ett dygn långa kriget i höstas har EU:s reaktioner dock varit raska och mer direkta än tidigare. EU lyckades fort sätta samman en observationsinsats till Armenien. I den deltar ett tiotal finländare. Sydkaukasien har också varit ett regelbundet ämne på agendan i EU:s råd för utrikes frågor.
Det handlar om en auktoritär, med vapen tilltvingad fred, som bryter mot gemensamt överenskomna principer. Utvecklingen i Sydkaukasien är inte heller lösryckt från den mer vidsträckta geopolitiska situationen och kriget i Ukraina.
När Ketola bodde i Baku blev hon bekant med både azerer och armenier, av vilka en liten del stannat kvar i staden efter 1994, trots att livet som armenier i Azerbajdzjan inte ha varit särskilt lätt efter det första kriget i Nagorno-Karabach. Före det, i början av århundradet, representerade armenierna i Baku i vanliga fall den ekonomiska överklassen medan azererna med nomadbakgrund var arbetarklass. Man kan därmed också se en ekonomisk bakgrund till osämjan mellan nationaliteterna, men något oundvikligt slutresultat av historien är den inte.
”Historien påverkar men jag skulle inte läsa den nuvarande situationen för mycket via den. Lika gärna skulle vi kunna berätta en historia om fredlig samexistens mellan nationaliteter, för också det har länge varit sant i Sydkaukasien”, säger Ketola.
Översättning från finska till svenska av Ditte Kronström.
